Boktorka

Hej på dig. Jag lever, är bara helt off. Du vet sådär som du kan bli när allt bara blir mycket, stort och överväldigande. Shit, vad har jag tagit mig an? Plugga 150% + skriva på en bok + jobba + fylla en blogg med vettigt innehåll. Och sedan var det de där sociala relationerna som skulle underhållas. Och så kanske en en bör ta sig ut och träna kroppen ibland, för att orka. Och så mensvärken ovanpå det. Kommer ändå på mig själv med att sitta och söka fler extrajobb eftersom de jag är hos nu har sänkt sitt behov, ty Tidsoptimisten är den sista som överger människan. Och mitt i alltihopa måste jag bara städa garderoben.

Men jag kan inte välja bort skolan. Inte en chans. Vill inte heller släppa kontakten med boken och texten. Och blogga… Ja det kan jag ju göra på toaletten, som nu. Ja, du läste rätt. Hm. Vad jag försöker säga är väl att om jag uteblir ett slag, så är det inte för att jag inte vill ses, utan för att jag helt enkelt saknar ord när tiden flyger för snabbt. Just nu blir det nämligen heller inga skönlitterära böcker lästa, eftersom det mesta av min tid går åt till litteraturvetenskapliga teorier och metoder och sociolingvistik. Faktaböcker är roliga också, men det är gissningsvis inget som du vill läsa en recension om här på bloggen? Således boktorka några veckor på bloggen. Förhoppningsvis blir det mer på temakursen sedan… Och så har vi ju bokmässan. Ses vi där?

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”


Äntligen, kanske jag ska säga. Ja. För även om jag älskar sommaren så är det inget som slår känslan av skolstart. Ni vet, precis de där första dagarna i september när luften blivit sådär lagom sval på morgonen men ändå tillräckligt varm för att en ska kunna ta cykeln utan att frysa. Då är vinden full av dofter och fantasierna är fulla av förhoppning. Kursböckerna är hembeställda och de ligger i en fin stor hög hemma på skrivbordet, redo att öppnas och dissekeras. Alla kurskamrater är kanske inte utvilade efter alla sommarjobb, men däremot uthungrade på intellektuell stimulans och riktigt glada. Ända sedan jag var liten har jag älskat känslan av de där allra första dagarna på höstterminen. Nuförtiden tröttnar jag inte under terminens gång heller, eftersom jag har fått specialisera mig på bara exakt det som intresserar mig. Tänk att få ha det så bra, att vara fri och helt själv kunna välja! Ibland kan euforin triggas igång av att jag bara tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får göra något jag älskar på heltid. Vad tycker/tyckte du om skolan?
Nu i höst ska jag läsa min kandidatkurs i Litteraturvetenskap på heltid och en grundkurs i Svenska Språket på halvfart-distans under hela året. Efter det tänkte jag gå vidare med fler roliga kurser i Litteraturvetenskap samt ett par grundkurser i Svenska som andraspråk. Jag funderar även på att bättra på min engelska. Vad ska jag då ha allt detta till?
Jag får ofta frågan ”vad blir man på det då?” när jag säger att jag läser Litteraturvetenskap. Någon dristade sig till och med till att säga ”men hur ska du försörja dig då?”. Jag knep ihop min inre trotsiga rebell. Knycklade ihop mitt ilskna svar och log: ”Det löser jag, jag har inte varit utan jobb sedan jag var sjutton.”
När ställde någon senast den frågan till någon som läste ekonomi? Förlåt, men en ingenjör kan blir arbetslös, en ekonom utbränd, en sjuksköterska utsliten och en läkare deprimerad. Det finns inga garantier i någonting, oavsett hur mycket en vill tro det. Om en dessutom kände till utbildningsvägarna i det svenska systemet skulle en inte heller fråga så. Det finns påbyggnadsutbildningar i alltifrån journalistik till Kompletterande pedagogisk utbildning, med tydliga antagningskrav ute på nätet. Det finns även de beundransvärda människor som går hela vägen och lyckas med konststycket att krångla till sig en forskarplats i sitt favoritämne. Det finns undantag som lika väl kan bli du om du jobbar för det. Det finns så många möjligheter i vårt utbildningssamhälle, men få verkar utnyttja det till max. De går sina tre år på ett program som det är ”lätt att få jobb på” och sedan skickar de jobbansökningar. Jag anser att livet är för kort för att följa ett program, bara för att någon annan säger att det är bra. Vad är det bra för? Är det bara pengar allt handlar om? Nu kanske jag har lätt att säga så för att mitt intresse – att skriva – är extremt billigt, men ändå. Misstolka mig inte nu, självklart är det en beundransvärd insats att klara en utbildning inom vad som helst, men en måste våga bestämma vad som är bra för en själv och göra avvägningen i relation till vad en värderar i livet. Annars tror jag att en kan bli väldigt olycklig.

