Etikett: manus

Mitt livs bästa idé (hittills)!

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag kan knappt stå still. Gah! Nu var det ett tag sedan jag skrev på mitt romanprojekt och det känns som om jag har kört fast i processen. Jag tänker ta tag i min första roman igen, men lite längre fram. Kanske ska jag ha den vid sidan av som något som får mogna och sakta växa fram, för den är större i sin ambition att ta tag i existentiella frågor. Men just nu vill jag bara… Åh!

Rätt som det är så dök en idé upp i mitt huvud. En idé, bara sådär! Jag har inte fått en idé på åratal. Det har mest varit ångestdämpande rekreation att skriva och en ventilation eller reflektion av tillvaron. Kanske i kombination med någon slags önskan att binda ihop och konstruera. Men nu alltså, en idé. Åh vad jag ska älska dig och vårda dig. Du ska bli mitt första barn av fantasin. Jag lyssnade på min kanske femte radionovell för idag (fast jag borde ha läst klart avhandlingen för länge sedan) när ett enda litet ord fick mig att föreställa mig en helt ny värld av lögner, mord och gåtor. Historien rör sig i urbana miljöer, där individernas hemligheter blir deras bojjor och drivkraften i deras liv heter Kontroll.

Fil 2015-09-19 19 05 11

Till mitt förtret läser jag nästan aldrig deckare (har på sin höjd blivit Stieg Larssons böcker) och har väl ingen direkt känsla för hur en bra sådan ska byggas upp, mer än det jag vet från populärlitteraturkursen, men jag ska inte gå för djupt in på exempelvis Sjklovskijs (1893-1984) (nej, jag kan inte stava hans namn utan att dubbelgoogla) teorier om uppbyggnaden kring Sherlock Holmes-novellerna i ”Kriminalberättelsen hos Conan Doyle”, men ett kort exempel är att viktiga detaljer läggs ut i förbifarten för att läsaren ska förledas och att det dessutom tillämpas ett akonologiskt berättande, d.v.s. motsatsen till ett kronologiskt.

Det är inte det att jag inte gillar deckare, jag tycker bara det är så svårt att hitta bra sådana, med historier som tillför något mer än bara en mordgåta. Ofta kan jag tycka att karaktärerna är platta och att en annan roman där karaktären få stå i centrum som själva mysteriet kan bli minst lika gåtfull som en deckare. Men det är väl bara att börja leta efter bra deckare. I annat fall kan jag ju alltid hämta intermediell inspiration från tv-serier och filmer av det mer våldsamma slaget (Breaking Bad och Sherlock är klara favoriter). Men en hör alltid att en ska läsa den typen av böcker som en vill skriva och att en borde skriva den typen av böcker som en själv vill läsa. En sak är åtminstone säker. Den här boken som gror i mitt inre nu vill jag verkligen läsa.

Give it up for morgonstund: Jag gör det på mitt sätt.

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

20150905_080939

Yes, äntligen en lucka. Pillar med manus. Har verkligen kämpat hela veckan med plugg och städning för att få en stund på helgen. Snart måste jag dock göra mig i ordning för i eftermiddag blir det bröllop (obs! ej mitt eget).

En sak som stör mig är att det är så svårt att plocka bort saker ur texten!
Surprise, tänker du. Det heter ”döda sina älsklingar”.
Ja, jo. Men. Jag förstod vad lektören menade och jag hade bestämt mig för att ändra alltihop, men när jag väl sitter med texten inser jag att det inte bara handlar om att döda mina älsklingar. – Om jag blir oförsiktig kan jag döda delar av min helhet.

Lektören efterfrågade en helhet och ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det jag ville ha sagt. Så långt så bra. Min roman hänger på något vis inte ihop som en typisk roman, men den ska vara avvikande till formen; den bekräftar innehållet – som handlar om att vara avvikande – genom formen. Boken är själv utstött, avvikande, fel. Men, jag förstår ju att även om jag kanske inte vill göra exakt som lektören ville, så måste jag göra så att läsaren förstår sammanhanget och bli tydligare med perspektiven. För om läsaren inte förstår sammanhanget så har jag misslyckats med min intention. Det är det som är den konstnärliga utmaningen – att följa ramarna så mycket att en blir förstådd, men att bryta sig ur dem så mycket att en också blir originell och tillför något nytt.

