Från skrivarstugan i landet Ingenstans

image

Det finns inget som inger sådant lugn och främjar kreativiteten så som naturen kan. Oavsett vad du skriver om ligger grunden till allt vad en människa är i naturens detaljerade konstruktion. När man bor i stan är det så lätt att fastna där, aldrig ta sig ut för att behoven tycks tillfredsställda i klumpen av serviceinrättningar och behövliga verksamheter. Men skogen, bergen, ängarna och djuren. Det är något mer än bara behov.

Lektörsläsning inbokad!

Då har jag äntligen tagit tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Att Investera pengar i det jag brinner för, inte bara tid. För att ‘tid är pengar’ är hysteriskt sant. Ett exempel: Alla de timmar som du har lagt ner på ditt skrivande genom åren, skulle du verkligen låta dem gå till spillo och låta ännu mer tid gå åt när du befinner dig helt ur kurs? Det känns inte speciellt tidseffektivt. Tänk om du gång på gång upprepar samma fatala misstag, aldrig lär dig och så är tiden till slut en dag ute? Kaputt! För vi ska alla dö… Förlåt, haha. Men det är så. Man måste fråga sig om man kommer att kunna leva med sig själv om fallet är att man kunde ha handlat annorlunda; svalt sin stolthet, mött kritiken och börjat utvecklas i tid. Prioriterat annorlunda; avhållit sig från restauranger för att istället köpa en läsning av någon professionell?

”Vilket liv vill jag leva? Ett där jag är författare eller ett där jag drömmer om att vara det?”

2015-06-14 22.03.37
Man måste vara tålmodig om det ska bli något med de där romanerna, anser Snigel. Han gav motvilligt sitt samtycke till att bli fotograferad.

I skolan sa läraren alltid till den duktiga tjejen att ”åh vad du skriver bra, jättebra!”, ”Får vi läsa dina deckare sen?” och ”MVG!”. Den duktiga tjejen älskade att få se det där MVG:t, skrivet med en röd tuschpenna i kanten av uppsatsen och en liten fin kommentar på slutet av den. Då pirrade det i magen och hon kände sig bäst i världen. Så, varför når den här MVG-tjejen inte fram till något förlag då nu när hon är vuxen? Vad var det som var så jävla bra med de där texterna? Alla förlag har svarat henne med artig likgiltighet hon undrar om hon i själva verket inte är totalt värdelös. Det måste vara något som inte är så jävla bra med det hon skriver. Har hon verkligen ingenting att säga? Behöver hon kanske få uppleva lite fler trauman i livet för att skära upp kreativitetens ådra…?

Det handlar om att sätta mål och uppnå dem – och då måste man våga ta hjälp för att se sina svagheter för att någonsin kunna förbättra sig. Att ”skriva bra” är inte tillräckligt för att ens roman ska bli läst. Det är där lektörens kritiska granskning blir ett steg på vägen mot mitt nya utvecklingsorienterade författarjag. Hon är bokad i Augusti, så nu blir det redigering på kvällarna efter sommarjobbet för att kunna lämna in det så bra jag bara kan till henne. Kommer att skriva här på bloggen om hur det gick sedan.

Det kluvna förhållandet till introversionen

Det är litet det som boken behandlar. På något sätt. Delvis, mitt i allt annat som händer i den. Hur någon kämpar med sig själv och alltid tror att hen borde vilja söka mer kontakt.

Introversionen är något som jag alltid har levt med, men länge kämpat emot och har haft svårt att acceptera, speciellt i tonåren och nu i de unga vuxna åren såklart. Något säger mig att det kan bli bättre sedan, när man ändå förväntas ”lugna ner sig”, men så vill jag inte heller tänka. Det kan vara en tillgång att ha en introvert personlighet, men det är också en förbannelse för den som inte ännu har förstått sig själv. För på de som kämpar emot det syns det inte utanpå. De bara ger mer och mer energi till sin omgivning och kan rentav verka supersociala för att de låtsas så bra, tills energin en dag tar slut. Och den dagen sätts omgivningen i chocktillstånd.

Ångesten över att känna sig otillräcklig knackar alltid på axeln i vår socialt krävande vardag – något måste väl vara fel när en störs av det som så många andra söker så intensivt; nätverkandet, minglet, de många vännerna eller det spontana hänget (då en hade föreställt sig litet skrivtid… eller att jobba med något annat projekt en har på gång hemma…). Litet kärlek och ett förtroligt samtal då och då stör inte en introvert, tvärtom! Men att fråga ”tja vad gör du vill du ses om en stund?” är som att mula mig med en kall snöboll, för när jag säger ”jag gör inget speciellt/tar det lugnt” så är jag mitt uppe i ett intressant radioprogram, sorterar mina böcker eller skriver någon lista, planerar eller skapar nästa bästsäljare – och det är en kamp att komma ur det på ”en liten stund”. Kravet man så lätt ställer på sig som ung och fri student är att man alltid åtminstone borde vilja säga Ja, varpå man sedan får ångest om man nu ändå hade s.k. balls att säga nej, och det är inte sunt.

