Offline

  
Nu tar jag semester. Jag går offline i en vecka. Har lämnat in det sista arbetet i sommarkursen, tagit ledigt från jobbet och jag inväntar med spänning lektörens utlåtande som ska komma i nästa vecka, så inte heller med min roman kan jag göra något nu. Det är nu tid att bara vara och kanske passa på att läsa det jag känner för istället för det som står i en kurslista. 

Det är också ett perfekt läge för en campingutlykt till Italiens kust med någon jag tycker om. Således blir det en vecka i tält och på strand i fullständig radioskugga. Eventuellt kan jag förstås hitta en Wi-fi-zon om abstinensen kickar in. Hur som helst, jag återkommer. 

Gästbloggare #3 6/8-2015: Anni Svensson

_MG_6657 Anni SvenssonAnni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”

Småordens betydelse

Å ena sidan vill vi att småord ska finnas så lite som möjligt. En ständigt pågående jakt vid textredigering som handlar om att få bort dem. ”Kill your darlings” är ett vanligt uttryck. Men å andra sidan har jag upptäckt genom skrivandet att småorden ibland har berättigad existens och behövlighet.

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas bort. Och på skrivarkurser är det något som återkommer – ta bort småord. Så många som möjligt.

Men jag har även upptäckt att småorden ibland är bra att ha. De kan göra stor skillnad för en text och djupet i den. För att inte tala om poesi. Kika på exemplet nedan. Vad hade denna text varit utan småordet ”ju”? Bättre eller mindre bra? Något att fundera över.

”Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.”

/Karin Boye

Jag har kommit fram till att småord ska man vara man noga med. Men de behöver inte alltid tas bort. Ibland fyller de en funktion. Sovra med försiktighet och noggrannhet. Döda inte alla dina ”darlings”. Kanske ska några få vara kvar, eftersom de kan vara en del av ditt eget författarspråk. Det som gör dig unik.

Sedan har vi de tre orden men, och, att. Min svenskalärare på gymnasiet (där jag gick för evigheter sedan) sade att man ALDRIG fick inleda en mening med något av dessa tre ord. Det satte sig fast hos mig. Men när jag med åren skrivit mer och mer har jag insett att dessa ord absolut kan inleda en mening och det kan vara effektfullt. Så åter igen – läs igenom din text, gärna högt för dig själv. Ligger dessa ord bra i munnen även om de inleder en mening – låt dem vara kvar och låt dem stoltsera.

Svenskaläraren, tvingade oss (mer eller mindre) också att läsa författare som Strindberg, vilket jag inte heller gillade, men ordlistanumer är jag glad att vi behövde läsa en del av hans och andra kända författares verk. Lärorikt att läsa olika texter och olika författare. Strindberg var på många sätt briljant, insåg jag en tid efter gymnasieåren. Ibland tar det tid för saker att sjunka in. Och min svenskalärare hade rätt – i en del saker, men inte allt. Det gäller ibland att lita på sin egen känsla.

En annan briljant författare med förmåga att välja sina ord med exakthet, skriva kort, lite trubbigt och kärvt är Hemingway. Se bara denna text, hur mycket som sägs med få ord:

”For sale: baby shoes, never worn.”

Briljant.

Nåja, nu var det småord jag skulle skriva om, inte korta, briljanta texter. Och jag avslutar med ett enkelt tips. Var noga med att korrekturläsa dina texter. Använd sökfunktionen i Word för att hitta alla småord. Läs meningarna högt och hur lyssna hur de låter med och utan ordet. Klarar sig texten utan ordet kanske det ska tas bort. Lyssna och känn efter om ”drivet” i texten ökar om du tar bort ordet. Eller behövs det för utfyllnad och bra rytm? Fundera på vart och ett av småorden. Ska de strykas eller vara kvar?

