Budapest
Etikett: resa
Budapest nästa!
Status: 36 400 ord
Åh, äntligen ska vi ut och resa! Har längtat så himla mycket till det här. Vi bokade upp påskveckan i Budapest redan i Januari och imorgon är det alltså dags. Vi tar tåget ner till Köpenhamn och tillbringar fredagen där, varpå vi flyger till Budapest och bor i fem dagar där. Vi ska bland annat besöka Metropolitan Ervin Szabó Library som ska vara ett fantastiskt vackert bibliotek. Det blir också såklart mycket bad eftersom det är badhusen som Budapest är känt för. Bilder kommer…
Skrev en hel del igår, orden lägger sig på hög, men jag känner att jag behöver ny luft, ny inspiration. Det blir perfekt med några dagars avkoppling i ett nytt land. Risken är väl att jag är så inspirerad när jag kommer hem att det inte blir mycket pluggat till grammatiktentan. Usch nej. Disciplin Gabrielle. Disciplin.
Och så det här med sprängdåden. Det gjorde mig både rädd för att flyga och ledsen för att världen är så fucked up. Vad skriver jag om egentligen? Vad är det för futtiga problem jag försöker att formulera när de stora problemen ligger långt ovanför vad jag kan greppa och hantera? Är det verklighetsflykt?
30 är lagom?
Nu har det alltså gått för lång tid igen sedan sist jag skrev ett inlägg. Skämskudde. Vet inte varför jag drar mig för att öppna WordPress, men min teori är att livet just nu är ganska händelselöst. Förutom att jag skriver en del. Men det går inte att säga så mycket om det, mer än att jag är i en fas av vilt knapprande på tangenterna och hundra röda trådar i huvudet. Läste i Tidningen Skriva att Virginia Woolf sagt att ingen bör publicera något innan 30-årsåldern; att tiden mellan 20 och 30 är en tid att ge sig hän åt impulser – att ungdomen är en känslig period och att en riskerade att ta till sig för mycket av kritik innan en hade hittat sin egen röst. Håller ni med henne? Jag tyckte att det lät vettigt. Jag är inte färdig än, inte riktigt mogen och är lättpåverkad som satan. Det är som om jag hela tiden suger i mig en massa information, smälter den i kroppen och sedan skiter ut en reflektion i Word-dokumentet 24 timmar efteråt. Utan att ha bearbetat informationen aktivt. Kan inte riktigt styra mina impulser. Men jag vet att det jag skriver blir bättre och bättre, mer och mer självständigt. Så, en dag.
Jag suktar efter att resa. Världen är så stor. Det känns som om jag inte hinner med allt. Satt och tittade på bilder från Kinaresan och längtade tillbaka till de fantastiska bergen i Zhangjiajie. Det var så vackert överallt att jag inte visste var jag skulle vända mig. Livet är långt och kort på samma gång, farligt och tryggt. En del tror att vi väljer, andra inte. Vi hade kunnat dö på den vingliga bussen på serpentinvägen över Tianmen Mountain, det var 35 personer som dog där någon månad senare. Vi hade kunnat krascha med det lilla turbulenta lågprisflyget mellan Shanghai och Zhangjiajie. Men det gjorde vi inte.
Jag funderar på vad jag vill. Tror att jag ska vidareutbilda mig till lärare och använda min fritid till att skriva. Då gör jag något vettigt på dagarna, som gör skillnad för andra, och skriver vad jag vill för att jag älskar det. Har kommit fram till att publicering inte kan vara ett självändamål med texten, att målet med att skriva inte kan vara att kunna leva på det (även om det hade varit toppen). Målet måste alltid vara texten och den måste vara oberoende av pengar och andras åsikter. När texten väl krupit fram i ljuset och visar sig vara fantastisk (vilket den kommer att bli!), värd att läsas av andra, då kan jag alltid dela med mig av den. Det finns inget som hindrar det.
Tillbaka till verkligheten (internet)
Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.
Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.
När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.
Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.
Offline
Nu tar jag semester. Jag går offline i en vecka. Har lämnat in det sista arbetet i sommarkursen, tagit ledigt från jobbet och jag inväntar med spänning lektörens utlåtande som ska komma i nästa vecka, så inte heller med min roman kan jag göra något nu. Det är nu tid att bara vara och kanske passa på att läsa det jag känner för istället för det som står i en kurslista.
