På sjukhus i Surabaya

Kära blogg, efter tre dagar är jag nu utskriven från sjukhuset i Surabaya och tillbaka på hotellet. Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv. Mitt blodtryck var så lågt att inget blod gick att få ut ur ådern vid det första testet som skulle göras. Läkaren sade först att de med 75 procents säkerhet misstänkte denguefeber, en allvarlig typ av malaria som orsakas av myggbett. Sedan letade de efter ännu en typ av myggburen infektion. Som tur var visade det sig att det hela var magsjuka i kombination med urinvägsinfektion. Inte för att det var kul det heller, men du fattar.

Utsikten från mitt sjukrum var en pulserande stadsvy, men vid sextiden om morgnarna letade sig solstrålar in över min bädd och molnen skockade sig över himlen utanför fönstret tills de bildade slott och drakar. Jag låg och tittade på molnen och lugnet infann sig vid denna tid. Jag tänkte att jag ville arbeta på min bok, men droppet gjorde min hand stel och hindrade mig från att lyfta upp ipaden och börja redigera. Jag ville läsa, men så fort jag ens tänkte den tanken sjönk huvudet djupare ner i kudden och jag vaggades in i slummer av tutande bilar, sirener från brandbilar och ambulanser, patienternas ringande klockor och javanesiska samtal. Jag väcktes då och då av en hand på min fot och ett leende ansikte. ”Fever mam?” ”Diare mam?” Byta dropppåse, komma med provresultaten, ta nytt blodtryck, en bricka med mat. De kom från ”management board” och ville veta om jag var nöjd. Jodå. Jag hade ju inte malaria. Tack bara nöjd. Lite mycket chokladströssel på frukostbrödet bara.

Och Bali? Ja, inställt på grund av ett vulkanutbrott på östra Java. Lika bra. Nu längtar jag bara HEM.

wpid-20150714_091006.jpg

wpid-20150714_093735.jpg

”Nej inte dö nu!! Jag har ju inte skrivit klart min bok än!”

Hej igen. Det är mycket jobb, plus plugg, så uppdateringen kommer kanske att vara sporadisk den närmaste tiden, men jag har inte glömt er! Först är jag nu inne i sex dagars arbete i rad innan jag reser iväg på lördag – ni kan vänta er ett resereportage från Java, Indonesien, nästa vecka. Så länge jag inte ligger magsjuk. Redan är resfebern här; illamående, sömnsvårigheter och beredskap inför döden som oundvikligen inträffar på lördag eftersom jag utsätter mig för detta. – Flygrädsla, bekant? Well, min kan yttra sig hur som helst när jag väl sitter fastspänd. Gråt, ångest, panik… Sist var min enda tanke natten igenom:

”Nej inte dö nu!! Jag har ju inte skrivit klart min bok än! Snälla låt mig få leva så att jag får skriva klart min bok.”

När jag berättade detta för en vän svarade hon: ”I såna ögonblick ser man sanningen. De e ju som han i filmen Turist som räddar sin iPad istället för sina barn!”.
”Det är ju inte samma sak…”

Vid sidan av detta läser jag en distanskurs på halvfart vid Linnéuniversitetet som heter ”Årets nobelpristagare i litteratur är…” och I år handlar det alltså om Patrick Modiano. – Sedan har jag ju min egen bok att tänka på! Varför anmälde jag mig till kursen? Har redan massa ”roliga grejer”! Jag vill mycket, alldeles för mycket, men i första hand vill jag nu verkligen klargöra att målet med mina inlägg ska vara något som är värt att läsa, inte bara en uppdatering för uppdateringens skull. Det skall vara till för både dig och mig. Det ska inte vara en tjänst jag gör dig för att du kräver färskhet, men inte heller en terapi som bara får mig att må bättre. Dock känner att jag att jag fått så fin respons på bloggen hittills, att jag ‘sviker’ någon läsare om jag inte uppdaterar. Om det så bara är en enda.

Detta för mig vidare till nästa ämne: Sociala media och författarskap? Det hänger ihop med det jag just berättade. Ju mer tid vi lägger på den där bloggen som handlar om böcker och skrivande, desto mindre tid kan vi lägga på att skriva på vår egen bok. Okej, det är inte så farligt. Men Twitter och Instagram och Facebook – dessutom! Var ska man dra gränsen? – Vad är ett givande utbyte mellan olika skrivande individer – att boosta varandra – och vad är ett hardcore 2015-06-29 21.32.41marknadsföringsdrev i sociala media för att visa upp sig och skapa sig ett namn inför kommande boksläpp? Är jag en moralist? Nej, verkligen inte. Det handlar bara om tid. Tänker kallt och rationellt, som en vän beskrev. Ju mindre tid vi ägnar åt att verkligen SKRIVA på vår bok, desto mindre kommer vi att utvecklas inom romanskrivande. Och vad tänker vi i sanningens ögonblick när vi tror att vi ska dö? Är det ”jag vill bli asbra på att twittra och att alla ska veta vem jag är” eller ”jag vill skriva en bok”? Jag vill mena att all form av interaktion inte heller ger givande möten. Interaktion på rätt sätt är en sak, men interaktion för interaktionens skull är en helt annan.