Här är en lista över de småord jag ofta hittar i mina egna texter. Är de även dina småord? Har du andra? Berätta gärna.

aldrig, alltid, att, av, din, ditt, då
egentligen, faktiskt, för att, ganska, ibland, igen
ju, just, kanske, liksom, lite, man, men
min, mycket, nu, när, nästan, och
ofta, om, riktigt, sin, sitt, som, så
trots allt, vad, var, verkligen, väl

/Anni Svensson, älskare av ord, skribent, kommunikatör och bloggare

Att ta kritik från en närstående

Jag lät honom läsa.

De som aldrig har skrivit en bok vet inte vad det innebär; vilka känslor som sprider sig i din mage när du ger bort ett manuskript till någon närstående; nyfikenhet, ångest, längtan, förväntan, förhoppning och rädsla. På en gång. Jag säger det igen: Jag lät honom läsa.

”Jag förstår inte, jag har läst om de första kapitlen fyra gånger nu och jag fattar fortfarande inte riktigt”, sade han.
”Vad är det du inte förstår?” undrade jag och stannade upp, stirrade på honom.
”Jo alltså”, började han trevande och stannade också, samtidigt som han kliade sig i huvudet, ”du får inte ta det här fel nu! Men du sa att du ville ha ärlig respons!”
”Jaja…”
”Jag kan ju inte så mycket men…”
Jag tittade uppmanande på honom. Så illa kan det väl inte vara?
”Jo alltså – Först är man där på ön”, fortsatte han, ”och sen i hennes rum och man förstår inte om hon tänker tillbaka eller om det händer efter varandra. Och sedan kommer det massa nya namn…”
”Vadå? Det där är väl inte så svårt?”
”Du har allt i ditt huvud, men det känns som om du tror att jag ska veta saker som jag inte vet.”
”Jag vill ju inte skriva någon på näsan, det ska vara lite mystiskt.”
Han fattar ju ingenting. Kan inte tillräckligt om litteratur.
”Men jag tror du måste vara lite lättare i början”, tillade han.
En klump formade sig i magen. Är jag inte bra alltså? Är det inget som var bra? Kommer jag aldrig bli författare? Sluta vara så stolt nu Gabrielle och förbättra dig istället! Det är klart han har rätt.
”Okej, jag ska göra det enklare i början så man kommer in lättare”, sade jag.
”Alltså”, sade han och såg litet orolig ut när han mötte min blick, ”jag brukar ju inte läsa den här typen av böcker och den läsare som du tänker dig kanske är mer van… ”
”Nej, sluta! Din åsikt räknas! Du är smart och om du inte fattar efter fyra omläsningar hur ska någon annan göra det?!”
”Som sagt, jag kanske bara var trött. Du ska ju inte skriva en barnbok nu bara för det.”
”Nej, lägg av! Jag ska ändra nu!”
”Som sagt… jag vet ju inte så mycket om…”
”Tyst! Tyst! Sluta, nu ska jag ändra det! Det är klart du har rätt!”
Han tittade förskräckt på mig.
”Förlåt..”
”Tyst!”

Det är komplicerat. Det där med Stoltheten och Viljan att förbättras. Deras kamp mot varandra sker över sekunder och kan göra att du går från försvar till förändring på så kort tid att omgivningen blir förvirrad. Mitt bästa skrivtips är att vara tacksam för all ärlighet du kan få och att låta Viljan att förbättras vinna över Stoltheten. Det betyder inte att du ska lyda allt som andra säger, bara att du bör lyssna istället för att försvara, varefter du själv fäller avgörandet i ditt fortsatta arbete. Det är så enkelt – och så svårt.

Oavsett vad de andra säger – ”State of mind” som författare

2015-06-21 20.41.22

Ditt sinnestillstånd, ”state of mind” som det så vackert heter på det rikare språket, behöver inte alls vara förankrat i hur andra människor betraktar dig. Du kan förankra din verklighetskänsla i vilket sinnestillstånd du vill. Jag har sinnestillståndet ”Författare”. Vilket ”state of mind” har du?

