Etikett: läsa

Tillbaka till verkligheten (internet)

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.

Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.

När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.

Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.

Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.
Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.

Vittneslitteratur när den är som bäst: Dora Bruder av Patrick Modiano

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Screenshot_2015-08-03-20-36-20Det föll sig så att jag råkade växellyssna på Hédi Frieds sommarprat och en bok som heter Dora Bruder av Patrick Modiano – ett intressant koncept inser jag såhär i efterhand. Jag var skeptisk; har bränt igenom flera av Modianos romaner i sommar eftersom jag läser en distanskurs om hans författarskap, men har inte riktigt fastnat för någon av hans böcker. Förrän nu.

Hédi berättade i sin podd detaljrikt om hur det gick till i Auschwitz, medan Dora Bruders berättare inte har möjligheten att få veta vad som faktiskt hände Dora, bara vad hon hade på sig den där dagen då hon försvann och vilket datum som hon deporterades. Detta på grund av att endast nödtorftig dokumentation stod att finna om henne.

Modiano har blivit omtalad för sin ”minneskonst”. Detta är inte en människas minne, utan ett nationens minne och ett mänsklighetens minne – och på samma gång dess glömska. Hédi beskrev hur ungdomar som besökt Auschwitz på en klassresa blev ombedda av sina vänner, efter hemkomsten, att prata om något ”trevligt” istället när de försökte att beskriva lägrens avskyvärdhet. Berättaren i Dora Bruder ser hur samma tystnad främjas; hus rivs ner,  nya byggs och hela kvarter förändras. Ingen vill tala om det förflutna, det där hemska. Det glöms bort och människorna i det likaså. Det är bara Dora som vet vad som hände den gången hon rymde från klosterskolan eller hur hennes sista dagar i livet var.

Men Hédi vet om en verklighet som på många sätt måste ha liknat Doras, även om de var från olika länder, och hon berättar gärna för den som vill lyssna. Dora Bruder belyser hur viktig Hédi är; en röst för sig och alla de som inte längre kan tala om vad de upplevde under förintelsen.

Ett plus är också längden på boken, 3 h och 39 min. Perfekt att lyssna till en stund om kvällarna. Björn Granath ger en intressant röst åt den parisiske sökaren som vandrar runt på Paris gator och nosar i kartoteken.

På tal om machokultur – Strindberg: Ensam

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

wpid-screenshot_2015-07-27-22-58-18.pngBetar av Strindberg som redan nämnt. Det är slående hur politiskt allt automatiskt blir i samröre med denne herre.

På tal om all denna machokultur som det pratas om. Jag är mäkta trött på att höra att det skulle vara ett ”machoideal” att skapande sker i ensamhet. Tro mig. Jag förstår begreppen, jag förstår varför de finns, jag tycker inte heller att det är fräscht när huvudpersonen anser att feminismen har gått för långt år 1903. Men, en ska inte förväxla ensamhet som behov, med ensamhet som ideal i kombination av en 1800-tals människas syn på kvinnor. Ensamhet kan faktiskt vara något – precis som ordet säger – isolerat, fritt från kön.

Idealet att det manliga geniet skapar ensam.
Då är jag, 23-årig kvinna, machokulturens anhängare?
Logiken i det.
Idealet att geniet skapar ensam.
Okej, men det behöver inte vara ett ideal. Det kan faktiskt vara en önskan, ett behov.
Att skapa ensam.
Och att det därmed också blir det idealiska för en själv.

Kanske är det så att det är vårt ideal som har ändrats till extroversion och det gör våld på behovet att vara ensam? För mig är inte ensamhet något ”manligt”! Att inte ägna energi åt triviala saker (som i Strindbergs fall är kvinnors prat men som i mitt kan vara prat om trivialiteter från vilken mun som helst) är nödvändigt när en är i skapandets process. Det har jag ansett sedan jag var 9 år gammal och bad mina föräldrar om att få sluta på fritids för att få tid till mitt skrivande.

Men för att tala om boken, så var den bitvis mycket berörande, gillade speciellt stycket när huvudpersonen ser sin förlorade son överallt och tänker kring hur mötet med denne ska bli.

