Hej igen. Det är mycket jobb, plus plugg, så uppdateringen kommer kanske att vara sporadisk den närmaste tiden, men jag har inte glömt er! Först är jag nu inne i sex dagars arbete i rad innan jag reser iväg på lördag – ni kan vänta er ett resereportage från Java, Indonesien, nästa vecka. Så länge jag inte ligger magsjuk. Redan är resfebern här; illamående, sömnsvårigheter och beredskap inför döden som oundvikligen inträffar på lördag eftersom jag utsätter mig för detta. – Flygrädsla, bekant? Well, min kan yttra sig hur som helst när jag väl sitter fastspänd. Gråt, ångest, panik… Sist var min enda tanke natten igenom:

”Nej inte dö nu!! Jag har ju inte skrivit klart min bok än! Snälla låt mig få leva så att jag får skriva klart min bok.”

När jag berättade detta för en vän svarade hon: ”I såna ögonblick ser man sanningen. De e ju som han i filmen Turist som räddar sin iPad istället för sina barn!”.
”Det är ju inte samma sak…”

Vid sidan av detta läser jag en distanskurs på halvfart vid Linnéuniversitetet som heter ”Årets nobelpristagare i litteratur är…” och I år handlar det alltså om Patrick Modiano. – Sedan har jag ju min egen bok att tänka på! Varför anmälde jag mig till kursen? Har redan massa ”roliga grejer”! Jag vill mycket, alldeles för mycket, men i första hand vill jag nu verkligen klargöra att målet med mina inlägg ska vara något som är värt att läsa, inte bara en uppdatering för uppdateringens skull. Det skall vara till för både dig och mig. Det ska inte vara en tjänst jag gör dig för att du kräver färskhet, men inte heller en terapi som bara får mig att må bättre. Dock känner att jag att jag fått så fin respons på bloggen hittills, att jag ‘sviker’ någon läsare om jag inte uppdaterar. Om det så bara är en enda.

Detta för mig vidare till nästa ämne: Sociala media och författarskap? Det hänger ihop med det jag just berättade. Ju mer tid vi lägger på den där bloggen som handlar om böcker och skrivande, desto mindre tid kan vi lägga på att skriva på vår egen bok. Okej, det är inte så farligt. Men Twitter och Instagram och Facebook – dessutom! Var ska man dra gränsen? – Vad är ett givande utbyte mellan olika skrivande individer – att boosta varandra – och vad är ett hardcore marknadsföringsdrev i sociala media för att visa upp sig och skapa sig ett namn inför kommande boksläpp? Är jag en moralist? Nej, verkligen inte. Det handlar bara om tid. Tänker kallt och rationellt, som en vän beskrev. Ju mindre tid vi ägnar åt att verkligen SKRIVA på vår bok, desto mindre kommer vi att utvecklas inom romanskrivande. Och vad tänker vi i sanningens ögonblick när vi tror att vi ska dö? Är det ”jag vill bli asbra på att twittra och att alla ska veta vem jag är” eller ”jag vill skriva en bok”? Jag vill mena att all form av interaktion inte heller ger givande möten. Interaktion på rätt sätt är en sak, men interaktion för interaktionens skull är en helt annan.

Jag skaffade Twitter och Instagram och känner redan hur dessa inslag i mitt liv tenderar att explodera ut över hela min tillvaro, som ett drogberoende, något som hetsar i hjärnan och blockerar alla de andra tankar som kanske kunde ha kommit just då. Är det verkligen bara jag som känner så? Ska ge det en chans, men måste dra ner lite, en tweet i taget!

Den stora frågan som vi alla ständigt återkommer till, som det hela mynnar ut i, den lyder: Vem är jag och vilket liv mår jag bra av att leva? Därför kungör jag nu att jag kommer att skriva här när jag har något på hjärtat, inte varje dag utan snarare några gånger i veckan och du kommer att kunna ha behållning av det om ämnet är av intresse. Och om du skriver något intressant så kommer jag att ta till mig det. Varför ska vi annars läsa och skriva?