Skapa skrivtid som student

Det visade sig att jag blev godkänd på allt utom fonetiken på grammatikkursen, alltså den del som handlar om språkets ljud. Nu måste jag alltså göra om den lilla fonetiktentan och om jag inte klarar den nu heller får jag vänta ett helt år och göra om hela kursen. Hu! Det får bara inte hända, för då kommer jag inte heller in på den pedagogiska utbildningen i höst. Således är jag inne i tentabubblan igen några dagar. Jag måste bara klara detta.

Så det här med att skapa skrivtid, det är inte alltid så lätt. En kan visserligen tycka att jag som pluggar borde kunna planera allt själv och sätta mig när jag vill. Så är det ofta och det är jag otroligt tacksam för, men det är långt ifrån alltid så. När tentorna närmar sig måste jag ha fullt fokus på dem, för om jag inte klarar en tenta kommer jag att beskylla mig själv för att jag tog den där kvällen till att skriva istället för att plugga. Varje extra pluggad timme kan vara avgörande. Naturligtvis finns det i praktiken tid, men som student kan en ju alltid göra lite till, det tar aldrig slut. Även om jag bara går runt med tentaångest en timme, som katten runt het gröt, så kan jag inte lägga tiden på att skriva stället för det hade känts ännu mer dumt (oproduktivt tankesätt, jag vet).

Så… Jag borde egentligen inte blogga nu heller. Disciplin, Gabrielle, disciplin!

När det handlar om att skriva skönlitteratur tycker jag dessutom att det är viktigt att ibland kunna ägna några heldagar i sträck åt att bara skriva. Att lägga en timme här och där funkar inte för mig eftersom det tar tid att hitta in i texten vid varje skrivtillfälle; att leta sig fram till tonen, språket, tempot och ja… scenens ”själ”. Därför koncentrerar jag mig hellre på plugget i intervaller och skrivandet i intervaller. När jag inte skriver på dagar eller veckor noterar jag bara korta fraser eller förslag på ändringar i mobilen: ”Ändra det de säger på s. 15 till X” eller ”Introducera karaktär X tidigare” etc. Nu är min mobil full av sådana noteringar och efter tentan nästa onsdag så är det bara att skriva på!

Hur går det för dig att skapa skrivtid, samtidigt som du pluggar/jobbar?

(Tackar förresten Marie på bloggen Mitt Skrivliv för att hon tipsade om min blogg i sitt inlägg idag! Det var en glad överraskning. Marie har själv en mycket välformulerad blogg om skrivande, som jag självklart följer. Det är viktigt med pepp!)

 

Respons och insikter

Status: 34 500 ord

I fredags lät jag min sambo läsa de första 17 sidorna i mitt manus och jag måste nu medge att det är bra att låta någon läsa ganska tidigt i processen. Jag trodde att han bara skulle läsa och säga att ”det är bra”, för han läser inte så mycket skönlitteratur, men ack så fel jag hade! Han gick iväg med pappersbunten och kom tillbaka med den en halvtimme senare och då var sidorna gulmarkerade.”Jag analyserade det som om det var en film”, kommenterade han och jag tyckte det var så himla gulligt sagt, eftersom det i princip är samma sorts analyser en gör av dramaturgi och trovärdighet i film och litteratur.

Analysen visade sig vara riktigt skarp. Den resulterade i en diskussion om hur manuset skulle utvecklas, jag pitchade fortsättningen och lade fram olika scenarier för att se hans reaktion. Vi tog en långpromenad i vårsolen och vårt flera timmar långa samtal gav mig insikter om storyns svagheter som jag inte tidigare hade sett. Jag strök genast flera tusen ord ur manuset och skrev om de inledande scenerna. Jag tror att ändringarna kommer att göra manuset mycket starkare.

Nu vet jag precis vilka scener som jag måste skriva för att knyta ihop trådarna, men jag har inte riktigt tiden just nu att klura på detaljerna och skriva på dem. Det är så frustrerande.

