Då kändes det plötsligt som om jag borde börja blogga igen. Kanske är det någon i den här världen som förstår mig.

Mycket har hänt. Och inget har hänt.

Just nu väntar jag, väntar och väntar. Jag har två manus som jag väntar på svar kring.

Det första manuset skrev jag för fyra-fem år sedan, då vi senast hördes här på bloggen. Det handlade om en ung, vilsen kvinna, med en förstörd syster-relation, som går med i en sektliknande grupp. Det blev inte antaget av något vuxenförlag då, men jag fick väldigt ”snälla” refuseringar. Ett stort förlag skrev att de hade diskuterat den i manusgruppen, men att det inte riktigt var en vuxenbok, utan mittemellan en ungdoms- och vuxenbok. Jag var 26 år och förstod såklart inte vad de menade, utan blev bara ledsen och trodde att det betydde att jag skrev ”omoget” eller något. Jag svarade inte ens och tackade för feedbacken, för jag trodde att det var ett standardiserat mejl… Idiot. Nu läste jag nyligen om manuset med mer vuxna 30-åriga ögon, och insåg att det nog faktiskt är en bok för unga vuxna, så jag har skickat det nu igen (!) fast till ett annat förlag, med annan målgrupp, eftersom jag fortfarande tycker att det håller.

Efter de där refuseringarna kring 17/18 skrev jag på en massa olika saker, letade efter den rätta historien. Sedan hade jag ett extremt stressigt jobb under ett par år, då jag knappt orkade läsa, än mindre vara kreativ. Jag var död inombords. Allt handlade om arbetet. För två år sedan hittade jag tack och lov en fantastisk arbetsplats, utan den stressen. Ett arbete som dessutom stimulerar kreativiteten genom mötet med människor från hela världen. Först kom läslusten tillbaka, därefter skrivlusten.

Så i april i år fick jag en idé till, hör och häpna, en historisk roman! Den är delvis baserad på verkliga händelser och jag har fördjupat mig i både riksarkivet och gamla journalarkiv. Jag skrev maniskt i ett halvår. Hela semestern, varje pendlingstimme till jobbet, alla sena kvällar. För att inte tala om allt tankearbete i duschen, på toaletten och när jag egentligen borde varit närvarande med mina närmaste. Jag var totalt uppslukad, på ett nästan sjukligt vis. Romanen var allt jag tänkte på. Och jag tänker nu att det måste finnas något angeläget i just den här berättelsen, för jag har aldrig blivit riktigt så galen förut. Även detta manus har jag nu skickat. Ett förlag som hade fått ett utdrag ville läsa mer, så jag väntar nu på vad de ska tycka om helheten.

Sedan jag fick det där brevet har jag inte kunnat sova, fått två ögoninfektioner, blivit manisk igen och är ideligen inne och redigerar och gör nya versioner. Läser min egen text tills ögonen blöder, bokstavligen. Ena stunden nöjd, andra stunden förkrossad, tredje stunden, när jag utmattad sjunker ihop och inte orkar ha mer ångest över huruvida just den där personen ska tycka om det eller inte, känner jag fuck it, jag löser alla problem. Detta kommer bli en bok, om jag så behöver skriva om den tio gånger. Jag älskar ju den. Jag är gärna inne i den där världen ett år till. Och jag orkar allt, bara jag vet vart jag ska. Blir det bara ett nej utan riktlinjer, så blir det till att anlita en egen lektör och skriva om, och försöka igen. På ett eller annat sätt blir det en bok, i sinom tid. Jag vill ju så gärna att alla ska läsa boken. Vill dela den här världen. Den känns så verklig.

Hittills har jag bara fått positiv respons från familjemedlemmar och kollegor, även om ingen har hunnit läsa klart hela än, och jag blir så glad när de engagerar sig i karaktärerna! Så kanske är det lika bra som jag tänker mig att det är i mitt huvud. Eller… Kanske är de bara snälla? Jag vet inte! Kan de inte läsa fortare? 🙂

Hur som helst. Jag hatar att vänta, vill alltid vara i arbete. Det har alltid varit min svaghet. Försöker jobba med mina noveller under tiden, men jag vill egentligen bara diskutera manuset och ge mig in i de redigeringar eller utvecklingar som behövs.

Är det någon i denna värld som tål att vänta?