Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.
Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande
Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.
För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.
Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.
Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.
Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.
Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.
Av: Marica Källner
Läsa och Skriva 