Jag kanske blir lärare, startar kanske eget, kanske både och. Vem vet! Jag kanske får ge ut böcker, kanske söker jag jobb på förlag, kanske inte. Kanske jobbar jag med något helt annat, men då har jag åtminstone ett rikt inre liv, fullt av kunskap inom mitt specialområde som jag kan utnyttja på min fritid. Just nu har jag den bästa tillvaron jag kan ha, min mage bubblar ibland till av lycka vid åsynen av kurslitteraturen och det är helt min egen förtjänst; jag vågade till slut välja att läsa något som jag brinner ända in i benmärgen för, även om det inte är ”säkert”.

Vittneslitteratur när den är som bäst: Dora Bruder av Patrick Modiano

Screenshot_2015-08-03-20-36-20Det föll sig så att jag råkade växellyssna på Hédi Frieds sommarprat och en bok som heter Dora Bruder av Patrick Modiano – ett intressant koncept inser jag såhär i efterhand. Jag var skeptisk; har bränt igenom flera av Modianos romaner i sommar eftersom jag läser en distanskurs om hans författarskap, men har inte riktigt fastnat för någon av hans böcker. Förrän nu.

Hédi berättade i sin podd detaljrikt om hur det gick till i Auschwitz, medan Dora Bruders berättare inte har möjligheten att få veta vad som faktiskt hände Dora, bara vad hon hade på sig den där dagen då hon försvann och vilket datum som hon deporterades. Detta på grund av att endast nödtorftig dokumentation stod att finna om henne.

Modiano har blivit omtalad för sin ”minneskonst”. Detta är inte en människas minne, utan ett nationens minne och ett mänsklighetens minne – och på samma gång dess glömska. Hédi beskrev hur ungdomar som besökt Auschwitz på en klassresa blev ombedda av sina vänner, efter hemkomsten, att prata om något ”trevligt” istället när de försökte att beskriva lägrens avskyvärdhet. Berättaren i Dora Bruder ser hur samma tystnad främjas; hus rivs ner,  nya byggs och hela kvarter förändras. Ingen vill tala om det förflutna, det där hemska. Det glöms bort och människorna i det likaså. Det är bara Dora som vet vad som hände den gången hon rymde från klosterskolan eller hur hennes sista dagar i livet var.

Men Hédi vet om en verklighet som på många sätt måste ha liknat Doras, även om de var från olika länder, och hon berättar gärna för den som vill lyssna. Dora Bruder belyser hur viktig Hédi är; en röst för sig och alla de som inte längre kan tala om vad de upplevde under förintelsen.

Ett plus är också längden på boken, 3 h och 39 min. Perfekt att lyssna till en stund om kvällarna. Björn Granath ger en intressant röst åt den parisiske sökaren som vandrar runt på Paris gator och nosar i kartoteken.

