Jag hade inte läst någonting av Balzac tidigare (hm… tror vi bara läste Flaubert och Zola i litteraturvetenskapen) när jag hittade Pappa Goriot i en ny vacker upplaga och översättning. Modernista har gjort en hel serie med klassiker i otroligt snygg förpackning och jag köpte närapå alla som var på rean.
Beskrivningen av romanen Pappa Goriot var dock det som tilltalade mig mest. Den kändes också som en bok som en verkligen borde ha läst, eftersom den ses som det viktigaste verket i Balzacs ”La Comédie humaine”.
I romanen får vi följa den unge studenten Eugène som kommer till Paris från en fattig familj på landet men som har fina släktingar i Paris. Denna släkt gör så att han kan presenteras i de fina salongerna, vilket kan ses som både hans lycka och sorg. För i och med att han får smaka på lyxen väcks också ett omåttligt begär efter pengar. Han är innackorderad på ett sunkigt pensionat och där bor många unika personer, bland annat en kriminell, Vautrin, och en pensionerad makaronfabrikant, pappa Goriot. Goriot är far till två av Paris förnäma fruar och han ger dem allt han äger i hemgift och gåvor för att de ska vara lyckliga, medan han själv ruttnar i sitt smutsiga rum hos fru Vaquer. Eugène blir förälskad i en av hans döttrar. Eller tror att han blir.
Åh herregud. Jag har nog aldrig blivit så berörd av en så gammal bok. Oftast känns intrigerna väldigt avlägsna i 1800-talsromaner och jag läser dem med en viss distans, men den falskhet som här beskrivs och sättet på vilket människor fjäskar för varandra för att få lite av den andres strålglans och hur de drar nytta av varandras olycka känns mer som nutid än något annat. Den enda skillnaden består i formaliteter som hemgifter och klänningar. Det mest hänförande är dock hur nära pappa Goriot känns och jag slås av hur hans kärlek till barnen är det enda i romanen som inte existerar med en baktanke. De sista kapitlen är hjärtskärande att läsa.
Note to self: Om du känner att du håller på att glömma vad som är viktigt i livet – läs Pappa Goriot.
Läsa och Skriva 