Kategori: Böcker

Projekt: Läsa alla böcker i hyllan

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Jag ska vara ärlig. Detta är lite pinsamt, men jag läser inte många böcker. Det känns som om alla som skriver egna texter också läser så himla mycket. Visst läser jag, men inte mer än ett par böcker i månaden som allra mest. (Förutom när jag pluggade Litteraturvetenskap, men då blev det mest halvlästa böcker och utdrag.) Jag skriver mycket mer än jag läser och avundas alla riktiga bokbloggare som lägger ut sammanfattningar på sisådär en bok per vecka (eller mer!). Fattar inte hur ni lyckas. Jag har gång på gång försökt att bli sådan, bli snabbare. En bokmal. Tänk om jag missar något om jag inte läser mer? Anledningen till att en bok tar sådan tid är att jag ägnar mycket av min ”bokläsartid” åt att välja böcker och läsa om böcker. Läser extremt mycket recensioner och lyssnar på radioprogram där olika böcker diskuteras. Jag har en allvarlig form av beslutsångest. Det spelar ingen roll om det gäller vilken mat som ska med hem från affären, vilken tid jag ska träna, vilka uppgifter i skolan jag ska börja med, vilken film på Netflix jag ska se eller vilken bok i hyllan jag ska läsa. Till att börja med har jag svårt att känna om jag är sugen på en fackbok, en essä eller skönlitteratur. Sedan om det ska vara ett lättare eller tyngre ämne. Vad orkar jag just nu? Vad kommer jag lära mig mest av? Ibland går det så långt att velandet helt tar överhanden och jag ger upp. Kanske bottnar detta i att jag alltid har ett stort känslomässigt engagemang i mitt läsande. Precis som i mitt skrivande. För när jag väl läser går det väldigt långsamt och jag går totalt upp i berättelsen; ser saker i min omgivning med koppling till bokens innehåll och börjar ibland till och med resonera i huvudet med huvudpersonens röst. Är detta vanligt?

På grund av detta dilemma har jag nu bestämt mig för att utmana mig själv. Jag ska inte köpa några nya böcker (nej, inte eller låna på biblioteket) utan istället läsa ut alla halvlästa böcker i min hylla, läsa de som jag inte läst och de som jag glömt handlingen i. Listan ska följas i turordning. Meningen med detta är att vidga mina vyer, för om jag alltid på förhand måste vara så säker på mitt val – hur ska jag då kunna överraskas och utveckla mitt eget skrivande? Om jag måste bestämma mig innan för att engagera mig, hur ska jag då oväntat kunna svepas med? Utöver att läsa böckerna i turordning lovar jag mig själv att skriva om varje bok här på bloggen. Listan blev totalt 30 böcker lång – och då har har uteslutit några olästa fackböcker. Detta kan spridas ut till två böcker per månad under 15 månader. Shit, vad taggad jag blev nu! Jag älskar utmaningar…

2016-03-02 11.20.09

Följande böcker väntar i hyllan:

  1. Helena granström; Det som en gång var (halvläst) 
  2. Karin Johannisson; Den sårade divan (halvläst)
  3. Haruki Murakami; Kafka på stranden (börjat på)
  4. Haruki Murakami; Norweigan Wood
  5. Margaret Atwood; Upp till ytan
  6. Michail Bulgakov; Mästaren och Margarita
  7. Hjalmar Bergman; En döds memoarer
  8. August Strindberg; Röda rummet
  9. Virginia Woolf; Orlando
  10. Virginia Woolf; Mrs Dalloway
  11. Hertha Müller; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
  12. Henning Mankell; Comédia Infantil
  13. Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol
  14. Chimamanda Ngozi Adichie; Lila hibiskus
  15. Leo Tolstoj; Anna Karenina
  16. Susan Abulhawa; Morgon i Jenin
  17. Chinua Achebe; Allt går sönder
  18. Jane Austen; Övertalning
  19. Kerstin Ekman; Grand final i skojarbranschen
  20. Arthur Conan Doyle; The adventures of Scherlock Holmes
  21. Italo Calvino; The baron in the trees
  22. Hans Fallada; Ensam i Berlin
  23. Stefan Sweig; Världen av igår
  24. Göran Rosenberg; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
  25. Charles Baudelaire; De ondas blommor
  26. Haruki Murakami; Män utan kvinnor
  27. Cecilia Ekbäck; I vargavinterns land
  28. Khaled Hosseini; Och bergen svarade
  29. Joyce Carol Oates; De fördömda
  30. Patti Smith; Just kids

Första boken på listan läste jag ut i natt och det var Det som en gång var av Helena Granström. Recension kommer inom kort.