En behöver lite äventyr för att kunna skriva

En behöver lite äventyr ibland. Det var det min mamma sa till mig när jag var liten. ”Jag tror du måste ha några år på nacken och upplevt någonting för att kunna skriva bra böcker”. Det tror jag inte riktigt på längre. År gör inte alltid skillnad på alla människor. En del förblir. Men, det där med upplevt, det håller jag med om. Upplevelser kan upplevas på så olika sätt av olika individer. Det finns de som inte märker om de upplever saker och de som upplever saker som inte ens finns. Upplevelser är individuella, ingen kan säga ”hen har upplevt så mycket”, för det vet bara hen. Upplevelser hör inte bara till den yttre världen. Men när det händer annorlunda eller farliga saker i denna värld kryper människornas jag fram ur dunklet och visar sig, oreglerade och oaktsamma inför betraktares ögon.

Jag tvingar mig ut ur mitt skal ibland för att ”uppleva” och varje gång blir jag lika förvirrad och skräckslagen. Behöver verkligen min egen tid. Två veckor dygnet runt med familj och vänner tar på krafterna. Kanske är jag otacksam nu, men tiden i sjukrummet var fridfull på något sätt. Jag fick tid att bara ligga still, tänka och vila. Reflektera över mitt resesällskap på ett sätt som jag inte kunde göra i deras sällskap. Jag missade mycket av Indonesien, men fick i gengäld andra intryck. Allt kan verkligen vara upplevelser.

På planet hem läste jag min bok på iPaden i iBooks (har konverterat den till e-bok). Såg en massa fel, markerade, skrev kommentarer, funderade och fantiserade medan min kamrat sov. I slutet av nästa vecka ska jag skicka manuset till en lektör för ett utlåtande. Nu jobbar jag några veckor igen. Sitter kvällar på kontoret för att ha råd med överlevnaden och de där ”upplevelserna”. Fixar med försäkringar också, sådant där som måste göras. Och läser om kanon till distanskursen. Men allt jag vill göra är att skriva. Här hemma.

wpid-2015-07-21-11.10.24.jpg.jpeg

Populärlitteratur – Vad Litteratur kan vara

IMG_20150420_123215Äntligen är min uppsats inlämnad och det ska bli spännande med opponering på fredag! Titeln är: Blodbadet i Majorna, en B-uppsats om berättartekniken i prosatrycken om Carl Johan Wetterlind utgivna år 1887

Innan jag började läsa litteraturvetenskap hade jag en idé om att det skulle handla enbart om Strindberg och Tolstoj. Så fel jag hade. ”Klassiker” är bara en liten del av vår litteraturhistoria och i den ryms således även små billiga häften som har varit riktigt underhållande att läsa. ”Folk” läste inte Strindberg. De läste skillingtryck, kolportageromaner, riddaräventyr, sagor, följetonger och religiösa skrifter.

Någon sa till mig för inte så länge sedan:

”Men fattiga kunde ändå inte läsa, det var bara de rika som hade råd och möjlighet till det.”

Jag höll på att flyga i taket. Sverige är unikt! Tack vare reformer från 1630-talet skiljde vi oss markant från våra grannländer i läskunnighet. Nästan alla kunde läsa. Dessutom hade utvecklingen av tryckkonsten gjort det möjligt att få ut trycksaker allt billigare och i större upplagor. På 1830-talet tog försäljningen av populärlitteratur fart rejält till följd av att dessutom papperet blev billigare. De tryck som jag har studerat kostade mellan 10 och 25 öre och såldes i upplagor om tusental på bara veckor! Ändå har det mest forskats på… Ja Strindberg och ”grabbarna”. Jag känner att ämnet har breddat mitt synsätt så långt; bilden av litteraturen är mycket större, vilket bara stärker min övertygelse om att det finns mer att hämta.

Nu väntar några ”lediga dagar” med lite förberedelser och extrajobb fram till opponeringen. Därefter en resa till västerlandet i österlandet – Shanghai i Kina, vilket ska bli otroligt spännande. Där blir det kanske inte så mycket läst, men väldigt mycket annat skoj och kanske en härlig reseuppdatering. Jag älskar semester.