Etikett: romanbygget

Synopsis

Publicerat den av Gabrielle7 kommentarer

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.

 

I en annan dimension

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

Status: 25 000 ord

Idag har jag verkligen flow. Det känns som om jag befinner mig i en annan dimension av världen än den jag vanligtvis tillhör, som om jag har hamnat fel och upptäckt att jag kan gå ut och in i andra människors medvetanden. Mina karaktärer lever, som hela människor, med hela känslor. Det är fantastiskt att vara här. Låt mig stanna.

Snälla, låt mig stanna.

Skrivardimman och tankar på egenutgivning

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Status: 18 740 ord

Idag har jag redan skrivit flera sidor. Vet inte vad allt kommer ifrån men jag tror att det är det att jag tar mig tiden. Har lagt plugget åt sidan några dagar eftersom jag verkligen känner lusten att skriva. Plugga kan jag göra när jag är helt utpumpad och bara inte orkar skriva ett ord till. Är inte så noga med betyg, bara jag klarar godkänt. Och svensk grammatik är inte direkt min favoritdel på kursen. Tro det eller ej men en klarar sig rätt bra utan alla termer och begrepp som tagits fram för att kunna sortera in vårt ologiska mänskliga språk i logiska trädliknande konstellationer och märkta fack. Vårt eget språk måste uppenbarligen fråntas all sin mänsklighet för att vi ska kunna studera det, är inte detta underligt?

Ska kanske berätta vad min bok handlar om så småningom, men inte riktigt än.

Lyssnat mycket på gamla avsnitt av Författarpodden när jag jobbar. Det är mycket intressant att höra hur förlagsvärlden verkligen ser ut och ju mer jag lyssnar desto mer kritiskt inställd blir jag till den, även om detta inte är deras intention med podden. De verkar vara nöjda och mer vilja nyansera bilden av författarlivet. Själv känner dock jag att det kanske ska det vara slut nu på detta eviga skickande till förlag och långa väntande och denna fruktansvärda ångest över att så många gånger bli vänligt men bestämt nekad utan förklaring, när det jag drömmer om kanske i själva verket inte är den verklighet som skulle möta mig på ett förlag. De beskriver i podden hur en av dem inte ens träffat sin förläggare förrän långt in i processen och att de trots att ha blivit utgivna hela tiden måste kämpa för att bli marknadsförda och hänga kvar, samtidigt som de har press på sig att sälja för att nästa bok ska kunna ges ut. Och allt detta redigerande för att det ska passa marknaden. Det verkar finnas en sådan total maktobalans mellan författare och förläggare, där den förra är i underläge. Om någon bara vill ha sin bok utgiven är hen ofta beredd att gå hur långt som helst. En förläggare kan be en byta ålder på en karaktär eller skriva om hela partier och sedan är det inte ens säkert att den versionen blir utgiven. Och författaren tackar ödmjukast för ‘hjälpen’.

Skulle jag ge ut eget skulle jag också behöva kämpa med att marknadsföra mig för att nå ut, men jag skulle kunna bestämma allt själv, vilket är en tanke som lockar mig starkt och eggar mig i mitt skrivande. Den tar bort mycket av den ängslighet jag annars kan erfara när jag skriver med förlagsutgivning i åtanke. Ingen annan skulle heller kunna sätta press på mig att sälja eller skriva snabbare. En press ovanifrån som jag redan har upplevt när jag jobbade som säljare på provision under några ångestfyllda år. Om jag ändå ska ha skrivandet som en sidoverksamhet så finns det väl ingen anledning att göra sig beroende av någon?

Efter att ha studerat utbudet av egenutgivna böcker är jag också helt säker på att jag skulle lyckas göra det så mycket bättre än många andra. De flesta omslag är gräsligt fula och de allra flesta baksidestexter är dåligt författade och fulla av klyschiga uttryck, stolpiga meningar och tomma ord. Titlarna är dåliga. Detta är en anledning till att jag aldrig tagit mig tiden att läsa någon. Notera, detta gäller inte alla, men många. En och annan sticker förstås ut ur mängden, men jag tror att de allra flesta har haft för bråttom till tryckpressen och snålat in på både det ena och det andra. Ja, jag är ärlig nu: Det kan se rentav sorgligt ut. Och de är ofta hiskeligt dyra, trots att en e-bok borde kunna vara riktigt billig. Men det betyder inte att jag inte tycker att de borde få uppfylla sin dröm att ge ut en bok. Det är inte det jag säger, bara att sättet de gjort det på inte kommer ge dem många läsare.

