#läsahelahyllan 5/30: Långtråkigt och något oklart

Upp till ytan av Margaret Atwood

Huvudpersonen får veta att hennes pappa är försvunnen och hon åker hem till honom för att leta i trakterna runt hans stuga. Hon återser sitt barndomshem i sällskap med sin sambo och ett gift par som hon inte verkar känna så väl men som ändå framställs som hennes närmsta vänner. Det gamla hemmet är en enslig stuga vid en sjö dit hennes föräldrar drog sig tillbaka, under kriget vad jag förstår. Romanen gavs ut 1972, men tiden för skeendena är ganska oklara, förmodligen rör sig romanens nutid omkring slutet på sextiotalet, början på sjuttiotalet, men det står inga årtal utskrivna. Huvudpersonen verkar inte vilja släppa någon inpå livet och hennes sambo försöker gång på gång få henne att säga att hon älskar honom, utan resultat. De verkar inte speciellt ivriga att leta efter den försvunna fadern, utan ägnar istället tiden åt att fiska och gräla sinsemellan. Mycket oklart. Och tänka elaka tankar om en och annan amerikan, eftersom amerikanerna verkar vilja köpa upp och ta över hela trakten.

Atwood är ju en erkänt skicklig författare och det känns förmätet av mig att dissa henne, men jag föll verkligen inte för den här romanen. Visst, hennes språk är intressant, men själva historien känns väldigt luddig och berör mig inte riktigt, lyckas inte fånga in mig. Det är första gången som en roman så kort som 228 sidor har lyckats tråka ut mig, jag längtade efter att den skulle ta slut. Och på slutet blev jag dessutom besviken. Det var snyggt beskrivet hur hon kämpade med sina demoner som hade osynliga regler, hur hon återgick till något slags ursprung, undvek allt som människan skapat och trodde att hon skulle få päls, men värre var det med svaren på alla frågor som läsaren började ställa sig under läsningen. Jag fick aldrig riktigt svar på vad som hade hänt hennes pappa, vilket störde mig mycket.

Romanen kunde säkert läsas som feministisk på 70-talet, i och med sin kritik av den uppenbara manliga dominansen och kvinnliga undergivenheten som romanen ger exempel på (mannen kallar sin fru för ful utan smink, torterar henne psykiskt etc. och hon accepterar det), men nu har en ju läst liknande historier så många gånger att Upp till ytan inte längre tillför något nytt. Det är dock inte romanens ”fel”, såklart, att tiden rullar på och saker utvecklar sig, att så mycket annat skrivs på ämnet.

För övrigt tyckte jag det var vidrigt att läsa om hur de fiskade hela tiden; maskar och små grodor som vred sig på krokar, fiskhuvuden som krossades och kroppar som ”rensades”. Huvudpersonen tycker själv inte om det, men anser att det är nödvändigt för att få mat. Hon drömmer dock om att döda amerikanerna som fiskar och dödar fåglar för nöjes skull; hon kallar dem otacksamma, hon menar att vi saknar respekten för liv. Idag ter sig även detta resonemang, som får ta förvånansvärt stor plats, väldigt icke-radikalt. Snarare är det väl den gängse uppfattningen. Också detta tycks därför färgat av en äldre tid, då jag antar att vegetarianism var mycket udda och inte att tänka på. Vad bryr sig hägern om ifall den ska ätas, hängas upp i ett träd eller hamna på en vägg som en trofé? Den är död i vilket fall. Den som tar sig rätten att döda en annan varelse har väl ingen respekt för den, oavsett? Att kalla det respekt att äta upp någon är väl ändå hyckleri, mer en skyddsmekanism för att behålla stoltheten inför den egna moralen intakt?  Men som sagt, romanen är trots allt skriven för ca 45 år sedan, nästan ett halvt sekel har gått.

Jag får se om jag läser något mer av Atwood. Kanske ska jag prova en senare roman av henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s