Gästbloggare #4: Magnus Lindström

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar
Dagens gästbloggare heter Magnus Lindström och han arbetar som lektör på Litteratursalongen. I sitt gästinlägg skriver han om vikten av att inte bara skriva på sin egna texter, utan också läsa andras.

Varför du bör läsa om du skriver

DSC_0193 Det är egentligen ganska självklart. Tänk dig en arkitekt som ska rita en ny byggnad. Var får arkitekten sin inspiration ifrån? Andra byggnader, både gamla och nya. Det finns ingen arkitekt som anklagas för att härma tidigare kända arkitekter om hen inspireras av dessa och använder liknande detaljer eller lösningar för sin byggnad. Eller samtida för den delen. Det är den naturligaste saken i världen. En arkitekt beger sig ut i staden, precis som en författare beger sig till bokhyllorna, för att söka inspiration. Detaljer från en gotisk kyrka blandas med stilen från en modernistisk byggnad och strukturella lösningar från ett funkishus. Något nytt och spännande har skapats från det som tidigare har fungerat bra. Precis så ska din läsning vara, om du inte nöjesläser. Du ska söka inspiration, undersöka struktur, ta till dig språket och lära dig varje liten detalj som erbjuds gratis på ett bibliotek nära dig. Förutom att det är kul att läsa kommer det gynna dig i ditt skrivande, för hur ska du veta hur man gör om du faktiskt inte studerar det.
Det du kan vara säker på är att en framgångsrik författare har läst hyllmeter med litteratur under sitt liv, sugit åt sig varje liten detalj i språket, tekniker och narrativa strategier. Som en biolog har hen dissekerat sina favoritberättelser, placerat ut delarna på bordet och undersökt dem var för sig. Först ryggraden, den röda tråden som löper som en aorta genom berättelsen, intrigerna och konflikterna som flödar genom hela romanen, det som ger den drivkraften. Sedan organen, det som får organismen att leva, alltså karaktärernas funktioner och det som gör dem så levande att de överlever trender och paradigmskiften i litteraturhistorien, det som gör att de faktiskt lever utanför sitt sammanhang, och blir till nästan levande personer som kan ställas inför hypotetiska förhållanden och kanske till och med leva vidare i andra kontexter. Är hen riktigt noggrann fortsätter hen ner på mikronivå och undersöker hur språket påverkar berättelsen.
I sina första trevande försök kommer den aspirerande författaren att efterapa sina favoriter, men ju mer hen skriver förändras texterna utifrån hens egen stil och förutsättningar men framför allt utifrån egna mål och motiv. Efter år av övning kan man kanske på sin höjd tala om inspirationskällor och förebilder. Det spelar ingen roll om hen är nobelpristagare eller årlig etta på pockettoppen med senaste delen i sin deckarserie, författare är ett barn av sina förebilder.
Så även om du besitter en gudomlig talang får man nog anta att den går till spillo om du inte övar och utvecklar den hela tiden. En del är naturligtvis att skriva hela tiden men en del är att läsa, inte vad som helst utan det du själv vill skriva. Lär dig av dina föregångare. Även om du har en fantastisk sångröst blir du inte artist utan enorma mängder övning och att studera andra som lyckats före dig.
En annan del är inspirationen. När du läser riktigt bra texter och berättelser så blir du inspirerad att skriva lika bra själv, om inte bättre. På samma sätt som när du läser de böcker du verkligen gillar ska du göra med sämre böcker. När du läser en bra bok bör du ställa frågor, varför gillar jag detta? Hur har författaren gjort? När du läser en bok du inte gillar gäller samma frågor. Det är här du verkligen utvecklas. Du kommer fram till vad du gillar men framför allt vad du inte gillar. Det är nästan viktigare. Det är faktiskt rätt troligt att det är fler än du som inte gillar det, speciellt om det är en bok som inte har gjort någon nämnvärd succé. När du har insett detta då kan du också praktisera det i ditt eget skrivande.
Det är viktigt att du läser vad som har skrivits i den genre du själv tänker skriva. Inte för att du ska härma eller veta vad som säljer, utan för att undvika att skriva det som redan har skrivits en miljon gånger. Om du vet vad som redan har blivit gjort behöver inte du göra det en gång till och stå där med ett refuseringsbrev i handen. Om du vet kan du också vinkla temat på ett nytt sätt och vips har du skrivit något nytt och spännande som ligger tillräckligt nära det som var riktigt populärt för några år sedan men tillräckligt annorlunda för att upplevas som fräscht och intressant. Dina kunskaper om genren och vad läsarna vill ha ger dig en stor fördel gentemot andra som också vill etablera sig som författare inom samma genre.
Du bör även läsa sådant som du i vanliga fall inte brukar läsa. Förutom just det faktum att du lär dig av allt du läser så kanske du också inser att det du skriver nu passar bättre i en annan genre, som du även inser att du också behärskar bättre. En annan anledning är att du också kan få helt nya uppslag. Du kanske inser att du kan kombinera två genrer på ett nyskapande sätt och på så sätt ha en fördel gentemot andra i kampen genom nålsögat till utgivning.
Sedan är det ju rätt trevligt om du läser andra författares böcker eftersom det är ju också i slutändan vad du vill. Att någon läser din bok.