Du kan kämpa hela livet för att ”få” kalla dig något. Men det är faktiskt du själv som har satt upp reglerna för när du får börja kalla dig det. Varför inte ändra på reglerna? Det är inte lagar vi talar om. Jag menar inte att du skall sluta kämpa för att få något utgivet, om det är vad du vill. Tvärtom. Jag tror att om du ser dig själv som en författare och vågar kalla dig för det, så kommer din hjärna med större sannolikhet att verkligen arbeta som en. Jag tror också att det finns de som faktiskt bara älskar att skriva men tror att en måste ha gett ut en bok för att en ska få kalla sig författare. Dessa människor kanske går ett helt liv utan att ”kunna” kalla sig författare och se sig som det, trots att de ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva – och njuter av det. Det är att snåla på något outsinligt, till vilken nytta?

Det handlar inte om titlar. Det handlar om tid, som alltid. Ett ”författarskap” får högre prioritet än en ett ”intresse”.

Så vadå om du inte lever på det? Nämn mer än tio författare som inte behöver ha ett ”vanligt” jobb. Hela ditt inre skriker att du är det. Det är som om du vore fångad i fel kropp, fel kön eller vad som helst, du kan inte vara något annat än författare, inte leva som något annat även om du kan leva av något annat. Vad du lever av är en bisak i förhållande till vad du är.

Så vadå om du inte har fått något utgivet på ett förlag? Du är själv alla instanser; din egen redaktör, förläggare och läsare. Än så länge. Allt börjar med ett. Ett ord, en sida, ett utkast, en granskning, en bedömning, en läsning, en omskrivning. Ja allt! Det börjar alltid med ett! Även etablerade författares nästa bok börjar med ett ord och inte går de och plockar av och på sin författartitel mellan utgivningarna? Är de mindre författare innan förlaget har tryckt den nya boken? Nej. Du slutar inte kalla dig författare efter ett visst antal år? Nej. Det finns ingen gräns! Inga regler! Kör! Du är vad du är och vad du lever som är det viktiga. Så fort du öppnar ditt manusdokument är du författare.

Jag är inte individualanarkist, men livet är för långt för att en ska orka att se på sig själv som någonting en innerst inne inte är. Det är också för ändligt för att en ska ta risken att ännu en dag stiga upp och vara någonting inför sig själv, bara för att andra tycker att det stämmer. Jag är inte schizofren, men: Den dagen jag dör, dör jag som författare, oavsett vad de andra säger.

Att skriva för ”snabbt” och läsa med nya ögon – en teknikdiskussion

Kära blogg,

igår kväll konverterade jag mitt utkast till epub för att kunna läsa det i min e-boksläsare i mobilen och kunna anteckna på olika sidor var jag än befann mig i denna vardag som omger mig. Den som jag måste ha för att överleva. Smart tips om jag själv får säga – en ser verkligen hur det hade sett ut som ”tryckt”.

Och jag är besviken på min bok. Den går så himla fort fram. Jag har en tendens att skriva med sådan fart i handlingen att jag nu inser, när jag själv läser, att om jag inte visste var de befann sig och hur miljön omkring dem såg ut, så skulle jag inte förstå så mycket. Speciellt i slutet blir jag själv förvirrad. Det flyter som poesi – hur ska jag förklara? Det blir lätt ett rytmiskt berättande av mina texter; omedvetet anpassar jag stavelser och komma till att passa en viss sorts högläsning. Var kan detta komma ifrån? Kanske för att jag lyssnar på ljudböcker mer än jag läser böcker? Alltid gillat hörselintryck mer än synintryck? Det har sina fördelar för det blir ganska vackert på sina håll, men då står handlingen åt sidan. Hm.. det är väl en roman? Slutet måste bli mer långdraget. – Jag trodde inte jag skulle säga det om en bok!

Min bok är som ett motorcykelrace som slutar med att alla tävlande kör ut över ett stup och dör, ungefär. Fast alla dör inte, men du förstår vad jag menar. Det kan vara bra att ana stupet i förväg och kanske få se lite av turen på vägen och inte bara vara inne i en förares huvud?