Att ta kritik från en närstående

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Jag lät honom läsa.

De som aldrig har skrivit en bok vet inte vad det innebär; vilka känslor som sprider sig i din mage när du ger bort ett manuskript till någon närstående; nyfikenhet, ångest, längtan, förväntan, förhoppning och rädsla. På en gång. Jag säger det igen: Jag lät honom läsa.

”Jag förstår inte, jag har läst om de första kapitlen fyra gånger nu och jag fattar fortfarande inte riktigt”, sade han.
”Vad är det du inte förstår?” undrade jag och stannade upp, stirrade på honom.
”Jo alltså”, började han trevande och stannade också, samtidigt som han kliade sig i huvudet, ”du får inte ta det här fel nu! Men du sa att du ville ha ärlig respons!”
”Jaja…”
”Jag kan ju inte så mycket men…”
Jag tittade uppmanande på honom. Så illa kan det väl inte vara?
”Jo alltså – Först är man där på ön”, fortsatte han, ”och sen i hennes rum och man förstår inte om hon tänker tillbaka eller om det händer efter varandra. Och sedan kommer det massa nya namn…”
”Vadå? Det där är väl inte så svårt?”
”Du har allt i ditt huvud, men det känns som om du tror att jag ska veta saker som jag inte vet.”
”Jag vill ju inte skriva någon på näsan, det ska vara lite mystiskt.”
Han fattar ju ingenting. Kan inte tillräckligt om litteratur.
”Men jag tror du måste vara lite lättare i början”, tillade han.
En klump formade sig i magen. Är jag inte bra alltså? Är det inget som var bra? Kommer jag aldrig bli författare? Sluta vara så stolt nu Gabrielle och förbättra dig istället! Det är klart han har rätt.
”Okej, jag ska göra det enklare i början så man kommer in lättare”, sade jag.
”Alltså”, sade han och såg litet orolig ut när han mötte min blick, ”jag brukar ju inte läsa den här typen av böcker och den läsare som du tänker dig kanske är mer van… ”
”Nej, sluta! Din åsikt räknas! Du är smart och om du inte fattar efter fyra omläsningar hur ska någon annan göra det?!”
”Som sagt, jag kanske bara var trött. Du ska ju inte skriva en barnbok nu bara för det.”
”Nej, lägg av! Jag ska ändra nu!”
”Som sagt… jag vet ju inte så mycket om…”
”Tyst! Tyst! Sluta, nu ska jag ändra det! Det är klart du har rätt!”
Han tittade förskräckt på mig.
”Förlåt..”
”Tyst!”

Det är komplicerat. Det där med Stoltheten och Viljan att förbättras. Deras kamp mot varandra sker över sekunder och kan göra att du går från försvar till förändring på så kort tid att omgivningen blir förvirrad. Mitt bästa skrivtips är att vara tacksam för all ärlighet du kan få och att låta Viljan att förbättras vinna över Stoltheten. Det betyder inte att du ska lyda allt som andra säger, bara att du bör lyssna istället för att försvara, varefter du själv fäller avgörandet i ditt fortsatta arbete. Det är så enkelt – och så svårt.

En behöver lite äventyr för att kunna skriva

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

En behöver lite äventyr ibland. Det var det min mamma sa till mig när jag var liten. ”Jag tror du måste ha några år på nacken och upplevt någonting för att kunna skriva bra böcker”. Det tror jag inte riktigt på längre. År gör inte alltid skillnad på alla människor. En del förblir. Men, det där med upplevt, det håller jag med om. Upplevelser kan upplevas på så olika sätt av olika individer. Det finns de som inte märker om de upplever saker och de som upplever saker som inte ens finns. Upplevelser är individuella, ingen kan säga ”hen har upplevt så mycket”, för det vet bara hen. Upplevelser hör inte bara till den yttre världen. Men när det händer annorlunda eller farliga saker i denna värld kryper människornas jag fram ur dunklet och visar sig, oreglerade och oaktsamma inför betraktares ögon.