Magnus Lindström
Litteratursalongen

Lektörens tips: Helhet – att hitta kärnan i ett manus 

Publicerat den av Gabrielle8 kommentarer

Det åtta sidor långa svaret jag fick från lektören inleddes såhär:

Det var intressant och din berättande ton och hur du använder språket känns omedelbart, intelligent och personlig. Det är skrivet med passion, energi och ibland tycker jag nästan en slags desperation. Tyvärr är det också väldigt svårt att avkoda eller tolka.

Det var svårt att fundera ut hur jag skulle lägga upp den här kommentaren. Det finns en rad ingångar och intressanta tankegångar och vad man kanske kalla för form- eller stilexperiment. Frågan är om du kan utveckla det så att du hittar mer av ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det du vill ha sagt.

Det sammanfattar också utlåtandet ganska bra. Uppenbarligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Det är nog så. Jag är väldigt vaksam i mitt skrivande på att inte vara övertydlig och skriva någon på näsan, eller vara moraliskt ställningstagande, vilket jag lätt blir. Jag ser författarens roll som objektivt observerande, det är mitt ideal, och det värsta jag vet är ”kloka” citat som fogats in eller när romaner kämpar för att uppfylla en norm som är ”ordspråks-klok”. Det ska inte vara någon ”kontenta” av det hela. Om det finns en ”kontenta” – varför ska jag läsa boken? – Frågan hur en hittar en balans mellan helhet som en historia kräver och den komplexitet som karaktäriserar livet. Genomgående märker jag hur hon försöker förstå vad boken handlar om:

…bra om det finns en helhet, att det hänger ihop från början till slut och det kan man nog inte säga att det gör här. Det finns många scener och passager som är väldigt bra fångade och känns autentiska, sedan undrar man lite över hur texterna i dess helhet hänger ihop…

Enlight

Hur hittar en kärnan i en text? Är texten gjord av melonkött med massor av möjliga livgivande frön, eller är den en persika? Var är mitten och när är det slut? Sitter inte nyttigheterna i skalet, som på en potatis? Vilken är kärnan i ditt liv – den röda tråden? Är det egentligen ett tjockt rep som binder samman dina val med vad du råkar ut för eller är dessa händelser bara löst lagda bredvid varandra på bordet, som missanpassade pusselbitar utan fästande kanter? Jag ska arbeta på något viktigt. Kanske berör det inte bara min text, kanske handlar det om något mycket allvarligare. En del kallare skrivande terapeutiskt. Jag tror att en text kan spegla ens sätt att tänka och att en därmed har chansen att lära känna sin egen kognition genom att skriva. En annan kritik som jag kommer att fundera mycket över är detta:

… det blir rörigt och svårt att förstå de olika nivåerna och perspektivbytena.

