Detta är en människa som fängslade mig nyligen. Jag kände mig liksom fångad i någon annans liv när jag läste Kristina Sandbergs prisvinnande* trilogi om hemmafrun Maj. Maj blev en människa i min närhet, ja, hela hennes tjocka släkt blev min för ett tag. Jag var helt plötsligt inuti en mammas huvud – och lika chockad som Maj.

I nummer 1 2015 av tidningen Skriva berättade Sandberg att hon tänker att hon skriver om det mest dramatiska som finns: ”födelse och död” (s.59) – i motsats till vad en reporter hävdat och vad som kan bli uppfattningen när man först sätter tänderna i hennes trilogi; det är mycket matlagning, intensiv städning, släktkalas och kaffe med dopp. Högst vardagliga ting, förvisso. Men också sjukdomar, sorg, ansvar och missbruk. Min mormor. Din mormor kanske? De var hemmafruar. De levde under någon annans tak och födde, de gav liv och de följde alla råd om hur man bäst skulle hantera blodfläckar på lakanen. Och de blödde. Det blöder så mycket ur Maj, men ord tränger inte ut. Ångesten bultar därunder, genom allt, men hon anpassar sig och håller sig till det hon vet. Språket känns tidsenligt och flödar som tankarna – avslöjande och exakt.

Andrea Irving ger dessutom dramat ytterligare livsgnista genom sin fenomenala (!) inläsning i ljudboksversionen. Inte en enda promenad blir tråkig.

* Sandberg vann Augustpriset 2014 för hela serien.

Första boken: Att föda ett barn
Andra boken: Sörja för de sina
Tredje boken: Liv till varje pris