Betar av Strindberg som redan nämnt. Det är slående hur politiskt allt automatiskt blir i samröre med denne herre.

På tal om all denna machokultur som det pratas om. Jag är mäkta trött på att höra att det skulle vara ett ”machoideal” att skapande sker i ensamhet. Tro mig. Jag förstår begreppen, jag förstår varför de finns, jag tycker inte heller att det är fräscht när huvudpersonen anser att feminismen har gått för långt år 1903. Men, en ska inte förväxla ensamhet som behov, med ensamhet som ideal i kombination av en 1800-tals människas syn på kvinnor. Ensamhet kan faktiskt vara något – precis som ordet säger – isolerat, fritt från kön.

Idealet att det manliga geniet skapar ensam.
Då är jag, 23-årig kvinna, machokulturens anhängare?
Logiken i det.
Idealet att geniet skapar ensam.
Okej, men det behöver inte vara ett ideal. Det kan faktiskt vara en önskan, ett behov.
Att skapa ensam.
Och att det därmed också blir det idealiska för en själv.

Kanske är det så att det är vårt ideal som har ändrats till extroversion och det gör våld på behovet att vara ensam? För mig är inte ensamhet något ”manligt”! Att inte ägna energi åt triviala saker (som i Strindbergs fall är kvinnors prat men som i mitt kan vara prat om trivialiteter från vilken mun som helst) är nödvändigt när en är i skapandets process. Det har jag ansett sedan jag var 9 år gammal och bad mina föräldrar om att få sluta på fritids för att få tid till mitt skrivande.

Men för att tala om boken, så var den bitvis mycket berörande, gillade speciellt stycket när huvudpersonen ser sin förlorade son överallt och tänker kring hur mötet med denne ska bli.