Jag skaffade Twitter och Instagram och känner redan hur dessa inslag i mitt liv tenderar att explodera ut över hela min tillvaro, som ett drogberoende, något som hetsar i hjärnan och blockerar alla de andra tankar som kanske kunde ha kommit just då. Är det verkligen bara jag som känner så? Ska ge det en chans, men måste dra ner lite, en tweet i taget!

Den stora frågan som vi alla ständigt återkommer till, som det hela mynnar ut i, den lyder: Vem är jag och vilket liv mår jag bra av att leva? Därför kungör jag nu att jag kommer att skriva här när jag har något på hjärtat, inte varje dag utan snarare några gånger i veckan och du kommer att kunna ha behållning av det om ämnet är av intresse. Och om du skriver något intressant så kommer jag att ta till mig det. Varför ska vi annars läsa och skriva?

Det kluvna förhållandet till introversionen

Det är litet det som boken behandlar. På något sätt. Delvis, mitt i allt annat som händer i den. Hur någon kämpar med sig själv och alltid tror att hen borde vilja söka mer kontakt.

Introversionen är något som jag alltid har levt med, men länge kämpat emot och har haft svårt att acceptera, speciellt i tonåren och nu i de unga vuxna åren såklart. Något säger mig att det kan bli bättre sedan, när man ändå förväntas ”lugna ner sig”, men så vill jag inte heller tänka. Det kan vara en tillgång att ha en introvert personlighet, men det är också en förbannelse för den som inte ännu har förstått sig själv. För på de som kämpar emot det syns det inte utanpå. De bara ger mer och mer energi till sin omgivning och kan rentav verka supersociala för att de låtsas så bra, tills energin en dag tar slut. Och den dagen sätts omgivningen i chocktillstånd.

Ångesten över att känna sig otillräcklig knackar alltid på axeln i vår socialt krävande vardag – något måste väl vara fel när en störs av det som så många andra söker så intensivt; nätverkandet, minglet, de många vännerna eller det spontana hänget (då en hade föreställt sig litet skrivtid… eller att jobba med något annat projekt en har på gång hemma…). Litet kärlek och ett förtroligt samtal då och då stör inte en introvert, tvärtom! Men att fråga ”tja vad gör du vill du ses om en stund?” är som att mula mig med en kall snöboll, för när jag säger ”jag gör inget speciellt/tar det lugnt” så är jag mitt uppe i ett intressant radioprogram, sorterar mina böcker eller skriver någon lista, planerar eller skapar nästa bästsäljare – och det är en kamp att komma ur det på ”en liten stund”. Kravet man så lätt ställer på sig som ung och fri student är att man alltid åtminstone borde vilja säga Ja, varpå man sedan får ångest om man nu ändå hade s.k. balls att säga nej, och det är inte sunt.

Det jag däremot helt ärligt sörjer på grund av min introversion är mitt min usla reaktionstid och min blindhet. Verkligen. Ni kommer tro att jag överdriver, men jag är en sämr20150509_122216e medmänniska i vissa sammanhang på grund av detta personlighetsdrag. Ibland hörs någon i etern ilsket påpeka att:

”Folk är så uppe i sina mobiler så att de inte ser sina medmänniskor! Folk har inget civilkurage!”

Jag har aldrig varit den som märkt saker, med eller utan mobil i handen. Jag har noterat saker omedvetet, sedan har min hjärna bearbetat alla intryck och inte förrän jag kommit hem från promenaden har jag kommit att tänka på tanten som kanske skulle ha behövt hjälp med bärandet där borta vid affären eller på att det där beteendet på bussen kanske inte var helt okej och att jag kanske borde ha sagt något till snubben. Och då har det varit tyst i mina hörlurar hela vägen eftersom jag bara har använt dem som öronproppar mot billjud och andra distraktioner. Sedan har jag känt mig dum. Varför är jag inte mer öppen? När jag väl, någon enstaka gång, har lyckats med att se när någon behöver hjälp och förstå att jag borde agera, inte bara tänka teoretiskt kring det lite halvt omedvetet, har lyckokänslorna över att jag också kunde suttit i länge efteråt. Så man bör vara försiktig med att säga att folk ”idag” är si och så. Människor är olika. Jag har varit helt ”off” i 23 år och behöver inte mer skuldkänslor för det.