Kategori: Böcker

#läsahelahyllan 5/30: Långtråkigt och något oklart

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Upp till ytan av Margaret Atwood

Huvudpersonen får veta att hennes pappa är försvunnen och hon åker hem till honom för att leta i trakterna runt hans stuga. Hon återser sitt barndomshem i sällskap med sin sambo och ett gift par som hon inte verkar känna så väl men som ändå framställs som hennes närmsta vänner. Det gamla hemmet är en enslig stuga vid en sjö dit hennes föräldrar drog sig tillbaka, under kriget vad jag förstår. Romanen gavs ut 1972, men tiden för skeendena är ganska oklara, förmodligen rör sig romanens nutid omkring slutet på sextiotalet, början på sjuttiotalet, men det står inga årtal utskrivna. Huvudpersonen verkar inte vilja släppa någon inpå livet och hennes sambo försöker gång på gång få henne att säga att hon älskar honom, utan resultat. De verkar inte speciellt ivriga att leta efter den försvunna fadern, utan ägnar istället tiden åt att fiska och gräla sinsemellan. Mycket oklart. Och tänka elaka tankar om en och annan amerikan, eftersom amerikanerna verkar vilja köpa upp och ta över hela trakten.

Atwood är ju en erkänt skicklig författare och det känns förmätet av mig att dissa henne, men jag föll verkligen inte för den här romanen. Visst, hennes språk är intressant, men själva historien känns väldigt luddig och berör mig inte riktigt, lyckas inte fånga in mig. Det är första gången som en roman så kort som 228 sidor har lyckats tråka ut mig, jag längtade efter att den skulle ta slut. Och på slutet blev jag dessutom besviken. Det var snyggt beskrivet hur hon kämpade med sina demoner som hade osynliga regler, hur hon återgick till något slags ursprung, undvek allt som människan skapat och trodde att hon skulle få päls, men värre var det med svaren på alla frågor som läsaren började ställa sig under läsningen. Jag fick aldrig riktigt svar på vad som hade hänt hennes pappa, vilket störde mig mycket.

Romanen kunde säkert läsas som feministisk på 70-talet, i och med sin kritik av den uppenbara manliga dominansen och kvinnliga undergivenheten som romanen ger exempel på (mannen kallar sin fru för ful utan smink, torterar henne psykiskt etc. och hon accepterar det), men nu har en ju läst liknande historier så många gånger att Upp till ytan inte längre tillför något nytt. Det är dock inte romanens ”fel”, såklart, att tiden rullar på och saker utvecklar sig, att så mycket annat skrivs på ämnet.

För övrigt tyckte jag det var vidrigt att läsa om hur de fiskade hela tiden; maskar och små grodor som vred sig på krokar, fiskhuvuden som krossades och kroppar som ”rensades”. Huvudpersonen tycker själv inte om det, men anser att det är nödvändigt för att få mat. Hon drömmer dock om att döda amerikanerna som fiskar och dödar fåglar för nöjes skull; hon kallar dem otacksamma, hon menar att vi saknar respekten för liv. Idag ter sig även detta resonemang, som får ta förvånansvärt stor plats, väldigt icke-radikalt. Snarare är det väl den gängse uppfattningen. Också detta tycks därför färgat av en äldre tid, då jag antar att vegetarianism var mycket udda och inte att tänka på. Vad bryr sig hägern om ifall den ska ätas, hängas upp i ett träd eller hamna på en vägg som en trofé? Den är död i vilket fall. Den som tar sig rätten att döda en annan varelse har väl ingen respekt för den, oavsett? Att kalla det respekt att äta upp någon är väl ändå hyckleri, mer en skyddsmekanism för att behålla stoltheten inför den egna moralen intakt?  Men som sagt, romanen är trots allt skriven för ca 45 år sedan, nästan ett halvt sekel har gått.

Jag får se om jag läser något mer av Atwood. Kanske ska jag prova en senare roman av henne.

#läsahelahyllan 4/30: Murakamis bästa

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Eftersom vädret har varit så fantastiskt har jag passat på att ligga ute och läsa en hel del nu när grammatikkursen är över. Det är så oerhört viktigt för mig att läsa mycket när jag är uppe i en skrivprocess, dels för att få motivation (”jag kan också”), men också för att det är lättare att kliva in i en fiktiv och språklig värld ju mer tid en spenderar i andra fiktiva och språkliga världar, ungefär. Nej tack till verkligheten, med andra ord. Jag håller mig i stort sett till min lista med hyllvärmare som jag ska avverka, förutom några ”avsteg” då och då. Nu har jag alltså läst nummer fyra på listan som är Norweigan wood av Haruki Murakami.

