Okej, då var det konstaterat. Jag är inte gjord för att vara utan projekt. Nu har jag varit helt ledig i fyra veckor och har fortfarande en kvar tills sommarjobbet börjar. Vad har jag då gjort? Börjat träna inför halvmaraton, provat massa nya recept på sambon och sytt förhängen till köksbänkarna. Jag har bara läst en enda och en halv bok och tagit mig till stranden ett fåtal gånger (okej, vädret spelar in här…). På grund av privata omständigheter kan vi inte heller åka på någon resa, så jag klättrar verkligen på väggarna…

Det känns litet konstigt att slappna av med en bok när jag inte har producerat eller presterat något under dagen. Alla mindfulnessyogis tycker säkert att jag är helknäpp nu, men jag mår inte bra när jag inte producerar. Jag kompenserar med allt och vad som helst för att bli kvitt den vardagliga ångest som bara däms upp inom mig. Eller så planerar jag för vad jag ska göra sedan när jag ”får” göra saker. För jag har ju ”bestämt” att jag ska vara ledig, så dumt!

Kanske är det bara skrivandet som saknas. Kanske behövs det inga pauser från det för det är en del av mig och utan det är jag inte hel? Kanske är skrivandet min stund av mindfulness?

Men löpningen, jag är så glad att jag börjat springa lite mer målinriktat igen. Hittat tillbaka till det meditativa i det. Det är utan tvekan det bästa sättet att tänka. Och det är den bästa känslan av alla: Att klara längre och längre, snabbare och snabbare. Få uppleva kroppen trött och seg men hjärnan klar som natten. Idéer som sköljer genom en, tystnaden, den totala friheten. Känslan av oantastlighet, oövervinnerlighet. Att inget litet vardagligt problem har någon betydelse. Fågelkvitter, viskande träd, porlande vatten, regndroppar på pannan, inandning, syre, utandning, kontrollerad, sekunder, minuter, meter, mil, träd, stenar, hållning, nacke, armar, lukter, isättning, frånskjut. Trötthet, ihärdighet, tålighet, hårdhet.