Att försöka läsa med nya ögon är svårt, men det går! Att göra som jag gjorde här är ett sätt att komma ur ”word”-febern och läsa det som om det var en färdig tryckt bok. Fördelen med det är att då är sannolikheten högre att du läser med högre krav eftersom ögat luras att tro att det är ”en riktig bok” du läser, samtidigt som texten har ändrats utan din involvering; meningen som du vet ligger högst upp på sidan 82 ligger nu kanske längst ner på sidan 90.

Jag använder gratisprogrammet Calibre för att göra konverteringen från ODT. Sedan läser jag i min android på Google Play Books och där kan man markera och lägga kommentarer i texten.

Bjuder här på en litet utdrag som till skillnad från resten av boken går ganska lugnt fram:

Screenshot_2015-07-01-09-20-49Screenshot_2015-07-01-09-20-52

Madame Bovary

Titel: Madame Bovary
Författare: Flaubert, Gustave
Format: ljudbok

Många har rekommenderat mig denna bok och efter mycket tragglandeimage är jag nu nästan igenom den i ljudboksformat  (föredrar ljudböcker eftersom jag ofta läser fel och är långsam).
Så utomordentligt tråkig bok detta var! Ville bara att den skulle ta slut.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en läkare. Hon längtar efter ett liv i lyx, flärd och söker spänning i sin tråkiga vardag. Så hon läser massor av böcker och drömmer sig bort, är otrogen mm. Naturligtvis slutar det inte så bra.

Medan vi som skriver nuförtiden kämpar med gestaltningen, kunde 1800-talsförfattaren fritt beskriva människors känslor genom att helt enkelt tala om vad de kände. Nog om det.

Tyvärr Emma. Du var inte riktigt min typ, trots att jag älskade Zolas naturalistiskt groteska och mörka Therese Raquin, så var det något med den långdragna skildringen av den lilla landsorten Yonville som bara blev… ointressant. Gav upp innan boken var helt slut för att istället sätta tänderna i en faktabok om autism. Mycket mer spännande.

Tumme upp till uppläsaren dock. Hon gav den åtminstone litet energi.

Sandberg, Kristina: Trilogin om Maj

2015-04-19 14.19.51
Första boken i serien

Detta är en människa som fängslade mig nyligen. Jag kände mig liksom fångad i någon annans liv när jag läste Kristina Sandbergs prisvinnande* trilogi om hemmafrun Maj. Maj blev en människa i min närhet, ja, hela hennes tjocka släkt blev min för ett tag. Jag var helt plötsligt inuti en mammas huvud – och lika chockad som Maj.

I nummer 1 2015 av tidningen Skriva berättade Sandberg att hon tänker att hon skriver om det mest dramatiska som finns: ”födelse och död” (s.59) – i motsats till vad en reporter hävdat och vad som kan bli uppfattningen när man först sätter tänderna i hennes trilogi; det är mycket matlagning, intensiv städning, släktkalas och kaffe med dopp. Högst vardagliga ting, förvisso. Men också sjukdomar, sorg, ansvar och missbruk. Min mormor. Din mormor kanske? De var hemmafruar. De levde under någon annans tak och födde, de gav liv och de följde alla råd om hur man bäst skulle hantera blodfläckar på lakanen. Och de blödde. Det blöder så mycket ur Maj, men ord tränger inte ut. Ångesten bultar därunder, genom allt, men hon anpassar sig och håller sig till det hon vet. Språket känns tidsenligt och flödar som tankarna – avslöjande och exakt.

Andrea Irving ger dessutom dramat ytterligare livsgnista genom sin fenomenala (!) inläsning i ljudboksversionen. Inte en enda promenad blir tråkig.

* Sandberg vann Augustpriset 2014 för hela serien.

Första boken: Att föda ett barn
Andra boken: Sörja för de sina
Tredje boken: Liv till varje pris