Rastlös utan projekt

Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.

 

 

 

 

 

Läsa och Skriva tar sommarledigt i juni

Äntligen är sista tentan för terminen avklarad och råmanuset skickat till en lektör för utlåtande. Jag har för tillfället heller inte särskilt mycket extrajobb inbokat, så jag kommer passa på att även vila från bloggandet ett slag. Det är jättekul att blogga, men också krävande. Ett inlägg tar en bra stund att planera och skriva – om det ska innehålla något vettigt. (Det vet ni som själva bloggar…) Det som tar mest på krafterna är dock det ständiga sökandet efter nya idéer och infallsvinklar. Detta måste en vila från ibland, även om det är roligt att vara kreativ så tar det på krafterna.

Det kommer alltså bli färre eller inga uppdateringar på bloggen under juni, men vi kan gärna följa varandra på Instagram, där jag heter @lasaochskriva. Jag kommer även att fortsätta läsa era bloggar som vanligt när jag har tid och lust. Glöm dock inte att vila litet ni också!

Nu hoppas jag få tid att läsa en himla massa bra böcker, vara utomhus, bada, träna och bara njuta! Bokrecensioner kommer längre fram i sommar 🙂

Dags för respons!

Status: 40 160 ord.

Jag har stommen klar, tror jag. Det känns otroligt! Det finns fortfarande saker som jag är osäker på, men just nu kommer jag inte längre med dessa. Så imorgon skickar jag mitt manus till en lektör som kommer att läsa igenom det och jag får vila ifrån det några veckor (lagom inför den sista tentaveckan för terminen, men sedan ska jag faktiskt vara helt ledig). 40 000 ord motsvarar ungefär 150 boksidor, vilket är ganska tunt, men jag tänker inte fylla ut luckor förrän jag är säker på att det håller, eftersom risken är att ännu mer då måste skrivas om. Självklart har inte någon människa svaret på alla frågor, så jag ska inte förlita mig helt och fullt på en enda människas omdöme, men jag behöver verkligen några objektiva reflektioner för att kunna ta mig vidare. Ibland kan andra se saker som jag själv inte sett eftersom jag är så ”inne” i berättelsen.

De frågor som jag speciellt ställer till lektören är:

  • Håller grundhistorien för en hel roman eller bör intrigen fördjupas?
  • Hur upplever du karaktärerna, är de trovärdiga?
  • Vem/vilka läser du in som ‘skyldiga’ i romanen, får du en klar bild? Tar du som läsare ställning för/emot karaktärerna?
  • Vad anser du om dramaturgin i berättelsen? Kan stycken kastas om, kan kronologin ändras så att det blir mer spännande?
  • Väcker texten några känslor?
  • Hur fungerar gestaltningen/stilen?

Sedan vill jag givetvis veta om det är något annat han tänker på.

Det ska bli oerhört intressant att få input och förhoppningsvis kunna utveckla manuset. Jag har inte räknat hur många timmar jag har lagt ner på det, men det är många. Jag tänker aldrig ge upp det här för jag vet att jag kan få till det om jag bara fortsätter kämpa! Visst är det läskigt att låta någon läsa, så fruktansvärt läskigt, men det är bara att bita ihop.

Ha en underbar dag!

 

På upploppet till ett första utkast

Status: 37 000 ord.

Den här gången har jag varit hård mot mig själv; i arbetet med detta manus har jag verkligen försökt att inte bli kär i formuleringar eller idéer utan har bara slängt allt som jag inte kunnat försvara, det som inte hör till grundhistorien.  Jag kan inte riktigt säga hur mycket jag slängt totalt, men i min slaskmapp ligger nu ca 6 000 ord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slänga så mycket, men när jag väl hade börjat rensa så var det faktiskt roligt! Istället för ångest kände jag något annat, lättnad, hur jag närmade mig något som var bättre, bara genom att plocka bort onödiga utsvävningar.

Nu är jag väldigt nära ett färdigt första utkast, har bara den sista nyckelscenen kvar. Naturligtvis kommer vissa rumsliga och tidsmässiga luckor att behövas fyllas i även efter att sista scenen är skriven (och sedan blir det några miljöbeskrivningar m.m.) men annars själva intrigen så gott som klar. Mitt mål är att låta en lektör titta på det i slutet av maj.