Det jag däremot helt ärligt sörjer på grund av min introversion är mitt min usla reaktionstid och min blindhet. Verkligen. Ni kommer tro att jag överdriver, men jag är en sämr20150509_122216e medmänniska i vissa sammanhang på grund av detta personlighetsdrag. Ibland hörs någon i etern ilsket påpeka att:

”Folk är så uppe i sina mobiler så att de inte ser sina medmänniskor! Folk har inget civilkurage!”

Jag har aldrig varit den som märkt saker, med eller utan mobil i handen. Jag har noterat saker omedvetet, sedan har min hjärna bearbetat alla intryck och inte förrän jag kommit hem från promenaden har jag kommit att tänka på tanten som kanske skulle ha behövt hjälp med bärandet där borta vid affären eller på att det där beteendet på bussen kanske inte var helt okej och att jag kanske borde ha sagt något till snubben. Och då har det varit tyst i mina hörlurar hela vägen eftersom jag bara har använt dem som öronproppar mot billjud och andra distraktioner. Sedan har jag känt mig dum. Varför är jag inte mer öppen? När jag väl, någon enstaka gång, har lyckats med att se när någon behöver hjälp och förstå att jag borde agera, inte bara tänka teoretiskt kring det lite halvt omedvetet, har lyckokänslorna över att jag också kunde suttit i länge efteråt. Så man bör vara försiktig med att säga att folk ”idag” är si och så. Människor är olika. Jag har varit helt ”off” i 23 år och behöver inte mer skuldkänslor för det.

Avatarbergen – natur och fantasi.

Tillbaka i Sverige igen. Har varit och hälsat på min pojkvän som studerar i Shanghai. Efter en tid tillsammans i stan tog vi därifrån flyget en helg till en av Kinas – och kanske jordens – vackraste skogsparker. Ute i ingenstans, nära en liten lantlig kinesisk stad där ingen kan engelska, ligger denna skönhet. Inte dold, för det kryllar av turister, dock såg vi inte speciellt många västerländska sådana. En liten pojke pekade på oss och skrek helt exalterat till sin pappa: ”Wàiguó rén! Wàiguó rén!” vilket betyder utlänning. Några damer fotade oss och skrattade när vi satt på en bänk och åt kex. Andra ville ta kort tillsammans med oss. Allt detta var en märklig upplevelse för en människa som är van att vara ”norm”.

Väl uppe i bergen kändes det som att befinna sig i en saga; varje vy tog verkligen andan ur oss. Vi gick upp för trapporna ända till 1130 meters höjd. Benen domnade, men när vi fick se utsikten rann tröttheten bort med en gång. Jag hade aldrig varit utanför Europa förut eller upplevt liknande natur, men jag insåg något när jag stod där på toppen av klippan: Naturen är verkligen inspiration till historier. Var kan dölja sig mellan stupen och uppe på ouppnåeliga bergstoppar? Dessa berg är för övrigt grunden till den animerade miljön i succéfilmen Avatar, men i filmen har man gjort dem svävande.

Bilderna är mina egna (tagna med en Samsung Galaxy s5):

20150509_09221920150509_125635

20150509_112441

20150509_130419

E-boksläsare och övervakning

Hörde igår på Spanarna i P1 att e-boksläsaren registrerar allt jag gör i den; vilka böcker jag gillar, vad jag stryker under och anser viktigt etc. Sedan kan denna information användas till exempelvis riktad reklam. Inget fel i rekommendationer av böcker som man kanske också gillar, det är snarare praktiskt och tidsbesparande i vissa lägen om man sonderar och letar. Jag gillar att få rekommendationer i nätbokhandeln till exempel. Men det är ju det här med själva läsningen…  Den tid då man tror att man är avkopplad, urkopplad, nedkopplad, privat.

Tänk dig att du sitter i din mysfåtölj, ligger utslagen i sängen, har lyckats få hörnet på caféet och du är helt uppslukad av en berättelse. Men du är inte ensam; bakom fåtöljen, vid foten av sängen, framför ditt cafébord – står någon. En diffus gestalt med observerande kalla ögon betraktar ihärdigt dina rörelser över plattan. Kan du lita på hen? Kanske. Det är knappast en seriemördare som har tagit sig in. Men ändå. Hen har tagit din googlehistorik, jaja. Scannat ditt netflixflöde, jaja. Men din läsning?

20140920_134142