Det är också ett perfekt läge för en campingutlykt till Italiens kust med någon jag tycker om. Således blir det en vecka i tält och på strand i fullständig radioskugga. Eventuellt kan jag förstås hitta en Wi-fi-zon om abstinensen kickar in. Hur som helst, jag återkommer.
En behöver lite äventyr för att kunna skriva
En behöver lite äventyr ibland. Det var det min mamma sa till mig när jag var liten. ”Jag tror du måste ha några år på nacken och upplevt någonting för att kunna skriva bra böcker”. Det tror jag inte riktigt på längre. År gör inte alltid skillnad på alla människor. En del förblir. Men, det där med upplevt, det håller jag med om. Upplevelser kan upplevas på så olika sätt av olika individer. Det finns de som inte märker om de upplever saker och de som upplever saker som inte ens finns. Upplevelser är individuella, ingen kan säga ”hen har upplevt så mycket”, för det vet bara hen. Upplevelser hör inte bara till den yttre världen. Men när det händer annorlunda eller farliga saker i denna värld kryper människornas jag fram ur dunklet och visar sig, oreglerade och oaktsamma inför betraktares ögon.
Jag tvingar mig ut ur mitt skal ibland för att ”uppleva” och varje gång blir jag lika förvirrad och skräckslagen. Behöver verkligen min egen tid. Två veckor dygnet runt med familj och vänner tar på krafterna. Kanske är jag otacksam nu, men tiden i sjukrummet var fridfull på något sätt. Jag fick tid att bara ligga still, tänka och vila. Reflektera över mitt resesällskap på ett sätt som jag inte kunde göra i deras sällskap. Jag missade mycket av Indonesien, men fick i gengäld andra intryck. Allt kan verkligen vara upplevelser.
På planet hem läste jag min bok på iPaden i iBooks (har konverterat den till e-bok). Såg en massa fel, markerade, skrev kommentarer, funderade och fantiserade medan min kamrat sov. I slutet av nästa vecka ska jag skicka manuset till en lektör för ett utlåtande. Nu jobbar jag några veckor igen. Sitter kvällar på kontoret för att ha råd med överlevnaden och de där ”upplevelserna”. Fixar med försäkringar också, sådant där som måste göras. Och läser om kanon till distanskursen. Men allt jag vill göra är att skriva. Här hemma.
På sjukhus i Surabaya
Kära blogg, efter tre dagar är jag nu utskriven från sjukhuset i Surabaya och tillbaka på hotellet. Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv. Mitt blodtryck var så lågt att inget blod gick att få ut ur ådern vid det första testet som skulle göras. Läkaren sade först att de med 75 procents säkerhet misstänkte denguefeber, en allvarlig typ av malaria som orsakas av myggbett. Sedan letade de efter ännu en typ av myggburen infektion. Som tur var visade det sig att det hela var magsjuka i kombination med urinvägsinfektion. Inte för att det var kul det heller, men du fattar.
Utsikten från mitt sjukrum var en pulserande stadsvy, men vid sextiden om morgnarna letade sig solstrålar in över min bädd och molnen skockade sig över himlen utanför fönstret tills de bildade slott och drakar. Jag låg och tittade på molnen och lugnet infann sig vid denna tid. Jag tänkte att jag ville arbeta på min bok, men droppet gjorde min hand stel och hindrade mig från att lyfta upp ipaden och börja redigera. Jag ville läsa, men så fort jag ens tänkte den tanken sjönk huvudet djupare ner i kudden och jag vaggades in i slummer av tutande bilar, sirener från brandbilar och ambulanser, patienternas ringande klockor och javanesiska samtal. Jag väcktes då och då av en hand på min fot och ett leende ansikte. ”Fever mam?” ”Diare mam?” Byta dropppåse, komma med provresultaten, ta nytt blodtryck, en bricka med mat. De kom från ”management board” och ville veta om jag var nöjd. Jodå. Jag hade ju inte malaria. Tack bara nöjd. Lite mycket chokladströssel på frukostbrödet bara.
Och Bali? Ja, inställt på grund av ett vulkanutbrott på östra Java. Lika bra. Nu längtar jag bara HEM.
Läsa och Skriva 