Romanen utspelar sig i slutet av sextiotalet i Tokyo. Torus ungdomsvän tar livet av sig när de bara är sjutton år och lämnar efter sig en flickvän, Naoko. Hon är en vacker och intelligent tjej, som Toru, när de blivit lite äldre och stöter ihop, blir kär i. Naoko mår dock mycket dåligt och hamnar på ett vårdhem. Toru tillbringar sina dagar på studenthemmet och saknar Naoko, samtidigt som han gör nya bekantskaper för att släta över det faktum att han känner sig förtvivlat ensam. Om du ska läsa en enda roman av Haruki Murakami är det Norweigan wood. Det är en berättelse som dröjer sig kvar långt efteråt, främst eftersom slutet är högst tvetydigt. Gång på gång gick jag tillbaka och läste om de sista sidorna. Vad hände egentligen?

Tidigare har jag läst och recenserat Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, båda välskrivna och spännande, men i längsta laget. Norweigan wood är kortare, 382 sidor och blir aldrig långtråkig eller tjatig. Den innehåller inte de surrealistiska övernaturliga inslagen som annars ingår i Murakamis böcker, men den rör sig likt de andra romanerna, som katten runt het gröt, kring människans allra innersta kärna. Lager efter lager kläs karaktärerna av och blottar sig, kanske är det just därför den nakna kroppen får en så central roll i hans romaner, för att de egentligen aldrig kan bli helt avklädda hur mycket de än kastar av sig sina skal. Kärnan är alltid utom räckhåll för medmänniskan, inte ens kärleken orkar dra oss upp ur ensamheten.

Norweigan wood är omöjlig att sluta läsa och ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som är så fantastiskt. Men kanske är det just det, att Murakami aldrig underlåter sig att undervisa genom litteraturen eller försöker att förmedla ”klokheter”, han förlitar sig istället på läsarens egen förmåga.

För mycket rapport och för lite djup 

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Skymningslandet av Marie Hermanson 

Då har jag tagit mig igenom ytterligare ett bokreafynd. Romanen Skymningslandet handlar om hur ett gäng ungdomar blir tjänarstab åt en förvirrad gammal dam, Florence, som tror att det fortfarande är 40-tal. De bor hos henne på en herrgård vid namn Glimmenäs. När Florence testamente plötsligt uppdagas blossar intriger upp.

Hermanson har ett berättande språk och hemfaller gärna åt målande miljöbeskrivningar. Karaktärerna förblir ganska ointressanta för mig, de framstår snarare som schabloner som alla bara är produkter av samhället, än verkliga komplexa människor. Berättelsen är skriven i första person, men huvudpersonen är diffus, passiv och kommenterar mest historien politiskt korrekt. Ibland vet jag inte om det är författaren själv som kommenterar när det handlar om exempelvis arbetsmarknaden. Det känns som om författaren vill göra en poäng av att samla olika sorters ungdomar som har hamnat utanför arbetsmarknaden för att riktigt demonstrera hur synd det är om medelklassbarnen som valde fel och som därför varken får jobb eller a-kassa. Och så föräldrarna som ingenting förstår och tror att allt var som när de växte upp. Jag vet inte. Det känns konstlat, lite som ett föredragsexempel.

Det känns också som författaren förklarar för mig vad karaktärerna känner istället för att visa hur de känner. Ibland visar hon först och sedan berättar det, ifall jag inte skulle förstå det själv genom hur de agerade. Personligen hade velat ha mer gestaltning och mindre arbetsmarknadslägesrapport, för scenen Hermanson bygger upp har förutsättningar för ett riktigt fint kammarspel. Jag tycker dock inte att karaktärerna handlar på ett trovärdigt sätt, att boken hade vunnit på att gå djupare på det psykologiska planet och bygga på vissa karaktärer med lite mer vävnad. För mig framträder de som sagofigurer och denna stilistik krockar mot den dagsaktuella realistiska problematiken. 

Romanen är lagom underhållande och spännande, så pass att jag ville läsa ut den. Ibland glimtade det till, som när historien om Florences ungdom rullades upp, men det var också flera suckar längs vägen. 

Filmiskt, poetiskt berättande

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

#läsahelahyllan 3/30: Långdragen Oidipus av Murakami

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

 

När jag i somras läste Fågeln som vrider upp världen så blev jag fascinerad av Murakamis fantasi och hans sätt att tala till vårt undermedvetna genom rika symboler och surrealistiska inslag. Kafka på stranden kändes lite som en upprepning och jag blev inte lika fångad. Kort och gott så utgår Murakami från Sofokles Oidipusdrama och vi får möta en 15-årig pojke som rymmer hemifrån och har sex med två kvinnor. En som kan vara hans mamma. Jag får ge Murakami att han verkar kunna leva sig i i en pubertalt översexuell hjärna där kvinnor endast får uppträda som sexfantasier och drömbilder snarare än verkliga människor.