Om jag bestämmer mig för att ge ut på egen hand är det efter några vändor till lektör, korrekturläsare och formgivare. Visst kostar det pengar, men för mig är faktiskt en bok, vilket jag mer och mer inser, ett konstverk. Och om det ska vara mitt konstverk som jag rakt igenom kan stå för – från omslag till innehåll -, så måste jag få bestämma allt. En frilansande lektör ställer inte upp villkor, utan belyser saker en själv kanske har missat och ger tips och råd utifrån sin kunskap om dramaturgi. Det är nog, när allt kommer omkring, viktigare för mig att boken blir som jag vill ha den, än att den säljer i stora upplagor. Jag vill bygga ett författarskap – likt en permanent konstinstallation -, inte ett varumärke. Jag vill få utlopp för min kreativitet och bli läst, inte nödvändigtvis tjäna pengar på det. Varför ska jag då böja mig och ändra mig för pengar?

Nu låter det som om jag ser mig som någon sorts avancerad eller krånglig författare. Tvärtom är min ambition att de flesta ska kunna läsa och ta till sig mina texter. Det är bara det att om jag inte fått bestämma allt i slutändan så är det inte längre mina texter och då kvittar det ju hur många som faktiskt läser. Om folk kan lägga tio tusentals kronor på att spela golf för nöjes skull, så kan väl jag lägga pengar på att bygga upp ett författarskap?

Detta är tankarna som upptar min vakna tid just nu. Kanske har jag ändrat mig imorgon.

Är du intresserad av att veta mer om egenutgivning så har jag tidigare skrivit ett par omfattande inlägg om detta, där du kan få mycket information. Del 1: Om kvalitet och Del 2: Det praktiska.

 

 

Gästbloggare #6: Marica Källner

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.

Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande

Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.

För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.

Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.

Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.

Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.

Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.

Av: Marica Källner

Lektörens tips: Helhet – att hitta kärnan i ett manus 

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Det åtta sidor långa svaret jag fick från lektören inleddes såhär:

Det var intressant och din berättande ton och hur du använder språket känns omedelbart, intelligent och personlig. Det är skrivet med passion, energi och ibland tycker jag nästan en slags desperation. Tyvärr är det också väldigt svårt att avkoda eller tolka.

Det var svårt att fundera ut hur jag skulle lägga upp den här kommentaren. Det finns en rad ingångar och intressanta tankegångar och vad man kanske kalla för form- eller stilexperiment. Frågan är om du kan utveckla det så att du hittar mer av ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det du vill ha sagt.

Det sammanfattar också utlåtandet ganska bra. Uppenbarligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Det är nog så. Jag är väldigt vaksam i mitt skrivande på att inte vara övertydlig och skriva någon på näsan, eller vara moraliskt ställningstagande, vilket jag lätt blir. Jag ser författarens roll som objektivt observerande, det är mitt ideal, och det värsta jag vet är ”kloka” citat som fogats in eller när romaner kämpar för att uppfylla en norm som är ”ordspråks-klok”. Det ska inte vara någon ”kontenta” av det hela. Om det finns en ”kontenta” – varför ska jag läsa boken? – Frågan hur en hittar en balans mellan helhet som en historia kräver och den komplexitet som karaktäriserar livet. Genomgående märker jag hur hon försöker förstå vad boken handlar om:

…bra om det finns en helhet, att det hänger ihop från början till slut och det kan man nog inte säga att det gör här. Det finns många scener och passager som är väldigt bra fångade och känns autentiska, sedan undrar man lite över hur texterna i dess helhet hänger ihop…

