Usch vad jag hatar att råplugga. Att skriva uppsatser är helt okej, mysläsa litteraturteorier likaså, men att bara sitta och öva och öva och nöta in begrepp är… Blä. Jag känner mig himla duktig som inte har tagit fram mitt bokmanus en enda gång på två veckor utan endast koncentrerat mig på kursen. Förhoppningsvis kommer det att det gå vägen imorgon. Det känns som om jag kan det hyfsat bra, mina satsanalyser får oftast nästan alla rätt, men jag kan inte säga att min värld har blivit totalt omkullkastad av den nya kunskapen. Jag har ju alltid vetat, med hjälp av ett gott språköra och mycket arbete med text, hur en kan skriva och inte. Nu har jag fått tillgång till terminologin bakom de ”osynliga reglerna”, vilket förstås inte skadar om jag nu ska korrekturläsa texter någon gång, för då kommer jag att kunna formulera varför något är fel och inte bara ”rätta” texten. Det är väl det som ändå peppar mig litet till att plugga på tentan.

Imorgon är det sista dagen att välja utbildning på antagning.se och efter många om och men bestämde jag mig för att söka en kompletterande pedagogisk utbildning på distans vid Linnéuniversitetet. Jag sprang till postlådan med min bilaga för att den skulle hinna iväg ikväll. Praktiken kommer att vara i Växjö och det gjorde mig osäker tidigare, men det kan ju vara kul att komma iväg lite och bo på vandrarhem eller något. I Göteborg börjar KPU:n endast på vårterminen och jag vill få en lärarexamen så snart som möjligt. Sedan får jag avgöra på praktiken om jag gillar att jobba med högstadieelever eller om jag ska läsa till mer svenska för gymmasiebehörighet efteråt.

Har klippt mig och ska alltså även skaffa jobb. Jag tror att det blir en bra grund, både ekonomiskt och kunskapsmässigt, för att kunna genomföra alla projekt jag vill och samtidigt kunna ha familj osv. Ni vet. Livet liksom.

Jag vet att många säger att en måste släppa trygghetsberoendet och bara satsa på sina drömmar och så vidare. Men det gäller nog mer eftertänksamma, försiktiga människor. Jag har flera gånger kastat mig utför stup; skaffat mig kostnader och jobbat långa perioder på 100% provision, startat eget och varit timanställd. Jag vet precis när frihet blir otrygghet och hur lätt den gränsen passeras och hur okreativ det gör en. Jag har trott att jag varit odödlig och bara tack vare enorma och fullkomligt uttömmande kraftansträngningar klarat mig undan att mosas platt mot marken nedanför stupet. Men klarat mig har också bara varit det jag gjort. Inget mer. Jag har alltid kastat mig ut, impulsivt och djärvt. Nu vill jag finna någon form av trygghet att växa ur. Det närmsta jag kommit stabil inkomst har varit CSN. Det är först nu jag har lyckats spara pengar. Jag har inte råd med ”fake it til you make it”. Det spelar ingen roll hur mycket en tror på sig själv. CSN skiter i det när de ska kräva sina pengar tillbaka. Ibland är trygghetszonen faktiskt något att sträva efter, för att få ro och råd att göra det en drömmer om. Och kanske upptäcka nya saker på vägen.