Så var det det här med att lyckas bli klar, knyta ihop säcken, hitta ett bra slut. Inte så att jag inte vet hur det ska sluta, men att lyckas formulera det, få fram den rätta känslan, det är riktigt svårt. Det finns bara en sak att göra: Skriva.

 

Anteckningsboken redo?

Ibland hör jag etablerade författare berätta om hur de alltid är uppmärksamma på saker runtomkring och noterar händelser eller citat i sina anteckningsböcker (eller mobiler), när de är ute bland folk. Är detta något ni brukar ägna er åt?

Själv är jag väldigt dålig på att anteckna och det är sällan som jag ens är uppmärksam på vad som händer runtomkring, just för att jag alltid skriver på min bok i huvudet, eller helt enkelt bara fantiserar och därför inte är närvarande. Ibland noterar jag nya idéer i mobilen, men då är de direktrelaterade till mitt pågående projekt, inte idéer för ”framtiden” eller något jag sett i verkligheten just i stunden.

Jag för inte heller dagbok, har aldrig orkat mer än några dagar. När jag skriver skönlitteratur läggs sidorna till varandra nästan utan ansträngning, men att skriva om min egen tråkiga vanliga dag känns nästintill omöjligt. När jag har tagit mig friheten att förvrida verkligheten och överdriva saker har det gått betydligt bättre, men då är det ju ingen dagbok längre. Inte heller bloggen är en dagbok i den bemärkelsen, eftersom jag kan välja att anlägga olika teman och frågeställningar av mer tidningsliknande karaktär. De mest dagboksliknande inläggen, de korta, sammanfattande, är också de svåraste att skriva.

Kanske borde vi alltid vara redo att skriva ner det vi ser, föra dagbok, tjuvlyssna på bussen och ta smygfoton på olika personer eller riva ut bilder ur tidningen att använda som ”inspiration”? Är detta nyckeln till ett lyckat författarskap, eller har vi alla olika sätt att processa intryck?

 

 

Skapa skrivtid som student

Det visade sig att jag blev godkänd på allt utom fonetiken på grammatikkursen, alltså den del som handlar om språkets ljud. Nu måste jag alltså göra om den lilla fonetiktentan och om jag inte klarar den nu heller får jag vänta ett helt år och göra om hela kursen. Hu! Det får bara inte hända, för då kommer jag inte heller in på den pedagogiska utbildningen i höst. Således är jag inne i tentabubblan igen några dagar. Jag måste bara klara detta.

Så det här med att skapa skrivtid, det är inte alltid så lätt. En kan visserligen tycka att jag som pluggar borde kunna planera allt själv och sätta mig när jag vill. Så är det ofta och det är jag otroligt tacksam för, men det är långt ifrån alltid så. När tentorna närmar sig måste jag ha fullt fokus på dem, för om jag inte klarar en tenta kommer jag att beskylla mig själv för att jag tog den där kvällen till att skriva istället för att plugga. Varje extra pluggad timme kan vara avgörande. Naturligtvis finns det i praktiken tid, men som student kan en ju alltid göra lite till, det tar aldrig slut. Även om jag bara går runt med tentaångest en timme, som katten runt het gröt, så kan jag inte lägga tiden på att skriva stället för det hade känts ännu mer dumt (oproduktivt tankesätt, jag vet).

Så… Jag borde egentligen inte blogga nu heller. Disciplin, Gabrielle, disciplin!

När det handlar om att skriva skönlitteratur tycker jag dessutom att det är viktigt att ibland kunna ägna några heldagar i sträck åt att bara skriva. Att lägga en timme här och där funkar inte för mig eftersom det tar tid att hitta in i texten vid varje skrivtillfälle; att leta sig fram till tonen, språket, tempot och ja… scenens ”själ”. Därför koncentrerar jag mig hellre på plugget i intervaller och skrivandet i intervaller. När jag inte skriver på dagar eller veckor noterar jag bara korta fraser eller förslag på ändringar i mobilen: ”Ändra det de säger på s. 15 till X” eller ”Introducera karaktär X tidigare” etc. Nu är min mobil full av sådana noteringar och efter tentan nästa onsdag så är det bara att skriva på!

Hur går det för dig att skapa skrivtid, samtidigt som du pluggar/jobbar?

(Tackar förresten Marie på bloggen Mitt Skrivliv för att hon tipsade om min blogg i sitt inlägg idag! Det var en glad överraskning. Marie har själv en mycket välformulerad blogg om skrivande, som jag självklart följer. Det är viktigt med pepp!)

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.