Enlight

Hur hittar en kärnan i en text? Är texten gjord av melonkött med massor av möjliga livgivande frön, eller är den en persika? Var är mitten och när är det slut? Sitter inte nyttigheterna i skalet, som på en potatis? Vilken är kärnan i ditt liv – den röda tråden? Är det egentligen ett tjockt rep som binder samman dina val med vad du råkar ut för eller är dessa händelser bara löst lagda bredvid varandra på bordet, som missanpassade pusselbitar utan fästande kanter? Jag ska arbeta på något viktigt. Kanske berör det inte bara min text, kanske handlar det om något mycket allvarligare. En del kallare skrivande terapeutiskt. Jag tror att en text kan spegla ens sätt att tänka och att en därmed har chansen att lära känna sin egen kognition genom att skriva. En annan kritik som jag kommer att fundera mycket över är detta:

… det blir rörigt och svårt att förstå de olika nivåerna och perspektivbytena.

Jag förstår att det är krångligt när en byter perspektiv för ofta och det blir en verklig utmaning att hitta rätt i detta, så att historien håller och allt ”kommer fram”. Efter lite diskussion kring själva historien avslutar hon med något som faktiskt är mitt i prick när jag tänker efter:

Jag får känslan av draperier som dras för och bort och som förvillar, mellan mig och innehållet och kärnan i det som förmedlas. Och då och då dras de bort och man får verkligen se vad som pågår. Jag tror ändå du ska sträva efter att inte drapera för mycket utan låta Siris erfarenheter tala för sig själva så att läsaren kan ta dem till sig, mer direkt Siri-läsare.

Jag tror verkligen att hon har rätt! Det handlar också om att lita på att ens karaktärer är tillräckligt intressanta som de är, kanske är mitt manus lite som en film med för mycket specialeffekter. Frågan är bara hur jag hittar fram till historien som jag i grund och botten faktiskt försöker att förmedla.

Ikväll skickar jag det.

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Ikväll ska jag skicka mitt manus till lektören. Det ska bli otroligt spännande att se vad hon har att säga om mitt romanutkast som i skrivandets stund är exakt 182 541 tecken. Det är en tunn bok; i ungefärlig översättning drygt 100 boksidor. Den är inte klar; jag är säker på att det finns tusen saker som behöver ändras, förbättras och byggas ut, men, jag är på väg. Jag går längs en stig där granris piskar mig i ansiktet och fågelsång distraherar mig. Steg för steg närmar jag mig det där som kallas färdigställande. Det är den svåraste delen i alla projekt. Att få idéer är enkelt. Att knappa fram det en vill säga i form av hjälplig fiktion är inte heller svårt. Det är först när det kommer till tålamodet och att kunna ta emot samt använda sig av kritik, som en verkligen prövas.

En tanke som slår mig där jag trampar fram på den där stigen är att det finns olika sätt att se på det där med litteratur. Den ena sidan vill säga att du inte ska anpassa dig efter någon, att verket måste vara helt självständigt och att det sedan är upp till läsaren att tolka. På det sättet kan en bok ha lika många betydelser som det finns läsare. – Eller kan det? Spelar inte världen runtomkring roll för en läsares tolkning av ett verk?
Den andra sidan, det är den som kräver att du inrättar dig i ett slags den allmänna förståelsens ram för att läsarna ska kunna förstå vad du eller berättaren i din bok vill säga.

Det hela grundar sig i frågeställningen om vad som är intressant: författarintentionen eller läsarens tolkning? Under senare år har det förra fått mer och mer stå undan för det senare i forskningen, men på bokbloggar kan du läsa recensioner både från den ena eller andra vinkeln. Som du kanske har märkt rör jag mig oftast mer i läsarens huvud i mina tankar kring böcker – vad de kan betyda här och nu, inte då de skrevs eller vad författaren ville säga då. En del anser att författarens intention är totalt ointressant medan andra menar att det är det som är hela poängen.

Varför pratar jag om det här nu? Jo, för att inom kritiken finns denna bakomliggande meningsskiljaktighet och som författare och kritiker väljer du sida, medvetet eller omedvetet, genom ditt sätt att skriva. Anser du själv att du vill säga något med din bok eller helt enkelt säga något – jag vad som helst, beroende på vem som läser – med den? Kämpar du för att nå fram med en speciell betydelse eller vill du hellre skapa intryck utifrån vilka läsaren själv får läsa in betydelser?

Solned