På tal om machokultur – Strindberg: Ensam

wpid-screenshot_2015-07-27-22-58-18.pngBetar av Strindberg som redan nämnt. Det är slående hur politiskt allt automatiskt blir i samröre med denne herre.

På tal om all denna machokultur som det pratas om. Jag är mäkta trött på att höra att det skulle vara ett ”machoideal” att skapande sker i ensamhet. Tro mig. Jag förstår begreppen, jag förstår varför de finns, jag tycker inte heller att det är fräscht när huvudpersonen anser att feminismen har gått för långt år 1903. Men, en ska inte förväxla ensamhet som behov, med ensamhet som ideal i kombination av en 1800-tals människas syn på kvinnor. Ensamhet kan faktiskt vara något – precis som ordet säger – isolerat, fritt från kön.

Idealet att det manliga geniet skapar ensam.
Då är jag, 23-årig kvinna, machokulturens anhängare?
Logiken i det.
Idealet att geniet skapar ensam.
Okej, men det behöver inte vara ett ideal. Det kan faktiskt vara en önskan, ett behov.
Att skapa ensam.
Och att det därmed också blir det idealiska för en själv.

Kanske är det så att det är vårt ideal som har ändrats till extroversion och det gör våld på behovet att vara ensam? För mig är inte ensamhet något ”manligt”! Att inte ägna energi åt triviala saker (som i Strindbergs fall är kvinnors prat men som i mitt kan vara prat om trivialiteter från vilken mun som helst) är nödvändigt när en är i skapandets process. Det har jag ansett sedan jag var 9 år gammal och bad mina föräldrar om att få sluta på fritids för att få tid till mitt skrivande.

Men för att tala om boken, så var den bitvis mycket berörande, gillade speciellt stycket när huvudpersonen ser sin förlorade son överallt och tänker kring hur mötet med denne ska bli.

Strindbergska ordet om föräldraförsäkringen – Läst: Giftas

Screenshot_2015-06-24-21-43-01Varför använder vi sällan längre så praktiska ord som ”stupiditeter” om dumheter, ”agrementet” om avtalet o.s.v.? Det känns som väldigt naturliga ord för oss som är uppväxta med engelskan så nära, tycker jag i alla fall. Nåväl, vem säger att man inte får använda dessa ord? Hava vi icke frihet att uttrycka oss som vi behagar och leka med orden, åtminstone som författare? Eller voro vi slavar för konventionerna, som alla andra?!

Det är första gången jag läser något annat av Strindberg än Ett halvt ark papper – som vi läste både i Svenska på högstadiet och på gymnasiet, av brist på lärarfantasi eller idiotisk skolplan förtäljer icke historien. Sedan läste vi närmast inget av honom i Litteraturvetenskapens första kurser – de förväntade sig kanske att man redan kunde sin Strindberg. Men jag hade hört av någon att han skulle vara en kvinnohatare och därför vägrade jag länge att läsa hans böcker. Lyssna inte på rykten och fördomar, för hundrasjuttioelftetusonde gången!

Giftas kändes hur som helst aktuell med tanke på frågan om den beryktade föräldraförsäkringen som nu viner genom debattklimatet. Därför satte jag på Storytel och har nu tagit mig både till och från jobbet i sällskap med denne utomordentligt genomtänkta herre som jag dessvärre inte visste mer om än att han en gång hade skrivit ett helt liv på en papperslapp.

Det som Strindberg har och som debatten kan sakna idag, är många olika perspektiv, bl. a. från både rik och fattig och olika nivåer av utbildning. Förvisso är de en aning gammalmodiga, de här tankarna. Ingen går väl exempelvis och köper ammor idag i Sverige, men ändå. Ändå. Han känns som en frihetlig människa i grunden men han låter alla sorters tankar komma till tals. Och det nämner han i en av novellerna, vid något tillfälle, att en riktig författare ska så göra. Aderton noveller alltså. Inte dumt alls. Nu ska jag försöka att skriva som en tvåtusentalsmänniska när jag redigerar min roman, men det är så svårt, så oerhört svårt, att icke taga efter detta rytmiska språk!

Sill! Jag är sugen på sill och gröt!