Spännande utan action 

Efter att ha läst Flickvännen gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte del två: Den vita staden. Det var så spännande att jag inte kunde vänta med att ta reda på hur det skulle gå.

Karin är en rätt så annorlunda människa, sett ur mitt perspektiv. Hon bryr sig inte om att skaffa varken jobb eller utbildning. Hon vill inte försörja sig själv, hon vill ha en kille som ordnar det. Helst en farlig kille. Kanske känner hon så för att hon tror att det bara är farliga killar hon kan få, vilket ju i så fall är sorgligt och visar på dålig självkänsla. Men ingen ska minsann tycka synd om henne. Hon har valt detta. Hon älskar John.

Hon är snygg. Modellsnygg. Det är hennes valuta. Hon gör allt för att hålla värdet stabilt. Hon gör var hon kan åt de där två celluiterna på låret, hon tvättar och borstar och skrubbar. Åldrandet skrämmer henne. Hon hoppas att John ska fortsätta älska henne. Hon hoppas att hon ska fortsätta älska honom, om han slutar. Med att råna, döda och stjäla. För det där huset hon fått av honom är så fint, hon älskar det. Kanske älskar hon bara huset, livet han köpt åt henne. Hon träffar inte längre sin familj eller sina gamla vänner. De enda hon umgås med är andra flickvänner till killarna i gänget. Ingen vågar prata om något viktigt. I Maffiabröder vittnade ju en mot sina polare.

I Den vita staden är hon ensam i huset som blivit kallt och grått. Hon ammar sin nyfödda dotter. John är borta. Vi vet inte var han är eller om han lever. Kronofogden knackar på dörren och hon kommer att förlora allt.

Karolina Ramqvists två romaner väcker många känslor och är båda mycket effektivt uppbyggda för att skapa spänning, men på ett annorlunda sätt. I stället för att undra om killarna kommer att klara brottet utan att åka fast, undrar jag vem som är lojal, om Karin kommer att sticka från John, ta livet av sig eller om barnet, Dream, ska råka strypa sig med den där sladden. Eller om hon ska frysa ihjäl. Det är två helt klart spännande och njutbara romaner. Dock hade jag velat ha lite mer bakgrund och djup, men det kanske inte hade passat Karins ytliga karaktär.

Varför läser vi?

Ibland, i bokhandeln, kommer jag på mig själv med att smygblänga på topplistorna samtidigt som jag skakar på huvudet där jag står, i min trygga hörna framför klassikerhyllan. Ja, jag är den där snobben som vill, men inte vågar ta tag i en bok som har citatet ”årets roligaste bok” eller ”årets deckare” på framsidan. Jag vet inte vad jag är rädd för – att ett dåligt språk ska hoppa ut från boksidorna och mula mig i ansiktet? Att jag ska bli nedsmutsad, slösa min tid eller pengar på att ”köpa något”, precis som alla andra har gjort? Att ”systemet” ska lura mig? Jag kunde lika gärna gå runt med folie på huvudet.

”Jag gillar inte deckare”, säger jag ibland. Helt omotiverat egentligen, för hur många har jag läst? Jag har läst någon av Läckberg. Gillade den inte, tyckte språket var tråkigt och platt. Läste en Hamiltonbok av Guillou i en kurs om populärlitteratur och den var bara komisk i hur den misslyckades med att vara tuff och humoristisk.

Men sanningen är att jag har läst flera bästsäljare som jag älskat. Carlos Ruiz Zafóns böcker ”Vindens skugga” och ”Ängelns lek” tyckte jag mycket om. Harry Potter var jag helt galen i, är galen i. Och hallå, Haruki Murakami, vem har inte läst honom? Av någon anledning förtränger jag detta när jag tittar på topplistorna, allt jag ser är ”dåliga deckare”.

Så jag bestämde mig för att våga gå emot den där snobben i mig och bara köpa den bok som exponerades mest av alla. Det blev Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Och sedan blev jag liggande i soffan, klistrad i två dagar. Insåg förvånad att den här kvinnan kan ju faktiskt skriva, det är inte bara en massa klyschiga uttryck som stör handlingen, karaktärerna är intressanta och intrigen är spännande. Jag blir underhållen, blir (litet) skrämd, vad kan jag mer begära?

När jag väl kommer till slutet inser jag plötsligt att jag har sagt ”jag gillar inte deckare” av fel anledning. Det är inte språket det är fel på generellt, det kan vara helt okej eller riktigt vasst. Det är inte karaktärerna eller intrigerna, handlingarna, livshistorierna. Det är deckarmallen. För allt rör sig alltid åt samma håll, åt en upplösning, en förlösning där alla svar ska komma fram. Men jag vill inte ha alla svar serverade, jag blir alltid besviken när jag får dem, jag vill stanna precis precis innan avslutet och låta boken ligga så för all evighet. Jag vill fortsätta tänka och känna att historien fortsätter, att om jag bara börjar om och läser boken en gång till så ska jag inse något, hitta svar på något som rör mig själv och hela mänskligheten.

Kanske borde jag bara testa folie eller vad tror ni? 🙂