Sammanfattning, oktober

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

En korrekt sammanfattning av mitt liv just nu är omöjlig, på grund av dess spretighet. Jag gör allt på en gång. Jobbar på dagar och kvällar, pluggar två olika ämnen på konstiga tider och hinner på något konstigt vänster med allt. Går på någon slags sjätte växel (en bil har väl fem?). Kommande vecka ska jag inleda kandidatarbetet, vilket jag ser fram emot. Planen är att jag ska undersöka någon sorts ”manlighet” i moderna relationsromaner skrivna av kvinnor. Mer om det senare.

För övrigt har jag hamnat i en hätsk diskussion om det kan kallas läsning och huruvida det kan appliceras på intagandet av en ljudbok. Jag anser att det beror på vad en lägger in i ordet ”läsning”. För mig sitter denna process, som kallas läsning, bakom ögongloberna och innanför öronsnäckorna och därför spelar det ingen roll vilken ingång som texten väljer in till hjärnan. Men om detta råder det alltså skilda meningar om detta. Vad tycker du?

Något jag kan punkta upp. En ryggrad att vila min tillvaro på. En lista på de böcker som jag har ögnat eller lyssnat mig igenom i oktober. Jag utelämnar alla ”halva” böcker det har blivit som kurslitteratur och håller mig till de jag har avslutat, både privat och i skolan.

Som sagt, en sammanfattning:

Woolf, Virginia – Ett eget rum (Ljudbok)
Von Krusenstjerna, Agnes – Tony växer upp
Sarraute, Nathalie – Innan bilden bleknat
Banks, Iain – Getingfabriken
Persson, Leif GW – Gustavs Grabb (Ljudbok)
Scmitt, Eric Emmanuel – Noah´s child
Persson, Leif GW – Den döende detektiven (Ljudbok)
Lessing, Doris – Det femte barnet

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna (1922)

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Fil 2015-10-12 17 22 24Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.

Tips: Gratis mecka för e-bokälskaren

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Du vet väl att när upphovspersonen har varit död i över 70 år så är boken fri att tillgängliggöra? Innan jag visste det köpte jag klassiker. Consumers be stupid.

Jag använder numera denna fantastiska sida i mina studier, men den är inte bara till för litteraturstudenter, utan för alla som är intresserade av litteratur. Den är inte kommersiellt driven utan är framtagen av olika institutioner och bibliotek. Du känner säkert till den, men för dig som inte gör det måste jag informera: På litteraturbanken hittar du många av våra svenska klassiker för gratis nedladdning i ePub-format. Du hittar även fackböcker och textkritiska utgåvor som du kan läsa direkt på sidan. Kände att den borde få lite gratisreklam, som tack, liksom.

Surrealism eller realism? Haruki Murakami vrider upp min värld

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

Fil 2015-08-19 20 04 47Lektören skrev… Ja, jag ska berätta mer i nästa inlägg. Men, hon skrev om det där med helhet och perspektivbyten och om nivåer av realism. Hon tyckte att graden av realism växlade igenom mitt manus och att vissa bitar hade högre igenkänningsfaktor än andra. Hon tyckte inte riktigt att det hängde ihop, att det var flera olika texter och inte en text. Jag håller med henne, är illa tvungen efter att ha läst om det i ett försök att härma hennes synvinkel i en för mig annorlunda och något obekväm position i läsfotöljen. Mitt manus kan likaväl läsas som flera texter och det som ska hålla ihop allt faller så lätt isär. Jag inser det nu. Det är inte fullkomligt.

Då blev jag så glad, att i samband med att jag fick detta utlåtande från lektören, gjorde bekantskap med en mycket speciell författare. Haruki Murakami. Har många gånger genom åren sett hans böcker i hyllorna i bokhandeln och tänkt: ”Vad är det där för en pelle? Det är till att vilja vara märkvärdig.”

Jag vill på inga sätt jämföra mig med en mästare, det jag försöker säga är att jag inte alls har vetat vad det är jag har försökt mig på, förrän nu.

Murakami använder inslag av – jag vill inte säga surrealism, det är för diffust – illustrerande beskrivningar av känsloförnimmelser; i ord beskriver han bildligt hur en människa känner sig inombords i just ett ögonblick. Genom att beskriva någonting som inte händer på riktigt men som kanske ter sig oerhört starkt om det skulle ha hänt på riktigt, förstärker han känslan hos läsaren så att innebörden i historien djupnar. Han binder samman öden, kanske med orealistiska trådar, men det gör det inte mindre intressant. Jag ville hela tiden veta varför Kumiko, huvudkaraktärens fru, hade försvunnit, men jag kände aldrig att det var bråttom. ”Tids nog kommer svaren”, tänkte jag. ”När jag är mogen kommer svaren, precis som för Toru.”

