Essän Det som en gång var är skriven av författaren Helena Granström och bilderna är tagna  av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Det är en fantastiskt vacker bok, där bild och text vävs samman på ett naturligt sätt och det är lite av en mysfaktor att kunna hålla i det tunga påkostade bandet, som inte rymmer så mycket text. Den vackra formen och det provocerande innehållet skapar en märklig kontrast. För när de nu valt att skapa denna bok, så har de uppenbart använt sig av avancerad teknik. Både för att skriva, trycka och sälja boken. Detta är dock något som Granström kritiserar, alltså teknik överhuvudtaget.

Det är en civilisationskritik. Och visst, det kan en ju skriva, men det är, som Granström själv menar, omöjligt att gå tillbaka, att stoppa den utveckling vi ser. Den utveckling där naturliga miljöer förstörs och ekosystemen utarmas, till förmån för vår jakt på resurser. Den utveckling där människor successivt tappar kontakten med det som en gång var; sig själva, varandra, naturen och djuren. Hon skriver själv att det enda vår civilisation ser som möjligt är att lösa miljöproblemen med hjälp av ny teknik, för att rädda det den gamla tekniken har förstört. Så vad vill hon att jag, som läsare, ska göra åt detta? Frustrationen bara växer. Ibland känner jag mig lite för plump och otillräcklig för att skriva recensioner av sådana här texter, för jag är i grunden en praktiker. En doer. Och all kritik utan lösningsförslag stör mig, även om jag förstår vad hon menar. Om vi ändå inte kan gå tillbaka. Om vi inte ens vet till vad eller om det ens skulle vara bättre, vad är det då hon har skrivit? Och för vem? Det är inte en kritik, det är snarare en sorgedikt. Till naturen och ‘det ursprungliga’. En gravsten. Om vi går under ska vi åtminstone veta om att vi gör det, eller? Nej, nu är jag för hård. Det är både välskrivet och tankeväckande hela vägen, men det är inte en bok jag skulle rekommendera till en person som har lätt för ångest. A.K.A. mig själv.

Har du också läst den? Vad tyckte du i så fall om den?