Jag tvingar mig ut ur mitt skal ibland för att ”uppleva” och varje gång blir jag lika förvirrad och skräckslagen. Behöver verkligen min egen tid. Två veckor dygnet runt med familj och vänner tar på krafterna. Kanske är jag otacksam nu, men tiden i sjukrummet var fridfull på något sätt. Jag fick tid att bara ligga still, tänka och vila. Reflektera över mitt resesällskap på ett sätt som jag inte kunde göra i deras sällskap. Jag missade mycket av Indonesien, men fick i gengäld andra intryck. Allt kan verkligen vara upplevelser.

På planet hem läste jag min bok på iPaden i iBooks (har konverterat den till e-bok). Såg en massa fel, markerade, skrev kommentarer, funderade och fantiserade medan min kamrat sov. I slutet av nästa vecka ska jag skicka manuset till en lektör för ett utlåtande. Nu jobbar jag några veckor igen. Sitter kvällar på kontoret för att ha råd med överlevnaden och de där ”upplevelserna”. Fixar med försäkringar också, sådant där som måste göras. Och läser om kanon till distanskursen. Men allt jag vill göra är att skriva. Här hemma.

wpid-2015-07-21-11.10.24.jpg.jpeg

Oavsett vad de andra säger – ”State of mind” som författare

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

2015-06-21 20.41.22

Ditt sinnestillstånd, ”state of mind” som det så vackert heter på det rikare språket, behöver inte alls vara förankrat i hur andra människor betraktar dig. Du kan förankra din verklighetskänsla i vilket sinnestillstånd du vill. Jag har sinnestillståndet ”Författare”. Vilket ”state of mind” har du?

Du kan kämpa hela livet för att ”få” kalla dig något. Men det är faktiskt du själv som har satt upp reglerna för när du får börja kalla dig det. Varför inte ändra på reglerna? Det är inte lagar vi talar om. Jag menar inte att du skall sluta kämpa för att få något utgivet, om det är vad du vill. Tvärtom. Jag tror att om du ser dig själv som en författare och vågar kalla dig för det, så kommer din hjärna med större sannolikhet att verkligen arbeta som en. Jag tror också att det finns de som faktiskt bara älskar att skriva men tror att en måste ha gett ut en bok för att en ska få kalla sig författare. Dessa människor kanske går ett helt liv utan att ”kunna” kalla sig författare och se sig som det, trots att de ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva – och njuter av det. Det är att snåla på något outsinligt, till vilken nytta?

Det handlar inte om titlar. Det handlar om tid, som alltid. Ett ”författarskap” får högre prioritet än en ett ”intresse”.

Så vadå om du inte lever på det? Nämn mer än tio författare som inte behöver ha ett ”vanligt” jobb. Hela ditt inre skriker att du är det. Det är som om du vore fångad i fel kropp, fel kön eller vad som helst, du kan inte vara något annat än författare, inte leva som något annat även om du kan leva av något annat. Vad du lever av är en bisak i förhållande till vad du är.

Så vadå om du inte har fått något utgivet på ett förlag? Du är själv alla instanser; din egen redaktör, förläggare och läsare. Än så länge. Allt börjar med ett. Ett ord, en sida, ett utkast, en granskning, en bedömning, en läsning, en omskrivning. Ja allt! Det börjar alltid med ett! Även etablerade författares nästa bok börjar med ett ord och inte går de och plockar av och på sin författartitel mellan utgivningarna? Är de mindre författare innan förlaget har tryckt den nya boken? Nej. Du slutar inte kalla dig författare efter ett visst antal år? Nej. Det finns ingen gräns! Inga regler! Kör! Du är vad du är och vad du lever som är det viktiga. Så fort du öppnar ditt manusdokument är du författare.

Jag är inte individualanarkist, men livet är för långt för att en ska orka att se på sig själv som någonting en innerst inne inte är. Det är också för ändligt för att en ska ta risken att ännu en dag stiga upp och vara någonting inför sig själv, bara för att andra tycker att det stämmer. Jag är inte schizofren, men: Den dagen jag dör, dör jag som författare, oavsett vad de andra säger.

”Nej inte dö nu!! Jag har ju inte skrivit klart min bok än!”