Fågeln som vrider upp världen är tjock, 740 sidor för att vara exakt, men läs den långsamt. Sjunk ner i brunnen och känn mörkret omsluta dig om och om igen. Det är den värd.

Nu vill jag sätta mig i Nordstan och titta på ansikten en hel dag.

Vittneslitteratur när den är som bäst: Dora Bruder av Patrick Modiano

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Screenshot_2015-08-03-20-36-20Det föll sig så att jag råkade växellyssna på Hédi Frieds sommarprat och en bok som heter Dora Bruder av Patrick Modiano – ett intressant koncept inser jag såhär i efterhand. Jag var skeptisk; har bränt igenom flera av Modianos romaner i sommar eftersom jag läser en distanskurs om hans författarskap, men har inte riktigt fastnat för någon av hans böcker. Förrän nu.

Hédi berättade i sin podd detaljrikt om hur det gick till i Auschwitz, medan Dora Bruders berättare inte har möjligheten att få veta vad som faktiskt hände Dora, bara vad hon hade på sig den där dagen då hon försvann och vilket datum som hon deporterades. Detta på grund av att endast nödtorftig dokumentation stod att finna om henne.

Modiano har blivit omtalad för sin ”minneskonst”. Detta är inte en människas minne, utan ett nationens minne och ett mänsklighetens minne – och på samma gång dess glömska. Hédi beskrev hur ungdomar som besökt Auschwitz på en klassresa blev ombedda av sina vänner, efter hemkomsten, att prata om något ”trevligt” istället när de försökte att beskriva lägrens avskyvärdhet. Berättaren i Dora Bruder ser hur samma tystnad främjas; hus rivs ner,  nya byggs och hela kvarter förändras. Ingen vill tala om det förflutna, det där hemska. Det glöms bort och människorna i det likaså. Det är bara Dora som vet vad som hände den gången hon rymde från klosterskolan eller hur hennes sista dagar i livet var.

Men Hédi vet om en verklighet som på många sätt måste ha liknat Doras, även om de var från olika länder, och hon berättar gärna för den som vill lyssna. Dora Bruder belyser hur viktig Hédi är; en röst för sig och alla de som inte längre kan tala om vad de upplevde under förintelsen.

Ett plus är också längden på boken, 3 h och 39 min. Perfekt att lyssna till en stund om kvällarna. Björn Granath ger en intressant röst åt den parisiske sökaren som vandrar runt på Paris gator och nosar i kartoteken.

På tal om machokultur – Strindberg: Ensam

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

wpid-screenshot_2015-07-27-22-58-18.pngBetar av Strindberg som redan nämnt. Det är slående hur politiskt allt automatiskt blir i samröre med denne herre.

På tal om all denna machokultur som det pratas om. Jag är mäkta trött på att höra att det skulle vara ett ”machoideal” att skapande sker i ensamhet. Tro mig. Jag förstår begreppen, jag förstår varför de finns, jag tycker inte heller att det är fräscht när huvudpersonen anser att feminismen har gått för långt år 1903. Men, en ska inte förväxla ensamhet som behov, med ensamhet som ideal i kombination av en 1800-tals människas syn på kvinnor. Ensamhet kan faktiskt vara något – precis som ordet säger – isolerat, fritt från kön.

Idealet att det manliga geniet skapar ensam.
Då är jag, 23-årig kvinna, machokulturens anhängare?
Logiken i det.
Idealet att geniet skapar ensam.
Okej, men det behöver inte vara ett ideal. Det kan faktiskt vara en önskan, ett behov.
Att skapa ensam.
Och att det därmed också blir det idealiska för en själv.

Kanske är det så att det är vårt ideal som har ändrats till extroversion och det gör våld på behovet att vara ensam? För mig är inte ensamhet något ”manligt”! Att inte ägna energi åt triviala saker (som i Strindbergs fall är kvinnors prat men som i mitt kan vara prat om trivialiteter från vilken mun som helst) är nödvändigt när en är i skapandets process. Det har jag ansett sedan jag var 9 år gammal och bad mina föräldrar om att få sluta på fritids för att få tid till mitt skrivande.

Men för att tala om boken, så var den bitvis mycket berörande, gillade speciellt stycket när huvudpersonen ser sin förlorade son överallt och tänker kring hur mötet med denne ska bli.