Den är över 500 sidor i liten kompakt text, med flera parallella historier som vävs samman. Problemet är att den är för tjock. Det finns gott om upprepningar och den hade kunnat skalas ned i vissa tröttsamma dialoger som står och stampar. Dessutom beskrivs varje person, även de ganska oviktiga, litet djupare än vad jag är intresserad av. Ibland känns det som om han bara hittar på så mycket han kan och vill göra en grej av att kunna skriva långt. Trots att Murakami är en hyllad författare som gång på gång är påtänkt för Nobelpriset så vet jag därmed inte om jag riktigt kan stämma in i lovsången. Däremot gillar jag att han blandar referenser från både ”finkultur” som klassiska symfonier och populärkultur. Det känns dock som om allt som japaner lyssnar på och läser i Murakamis böcker är producerat av västerlänningar. Stämmer verkligen det? Det gör det kanske. Har hört av en del att det är så. Hur som helst. Det är en okej bok, underhållning, men ingenting som kommer att förändra mitt liv eller hänga kvar särskilt länge.

#läsahelahyllan 2/30: Skrämmande rollspel

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

image

Den sårade divan : om psykets estetik av idehistorikern Karin Johannisson är bland de bästa böcker jag läst. Inte för att jag kan bedöma hennes fackkunskaper eller värdera hur viktig denna bok är för historieskrivningen av den svenska psykvården eller psykets olika tidsbundna uttryck. Jag skriver att det är en av de bästa böcker jag läst för att fallberättelserna om författaren Agnes von Krusenstjerna (som jag tidigare rekommenderat), konstnären Sigrid Hjärtén och författaren Nelly Sachs så in i hjärtat berör mig. Alla tre blev intagna (och skrev in sig själva) på Beckomberga, Stockholms stora mentalsjukhus,  i början och fram till mitten av 1900-talet. De hade olika sätt att uttrycka sitt psykets estetik, olika diagnoser, men i grunden döljer sig hos alla ensamhet och osäker identitet.

Den mytiska kopplingen mellan galenskap och genialitet älskas ännu, men hos manliga diktare. Hos män är ångest,  paranoia och hallucinatoriska erfarenheter förväntade attribut i skaparidentiteten. (S. 295f)

Dessa kvinnor bedömdes mycket mer problematiska än sina manliga kollegor som också satt periodvis på mentalsjukhuset. Det är så tydligt att ramen för det kvinnliga skapandet var mycket snävare än för det manliga.

I journalanteckningarna som publiceras i Den sårade divan kommer vi dessa berömda kvinnor in på bara skinnet och ibland till och med under det. Det är skrämmande, fängslande, underhållande och spännande. Jag kommer att läsa om den här boken och läsa mer av Johannisson.

#läsahelahyllan 1/30: Provocerande essä

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

image

Essän Det som en gång var är skriven av författaren Helena Granström och bilderna är tagna  av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Det är en fantastiskt vacker bok, där bild och text vävs samman på ett naturligt sätt och det är lite av en mysfaktor att kunna hålla i det tunga påkostade bandet, som inte rymmer så mycket text. Den vackra formen och det provocerande innehållet skapar en märklig kontrast. För när de nu valt att skapa denna bok, så har de uppenbart använt sig av avancerad teknik. Både för att skriva, trycka och sälja boken. Detta är dock något som Granström kritiserar, alltså teknik överhuvudtaget.

Det är en civilisationskritik. Och visst, det kan en ju skriva, men det är, som Granström själv menar, omöjligt att gå tillbaka, att stoppa den utveckling vi ser. Den utveckling där naturliga miljöer förstörs och ekosystemen utarmas, till förmån för vår jakt på resurser. Den utveckling där människor successivt tappar kontakten med det som en gång var; sig själva, varandra, naturen och djuren. Hon skriver själv att det enda vår civilisation ser som möjligt är att lösa miljöproblemen med hjälp av ny teknik, för att rädda det den gamla tekniken har förstört. Så vad vill hon att jag, som läsare, ska göra åt detta? Frustrationen bara växer. Ibland känner jag mig lite för plump och otillräcklig för att skriva recensioner av sådana här texter, för jag är i grunden en praktiker. En doer. Och all kritik utan lösningsförslag stör mig, även om jag förstår vad hon menar. Om vi ändå inte kan gå tillbaka. Om vi inte ens vet till vad eller om det ens skulle vara bättre, vad är det då hon har skrivit? Och för vem? Det är inte en kritik, det är snarare en sorgedikt. Till naturen och ‘det ursprungliga’. En gravsten. Om vi går under ska vi åtminstone veta om att vi gör det, eller? Nej, nu är jag för hård. Det är både välskrivet och tankeväckande hela vägen, men det är inte en bok jag skulle rekommendera till en person som har lätt för ångest. A.K.A. mig själv.

Har du också läst den? Vad tyckte du i så fall om den?