 

Synopsis

Jag skrev så sent som i mitt förra inlägg att jag inte använder synopsis. Det skulle visa sig vara en lögn. Efter att ha funderat i helgen så har jag insett att det finns ett gäng fördelar med att använda mig av vissa verktyg som ingår i begreppet ”planering”.

Jag skulle aldrig börja med en synopsis eftersom jag aldrig kommer på alltihop från början, det mesta kommer allteftersom jag skriver. Jag avundas er som helt plötsligt har en hel berättelse klar i huvudet från första sidan, men sådan är inte jag. Att däremot göra upp en synopsis när jag befinner mig mitt i skrivprocessen tror jag är till stor hjälp. Då kan tankarna behöva sorteras upp och ofta blir det ett avbrott då och då (till exempel när en pluggar till ett prov, som jag borde göra nu) vilket gör att en hamnar längre i från texten och kan behöva en snabb resumé för att kunna fortsätta skriva. Därför har jag nu suttit två timmar  med att skriva en synopsis över hela boken och sortera om kapitlen.

Jag har nu en klar överblick: 25 kapitel varav 5 ännu är oskrivna. Sedan ska vissa delar byggas ut innan det skickas till en lektör för genomläsning. Whoho!

Nu måste jag verkligen plugga på grammatiken i veckan. Skärpning.

 

Jobbar upp volymen

Status: 32 300 ord.

Sitter här, fredag kväll och ser hur textmassan sväller.Vissa skulle kanske se mig som en eremit när jag beskriver detta, men ibland tycker jag bara att det är helt amazing att vara själv. Åtminstone när jag känner mig kreativ. – Och det gör jag ofta.

Det enda jag har kvar nu innan redigeringsprocessen tar vid är att skriva själva mordet plus en viktig nyckelscen och sedan överbryggningar mellan nyckelscenerna. Därefter är det dags att läsa igenom alltihop och fylla i logiska luckor. Sedan är det fluff och till slut ska det skickas till en lektör.

Jag använder ingen synopsis utan har mitt eget tillvägagångssätt; jag blir totalt manisk under en kortare period. Under denna tid har jag allt i huvudet och skriver om och skriver om tills jag kan alla meningar utantill. Printar PDF:er och läser i olika typsnitt. Sedan gulmarkerar jag meningar i texten som ska byggas ut. T.e.x. så skriver jag ”och så händer detta och sen detta”, vilket såklart inte kan stå i boken sedan. Texten sväller på alla håll och kanter, med andra ord.

Om du undrar vad jag skriver på så är det ett slags omvänd deckare; vi vet vem som är mördaren men inte vem som kommer att stryka med till slut. Det är på samma gång ett utforskande av var gränsen till galenskapen går och av förhållandet händelse/upplevelse.

I en annan dimension

Status: 25 000 ord

Idag har jag verkligen flow. Det känns som om jag befinner mig i en annan dimension av världen än den jag vanligtvis tillhör, som om jag har hamnat fel och upptäckt att jag kan gå ut och in i andra människors medvetanden. Mina karaktärer lever, som hela människor, med hela känslor. Det är fantastiskt att vara här. Låt mig stanna.

Snälla, låt mig stanna.

Skrivardimman och tankar på egenutgivning

Status: 18 740 ord

Idag har jag redan skrivit flera sidor. Vet inte vad allt kommer ifrån men jag tror att det är det att jag tar mig tiden. Har lagt plugget åt sidan några dagar eftersom jag verkligen känner lusten att skriva. Plugga kan jag göra när jag är helt utpumpad och bara inte orkar skriva ett ord till. Är inte så noga med betyg, bara jag klarar godkänt. Och svensk grammatik är inte direkt min favoritdel på kursen. Tro det eller ej men en klarar sig rätt bra utan alla termer och begrepp som tagits fram för att kunna sortera in vårt ologiska mänskliga språk i logiska trädliknande konstellationer och märkta fack. Vårt eget språk måste uppenbarligen fråntas all sin mänsklighet för att vi ska kunna studera det, är inte detta underligt?

