Författare: Gabrielle

#läsahelahyllan 2/30: Skrämmande rollspel

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

image

Den sårade divan : om psykets estetik av idehistorikern Karin Johannisson är bland de bästa böcker jag läst. Inte för att jag kan bedöma hennes fackkunskaper eller värdera hur viktig denna bok är för historieskrivningen av den svenska psykvården eller psykets olika tidsbundna uttryck. Jag skriver att det är en av de bästa böcker jag läst för att fallberättelserna om författaren Agnes von Krusenstjerna (som jag tidigare rekommenderat), konstnären Sigrid Hjärtén och författaren Nelly Sachs så in i hjärtat berör mig. Alla tre blev intagna (och skrev in sig själva) på Beckomberga, Stockholms stora mentalsjukhus,  i början och fram till mitten av 1900-talet. De hade olika sätt att uttrycka sitt psykets estetik, olika diagnoser, men i grunden döljer sig hos alla ensamhet och osäker identitet.

Den mytiska kopplingen mellan galenskap och genialitet älskas ännu, men hos manliga diktare. Hos män är ångest,  paranoia och hallucinatoriska erfarenheter förväntade attribut i skaparidentiteten. (S. 295f)

Dessa kvinnor bedömdes mycket mer problematiska än sina manliga kollegor som också satt periodvis på mentalsjukhuset. Det är så tydligt att ramen för det kvinnliga skapandet var mycket snävare än för det manliga.

I journalanteckningarna som publiceras i Den sårade divan kommer vi dessa berömda kvinnor in på bara skinnet och ibland till och med under det. Det är skrämmande, fängslande, underhållande och spännande. Jag kommer att läsa om den här boken och läsa mer av Johannisson.

#läsahelahyllan 1/30: Provocerande essä

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

image

Essän Det som en gång var är skriven av författaren Helena Granström och bilderna är tagna  av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Det är en fantastiskt vacker bok, där bild och text vävs samman på ett naturligt sätt och det är lite av en mysfaktor att kunna hålla i det tunga påkostade bandet, som inte rymmer så mycket text. Den vackra formen och det provocerande innehållet skapar en märklig kontrast. För när de nu valt att skapa denna bok, så har de uppenbart använt sig av avancerad teknik. Både för att skriva, trycka och sälja boken. Detta är dock något som Granström kritiserar, alltså teknik överhuvudtaget.

Det är en civilisationskritik. Och visst, det kan en ju skriva, men det är, som Granström själv menar, omöjligt att gå tillbaka, att stoppa den utveckling vi ser. Den utveckling där naturliga miljöer förstörs och ekosystemen utarmas, till förmån för vår jakt på resurser. Den utveckling där människor successivt tappar kontakten med det som en gång var; sig själva, varandra, naturen och djuren. Hon skriver själv att det enda vår civilisation ser som möjligt är att lösa miljöproblemen med hjälp av ny teknik, för att rädda det den gamla tekniken har förstört. Så vad vill hon att jag, som läsare, ska göra åt detta? Frustrationen bara växer. Ibland känner jag mig lite för plump och otillräcklig för att skriva recensioner av sådana här texter, för jag är i grunden en praktiker. En doer. Och all kritik utan lösningsförslag stör mig, även om jag förstår vad hon menar. Om vi ändå inte kan gå tillbaka. Om vi inte ens vet till vad eller om det ens skulle vara bättre, vad är det då hon har skrivit? Och för vem? Det är inte en kritik, det är snarare en sorgedikt. Till naturen och ‘det ursprungliga’. En gravsten. Om vi går under ska vi åtminstone veta om att vi gör det, eller? Nej, nu är jag för hård. Det är både välskrivet och tankeväckande hela vägen, men det är inte en bok jag skulle rekommendera till en person som har lätt för ångest. A.K.A. mig själv.

Har du också läst den? Vad tyckte du i så fall om den?