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Hej igen. Det är mycket jobb, plus plugg, så uppdateringen kommer kanske att vara sporadisk den närmaste tiden, men jag har inte glömt er! Först är jag nu inne i sex dagars arbete i rad innan jag reser iväg på lördag – ni kan vänta er ett resereportage från Java, Indonesien, nästa vecka. Så länge jag inte ligger magsjuk. Redan är resfebern här; illamående, sömnsvårigheter och beredskap inför döden som oundvikligen inträffar på lördag eftersom jag utsätter mig för detta. – Flygrädsla, bekant? Well, min kan yttra sig hur som helst när jag väl sitter fastspänd. Gråt, ångest, panik… Sist var min enda tanke natten igenom:

”Nej inte dö nu!! Jag har ju inte skrivit klart min bok än! Snälla låt mig få leva så att jag får skriva klart min bok.”

När jag berättade detta för en vän svarade hon: ”I såna ögonblick ser man sanningen. De e ju som han i filmen Turist som räddar sin iPad istället för sina barn!”.
”Det är ju inte samma sak…”

Vid sidan av detta läser jag en distanskurs på halvfart vid Linnéuniversitetet som heter ”Årets nobelpristagare i litteratur är…” och I år handlar det alltså om Patrick Modiano. – Sedan har jag ju min egen bok att tänka på! Varför anmälde jag mig till kursen? Har redan massa ”roliga grejer”! Jag vill mycket, alldeles för mycket, men i första hand vill jag nu verkligen klargöra att målet med mina inlägg ska vara något som är värt att läsa, inte bara en uppdatering för uppdateringens skull. Det skall vara till för både dig och mig. Det ska inte vara en tjänst jag gör dig för att du kräver färskhet, men inte heller en terapi som bara får mig att må bättre. Dock känner att jag att jag fått så fin respons på bloggen hittills, att jag ‘sviker’ någon läsare om jag inte uppdaterar. Om det så bara är en enda.

Detta för mig vidare till nästa ämne: Sociala media och författarskap? Det hänger ihop med det jag just berättade. Ju mer tid vi lägger på den där bloggen som handlar om böcker och skrivande, desto mindre tid kan vi lägga på att skriva på vår egen bok. Okej, det är inte så farligt. Men Twitter och Instagram och Facebook – dessutom! Var ska man dra gränsen? – Vad är ett givande utbyte mellan olika skrivande individer – att boosta varandra – och vad är ett hardcore 2015-06-29 21.32.41marknadsföringsdrev i sociala media för att visa upp sig och skapa sig ett namn inför kommande boksläpp? Är jag en moralist? Nej, verkligen inte. Det handlar bara om tid. Tänker kallt och rationellt, som en vän beskrev. Ju mindre tid vi ägnar åt att verkligen SKRIVA på vår bok, desto mindre kommer vi att utvecklas inom romanskrivande. Och vad tänker vi i sanningens ögonblick när vi tror att vi ska dö? Är det ”jag vill bli asbra på att twittra och att alla ska veta vem jag är” eller ”jag vill skriva en bok”? Jag vill mena att all form av interaktion inte heller ger givande möten. Interaktion på rätt sätt är en sak, men interaktion för interaktionens skull är en helt annan.

Jag skaffade Twitter och Instagram och känner redan hur dessa inslag i mitt liv tenderar att explodera ut över hela min tillvaro, som ett drogberoende, något som hetsar i hjärnan och blockerar alla de andra tankar som kanske kunde ha kommit just då. Är det verkligen bara jag som känner så? Ska ge det en chans, men måste dra ner lite, en tweet i taget!

Den stora frågan som vi alla ständigt återkommer till, som det hela mynnar ut i, den lyder: Vem är jag och vilket liv mår jag bra av att leva? Därför kungör jag nu att jag kommer att skriva här när jag har något på hjärtat, inte varje dag utan snarare några gånger i veckan och du kommer att kunna ha behållning av det om ämnet är av intresse. Och om du skriver något intressant så kommer jag att ta till mig det. Varför ska vi annars läsa och skriva?