Ska kanske berätta vad min bok handlar om så småningom, men inte riktigt än.

Lyssnat mycket på gamla avsnitt av Författarpodden när jag jobbar. Det är mycket intressant att höra hur förlagsvärlden verkligen ser ut och ju mer jag lyssnar desto mer kritiskt inställd blir jag till den, även om detta inte är deras intention med podden. De verkar vara nöjda och mer vilja nyansera bilden av författarlivet. Själv känner dock jag att det kanske ska det vara slut nu på detta eviga skickande till förlag och långa väntande och denna fruktansvärda ångest över att så många gånger bli vänligt men bestämt nekad utan förklaring, när det jag drömmer om kanske i själva verket inte är den verklighet som skulle möta mig på ett förlag. De beskriver i podden hur en av dem inte ens träffat sin förläggare förrän långt in i processen och att de trots att ha blivit utgivna hela tiden måste kämpa för att bli marknadsförda och hänga kvar, samtidigt som de har press på sig att sälja för att nästa bok ska kunna ges ut. Och allt detta redigerande för att det ska passa marknaden. Det verkar finnas en sådan total maktobalans mellan författare och förläggare, där den förra är i underläge. Om någon bara vill ha sin bok utgiven är hen ofta beredd att gå hur långt som helst. En förläggare kan be en byta ålder på en karaktär eller skriva om hela partier och sedan är det inte ens säkert att den versionen blir utgiven. Och författaren tackar ödmjukast för ‘hjälpen’.

Skulle jag ge ut eget skulle jag också behöva kämpa med att marknadsföra mig för att nå ut, men jag skulle kunna bestämma allt själv, vilket är en tanke som lockar mig starkt och eggar mig i mitt skrivande. Den tar bort mycket av den ängslighet jag annars kan erfara när jag skriver med förlagsutgivning i åtanke. Ingen annan skulle heller kunna sätta press på mig att sälja eller skriva snabbare. En press ovanifrån som jag redan har upplevt när jag jobbade som säljare på provision under några ångestfyllda år. Om jag ändå ska ha skrivandet som en sidoverksamhet så finns det väl ingen anledning att göra sig beroende av någon?

Efter att ha studerat utbudet av egenutgivna böcker är jag också helt säker på att jag skulle lyckas göra det så mycket bättre än många andra. De flesta omslag är gräsligt fula och de allra flesta baksidestexter är dåligt författade och fulla av klyschiga uttryck, stolpiga meningar och tomma ord. Titlarna är dåliga. Detta är en anledning till att jag aldrig tagit mig tiden att läsa någon. Notera, detta gäller inte alla, men många. En och annan sticker förstås ut ur mängden, men jag tror att de allra flesta har haft för bråttom till tryckpressen och snålat in på både det ena och det andra. Ja, jag är ärlig nu: Det kan se rentav sorgligt ut. Och de är ofta hiskeligt dyra, trots att en e-bok borde kunna vara riktigt billig. Men det betyder inte att jag inte tycker att de borde få uppfylla sin dröm att ge ut en bok. Det är inte det jag säger, bara att sättet de gjort det på inte kommer ge dem många läsare.

Om jag bestämmer mig för att ge ut på egen hand är det efter några vändor till lektör, korrekturläsare och formgivare. Visst kostar det pengar, men för mig är faktiskt en bok, vilket jag mer och mer inser, ett konstverk. Och om det ska vara mitt konstverk som jag rakt igenom kan stå för – från omslag till innehåll -, så måste jag få bestämma allt. En frilansande lektör ställer inte upp villkor, utan belyser saker en själv kanske har missat och ger tips och råd utifrån sin kunskap om dramaturgi. Det är nog, när allt kommer omkring, viktigare för mig att boken blir som jag vill ha den, än att den säljer i stora upplagor. Jag vill bygga ett författarskap – likt en permanent konstinstallation -, inte ett varumärke. Jag vill få utlopp för min kreativitet och bli läst, inte nödvändigtvis tjäna pengar på det. Varför ska jag då böja mig och ändra mig för pengar?