Projekt: Läsa alla böcker i hyllan

Publicerat den av Gabrielle5 kommentarer

Jag ska vara ärlig. Detta är lite pinsamt, men jag läser inte många böcker. Det känns som om alla som skriver egna texter också läser så himla mycket. Visst läser jag, men inte mer än ett par böcker i månaden som allra mest. (Förutom när jag pluggade Litteraturvetenskap, men då blev det mest halvlästa böcker och utdrag.) Jag skriver mycket mer än jag läser och avundas alla riktiga bokbloggare som lägger ut sammanfattningar på sisådär en bok per vecka (eller mer!). Fattar inte hur ni lyckas. Jag har gång på gång försökt att bli sådan, bli snabbare. En bokmal. Tänk om jag missar något om jag inte läser mer? Anledningen till att en bok tar sådan tid är att jag ägnar mycket av min ”bokläsartid” åt att välja böcker och läsa om böcker. Läser extremt mycket recensioner och lyssnar på radioprogram där olika böcker diskuteras. Jag har en allvarlig form av beslutsångest. Det spelar ingen roll om det gäller vilken mat som ska med hem från affären, vilken tid jag ska träna, vilka uppgifter i skolan jag ska börja med, vilken film på Netflix jag ska se eller vilken bok i hyllan jag ska läsa. Till att börja med har jag svårt att känna om jag är sugen på en fackbok, en essä eller skönlitteratur. Sedan om det ska vara ett lättare eller tyngre ämne. Vad orkar jag just nu? Vad kommer jag lära mig mest av? Ibland går det så långt att velandet helt tar överhanden och jag ger upp. Kanske bottnar detta i att jag alltid har ett stort känslomässigt engagemang i mitt läsande. Precis som i mitt skrivande. För när jag väl läser går det väldigt långsamt och jag går totalt upp i berättelsen; ser saker i min omgivning med koppling till bokens innehåll och börjar ibland till och med resonera i huvudet med huvudpersonens röst. Är detta vanligt?

På grund av detta dilemma har jag nu bestämt mig för att utmana mig själv. Jag ska inte köpa några nya böcker (nej, inte eller låna på biblioteket) utan istället läsa ut alla halvlästa böcker i min hylla, läsa de som jag inte läst och de som jag glömt handlingen i. Listan ska följas i turordning. Meningen med detta är att vidga mina vyer, för om jag alltid på förhand måste vara så säker på mitt val – hur ska jag då kunna överraskas och utveckla mitt eget skrivande? Om jag måste bestämma mig innan för att engagera mig, hur ska jag då oväntat kunna svepas med? Utöver att läsa böckerna i turordning lovar jag mig själv att skriva om varje bok här på bloggen. Listan blev totalt 30 böcker lång – och då har har uteslutit några olästa fackböcker. Detta kan spridas ut till två böcker per månad under 15 månader. Shit, vad taggad jag blev nu! Jag älskar utmaningar…

2016-03-02 11.20.09

Följande böcker väntar i hyllan:

  1. Helena granström; Det som en gång var (halvläst) 
  2. Karin Johannisson; Den sårade divan (halvläst)
  3. Haruki Murakami; Kafka på stranden (börjat på)
  4. Haruki Murakami; Norweigan Wood
  5. Margaret Atwood; Upp till ytan
  6. Michail Bulgakov; Mästaren och Margarita
  7. Hjalmar Bergman; En döds memoarer
  8. August Strindberg; Röda rummet
  9. Virginia Woolf; Orlando
  10. Virginia Woolf; Mrs Dalloway
  11. Hertha Müller; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
  12. Henning Mankell; Comédia Infantil
  13. Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol
  14. Chimamanda Ngozi Adichie; Lila hibiskus
  15. Leo Tolstoj; Anna Karenina
  16. Susan Abulhawa; Morgon i Jenin
  17. Chinua Achebe; Allt går sönder
  18. Jane Austen; Övertalning
  19. Kerstin Ekman; Grand final i skojarbranschen
  20. Arthur Conan Doyle; The adventures of Scherlock Holmes
  21. Italo Calvino; The baron in the trees
  22. Hans Fallada; Ensam i Berlin
  23. Stefan Sweig; Världen av igår
  24. Göran Rosenberg; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
  25. Charles Baudelaire; De ondas blommor
  26. Haruki Murakami; Män utan kvinnor
  27. Cecilia Ekbäck; I vargavinterns land
  28. Khaled Hosseini; Och bergen svarade
  29. Joyce Carol Oates; De fördömda
  30. Patti Smith; Just kids

Första boken på listan läste jag ut i natt och det var Det som en gång var av Helena Granström. Recension kommer inom kort.

