Status: 48 sidor.
Tankar: Alltså, shit. Det här blir så bra. Intrig. Nu fattar jag vad som menas med ordet. Jag bygger på något stort. Måste låta det ta plats.
Euforin. Euforin!
Sov gott.
Yes, äntligen en lucka. Pillar med manus. Har verkligen kämpat hela veckan med plugg och städning för att få en stund på helgen. Snart måste jag dock göra mig i ordning för i eftermiddag blir det bröllop (obs! ej mitt eget).
En sak som stör mig är att det är så svårt att plocka bort saker ur texten!
Surprise, tänker du. Det heter ”döda sina älsklingar”.
Ja, jo. Men. Jag förstod vad lektören menade och jag hade bestämt mig för att ändra alltihop, men när jag väl sitter med texten inser jag att det inte bara handlar om att döda mina älsklingar. – Om jag blir oförsiktig kan jag döda delar av min helhet.
Lektören efterfrågade en helhet och ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det jag ville ha sagt. Så långt så bra. Min roman hänger på något vis inte ihop som en typisk roman, men den ska vara avvikande till formen; den bekräftar innehållet – som handlar om att vara avvikande – genom formen. Boken är själv utstött, avvikande, fel. Men, jag förstår ju att även om jag kanske inte vill göra exakt som lektören ville, så måste jag göra så att läsaren förstår sammanhanget och bli tydligare med perspektiven. För om läsaren inte förstår sammanhanget så har jag misslyckats med min intention. Det är det som är den konstnärliga utmaningen – att följa ramarna så mycket att en blir förstådd, men att bryta sig ur dem så mycket att en också blir originell och tillför något nytt.