Nu låter det som om jag ser mig som någon sorts avancerad eller krånglig författare. Tvärtom är min ambition att de flesta ska kunna läsa och ta till sig mina texter. Det är bara det att om jag inte fått bestämma allt i slutändan så är det inte längre mina texter och då kvittar det ju hur många som faktiskt läser. Om folk kan lägga tio tusentals kronor på att spela golf för nöjes skull, så kan väl jag lägga pengar på att bygga upp ett författarskap?

Detta är tankarna som upptar min vakna tid just nu. Kanske har jag ändrat mig imorgon.

Är du intresserad av att veta mer om egenutgivning så har jag tidigare skrivit ett par omfattande inlägg om detta, där du kan få mycket information. Del 1: Om kvalitet och Del 2: Det praktiska.

 

 

Gästbloggare #5: Leffe Delo

leffe22Leffe Delo är författare, spökskrivare, skrivcoach och lektör. Han driver Skrivarsidan. I år släppte han dessutom boken Havrefarsan. Han bor i Skåne med sin fru och författaren Caroline L Jensen. I sitt gästinlägg skriver han om att våga släppa taget om sitt verk.

Många som släpper sin första bok tycker det är asläskigt, även etablerade författare darrar inför varje boksläpp. Tänk om dom hatar mig. Tänk om dom hatar boken. Tänk om …

Det är som de släppt iväg en liten bebis i blöjor på en motorväg. Som om allmänheten flyttar hem till en och ska se hur man bor, vad man gör, hur man lever och så vidare. Som om de kommer hitta de där skeletten du vet.

Vad är det som är så farligt egentligen? Skriver man en blogg är det inte samma sak tydligen. För det är just BOKEN. Paketerad med allt man lyckats uppbringa i fantasi och känslor. Som om man lagt sin själ för allmän beskådan. Men så är det ju inte.

Ett manus blir aldrig färdigt sägs det och en författare kan hålla på att pilla på det i all oändlighet. Jag kallar det Alfonssjukan. Man blir liksom aldrig nöjd med manuset, alltid hittar man nåt skit som ska ändras, en karaktär som behöver mer kött, en mening som inte har det där lilla extra, en …

Ska bara …

Jag har läst fantastiska manus som aldrig kommer skickas till förlag. Som ligger på en hårddisk och förädlas tills det bara är skrot kvar, som förädlats till kattguld.

Ska bara …

Manuset är en bebis när idén till manuset för första gången smyger sig på en och börjar växa, när historien tar sin form, när det växer kapitel efter kapitel tills den till slut är vuxen. När förlaget ger ut den är den inte längre en bebis. Den är vuxen och det är bara att släppa taget. Låta den leva sitt eget liv och man får börja på en ny bebis. Det är faktiskt inte svårare än så. Släpp taget bara.

Vissa författare är rädda för att lyckas. Att det är mer skrämmande än att misslyckas, för då kan ingen kritisera. Att man är rädd för att faktiskt bli utgiven och efter det ska massa människor läsa och bedöma, risa och rosa, skratta och gråta. Den där oformliga framtiden du vet. Att det faktiskt kan bli sant.

Jag jobbar som skrivcoach men även psykolog.

Bland mina kunder har jag allt från hemmafruar som vill bli författare till etablerade författare och rikskändisar. En del av dem har inga som helst problem att andra ska tycka och tänka på deras verk. Andra … not so much.

Och det är läskigt – om man låter det vara läskigt. Egentligen handlar det bara om hur man förhåller sig, hur man tänker. En del av mitt jobb handlar om just det. Att hantera känslor och tankar, det ingår i mitt jobb till viss del. Men det är bara en bok – låt den leva sitt eget liv.