30 är lagom?

Publicerat den av Gabrielle3 kommentarer

Nu har det alltså gått för lång tid igen sedan sist jag skrev ett inlägg. Skämskudde. Vet inte varför jag drar mig för att öppna WordPress, men min teori är att livet just nu är ganska händelselöst. Förutom att jag skriver en del. Men det går inte att säga så mycket om det, mer än att jag är i en fas av vilt knapprande på tangenterna och hundra röda trådar i huvudet. Läste i Tidningen Skriva att Virginia Woolf sagt att ingen bör publicera något innan 30-årsåldern; att tiden mellan 20 och 30 är en tid att ge sig hän åt impulser – att ungdomen är en känslig period och att en riskerade att ta till sig för mycket av kritik innan en hade hittat sin egen röst. Håller ni med henne? Jag tyckte att det lät vettigt. Jag är inte färdig än, inte riktigt mogen och är lättpåverkad som satan. Det är som om jag hela tiden suger i mig en massa information, smälter den i kroppen och sedan skiter ut en reflektion i Word-dokumentet 24 timmar efteråt. Utan att ha bearbetat informationen aktivt. Kan inte riktigt styra mina impulser. Men jag vet att det jag skriver blir bättre och bättre, mer och mer självständigt. Så, en dag.

Jag suktar efter att resa. Världen är så stor. Det känns som om jag inte hinner med allt. Satt och tittade på bilder från Kinaresan och längtade tillbaka till de fantastiska bergen i Zhangjiajie. Det var så vackert överallt att jag inte visste var jag skulle vända mig. Livet är långt och kort på samma gång, farligt och tryggt. En del tror att vi väljer, andra inte. Vi hade kunnat dö på den vingliga bussen på serpentinvägen över Tianmen Mountain, det var 35 personer som dog där någon månad senare. Vi hade kunnat krascha med det lilla turbulenta lågprisflyget mellan Shanghai och Zhangjiajie. Men det gjorde vi inte.

Jag funderar på vad jag vill. Tror att jag ska vidareutbilda mig till lärare och använda min fritid till att skriva. Då gör jag något vettigt på dagarna, som gör skillnad för andra, och skriver vad jag vill för att jag älskar det. Har kommit fram till att publicering inte kan vara ett självändamål med texten, att målet med att skriva inte kan vara att kunna leva på det (även om det hade varit toppen). Målet måste alltid vara texten och den måste vara oberoende av pengar och andras åsikter. När texten väl krupit fram i ljuset och visar sig vara fantastisk (vilket den kommer att bli!), värd att läsas av andra, då kan jag alltid dela med mig av den. Det finns inget som hindrar det.

20150509_112434

Skrivardag

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Har efter många och långa funderingar med näsan i kalendern kommit på den ultimata strukturen för mig. Jag frågade mig vem jag var och vilken personlighetstyp jag representerade. Hur ville jag leva? Splittrad eller fokuserad? Lugn eller stressad? Svaret var självklart. 

En dag för var sak. 

Jag är ingen människa som kan dela upp min dag i pluggtid och skrivtid, för när jag väl försjunkit i något är det då alltid dags för nästa uppgift.

En dag i taget. 

Jag har nu delat upp min kalender i tre till fyra pluggdagar och en till 2 skrivardagar. Kommer jag på idéer på andra dagar än skrivardagen noterar jag det snabbt i mobilen. Jag tror det kommer att funka bra. Hade min första skrivardag i torsdags. Satt hemma i tysthet och kände verkligen hur orden bara flöt upp till ytan, som om de bubblat i mig hela veckan. 

Tror det kommer funka. 

Var, hur och när skriver ni?

Publicerat den av Gabrielle1 kommentar

Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!

Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?

Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.

Nya tider

Publicerat den av Gabrielle6 kommentarer

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image