Jag förstår att det är krångligt när en byter perspektiv för ofta och det blir en verklig utmaning att hitta rätt i detta, så att historien håller och allt ”kommer fram”. Efter lite diskussion kring själva historien avslutar hon med något som faktiskt är mitt i prick när jag tänker efter:

Jag får känslan av draperier som dras för och bort och som förvillar, mellan mig och innehållet och kärnan i det som förmedlas. Och då och då dras de bort och man får verkligen se vad som pågår. Jag tror ändå du ska sträva efter att inte drapera för mycket utan låta Siris erfarenheter tala för sig själva så att läsaren kan ta dem till sig, mer direkt Siri-läsare.

Jag tror verkligen att hon har rätt! Det handlar också om att lita på att ens karaktärer är tillräckligt intressanta som de är, kanske är mitt manus lite som en film med för mycket specialeffekter. Frågan är bara hur jag hittar fram till historien som jag i grund och botten faktiskt försöker att förmedla.

Surrealism eller realism? Haruki Murakami vrider upp min värld

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Fil 2015-08-19 20 04 47Lektören skrev… Ja, jag ska berätta mer i nästa inlägg. Men, hon skrev om det där med helhet och perspektivbyten och om nivåer av realism. Hon tyckte att graden av realism växlade igenom mitt manus och att vissa bitar hade högre igenkänningsfaktor än andra. Hon tyckte inte riktigt att det hängde ihop, att det var flera olika texter och inte en text. Jag håller med henne, är illa tvungen efter att ha läst om det i ett försök att härma hennes synvinkel i en för mig annorlunda och något obekväm position i läsfotöljen. Mitt manus kan likaväl läsas som flera texter och det som ska hålla ihop allt faller så lätt isär. Jag inser det nu. Det är inte fullkomligt.

Då blev jag så glad, att i samband med att jag fick detta utlåtande från lektören, gjorde bekantskap med en mycket speciell författare. Haruki Murakami. Har många gånger genom åren sett hans böcker i hyllorna i bokhandeln och tänkt: ”Vad är det där för en pelle? Det är till att vilja vara märkvärdig.”

Jag vill på inga sätt jämföra mig med en mästare, det jag försöker säga är att jag inte alls har vetat vad det är jag har försökt mig på, förrän nu.

Murakami använder inslag av – jag vill inte säga surrealism, det är för diffust – illustrerande beskrivningar av känsloförnimmelser; i ord beskriver han bildligt hur en människa känner sig inombords i just ett ögonblick. Genom att beskriva någonting som inte händer på riktigt men som kanske ter sig oerhört starkt om det skulle ha hänt på riktigt, förstärker han känslan hos läsaren så att innebörden i historien djupnar. Han binder samman öden, kanske med orealistiska trådar, men det gör det inte mindre intressant. Jag ville hela tiden veta varför Kumiko, huvudkaraktärens fru, hade försvunnit, men jag kände aldrig att det var bråttom. ”Tids nog kommer svaren”, tänkte jag. ”När jag är mogen kommer svaren, precis som för Toru.”

Fågeln som vrider upp världen är tjock, 740 sidor för att vara exakt, men läs den långsamt. Sjunk ner i brunnen och känn mörkret omsluta dig om och om igen. Det är den värd.

Nu vill jag sätta mig i Nordstan och titta på ansikten en hel dag.

Tillbaka till verkligheten (internet)

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.

Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.

När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.

Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.

Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.
Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.

Offline

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

  
Nu tar jag semester. Jag går offline i en vecka. Har lämnat in det sista arbetet i sommarkursen, tagit ledigt från jobbet och jag inväntar med spänning lektörens utlåtande som ska komma i nästa vecka, så inte heller med min roman kan jag göra något nu. Det är nu tid att bara vara och kanske passa på att läsa det jag känner för istället för det som står i en kurslista. 

Det är också ett perfekt läge för en campingutlykt till Italiens kust med någon jag tycker om. Således blir det en vecka i tält och på strand i fullständig radioskugga. Eventuellt kan jag förstås hitta en Wi-fi-zon om abstinensen kickar in. Hur som helst, jag återkommer.