Etikett: svenskaspråket

De där små tecknen i texten, känslan och den egna betydelsevärlden

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

20150908_105826Teckenspråket, ni vet, det där med semikolon, streck och pauser.

Jag läser en grundkurs i svenska och på min första inlämning fick jag tillbaka ett svar om att jag använde semikolon för mycket och tankstreck vid helt fel tillfällen. Ingen har förut påpekat detta utan det är först nu, när jag läser det specifika ämnet svenska, som någon faktiskt bryr sig (eller kan?).

Det är ganska svårt det där med grammatik. Jag har alltid gått på känsla, tyckt att det är onödigt att lära sig grammatik, tror knappt att jag fick godkänt i gymnasiet när det handlade om att sätta ord på vad subjekt, pronomen och prepositioner var. Det där är sådant som en bara känner när en skriver – om det känns rätt eller fel. Inte behöver en veta vad det heter! Men tydligen är det viktigt.

Det kan nämligen bli fel ibland när en bara går på känsla. Jag var 14 år och tittade på nyheterna med mamma. De talade om ekobrottslighet. Jag tänkte på återfallsförbrytare. Varför? Eko + brott. Brottet kommer tillbaka som ett eko. Mamma bara stirrade på mig när jag förklarade. ”Är det mer saker du inte förstår?” frågade hon. Jag trodde att jag visste vad ekobrott betydde och därför frågade jag aldrig. Jag trodde det i flera år. En kan bygga en helt egen betydelsevärld på detta sätt.

Så tecknen, orden och grammatiken är viktiga, uppenbarligen. Återigen: Att göra sig förstådd är grundläggande. Jag bör nog införskaffa en Svenska Skrivregler. Blir peppad nu, av att veta att det finns så mycket förbättringsarbete kvar. Men jag tänker inte sluta helt med mina semikolon. De har en betydelse för mig som kanske bara ryms i min dagbok, som en del av mitt egna språk.

Vad tycker du? Är det svårt att använda rätt grammatik och teckenspråk? Har du egna ord och tecken i din betydelsevärld?

Psst! Ett annat intressant inlägg på bloggen som tar upp det rent skrivtekniska är gästbloggaren Anni Svenssons inlägg om småordens betydelse.

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

Publicerat den av Gabrielle10 kommentarer


Äntligen, kanske jag ska säga. Ja. För även om jag älskar sommaren så är det inget som slår känslan av skolstart. Ni vet, precis de där första dagarna i september när luften blivit sådär lagom sval på morgonen men ändå tillräckligt varm för att en ska kunna ta cykeln utan att frysa. Då är vinden full av dofter och fantasierna är fulla av förhoppning. Kursböckerna är hembeställda och de ligger i en fin stor hög hemma på skrivbordet, redo att öppnas och dissekeras. Alla kurskamrater är kanske inte utvilade efter alla sommarjobb, men däremot uthungrade på intellektuell stimulans och riktigt glada. Ända sedan jag var liten har jag älskat känslan av de där allra första dagarna på höstterminen. Nuförtiden tröttnar jag inte under terminens gång heller, eftersom jag har fått specialisera mig på bara exakt det som intresserar mig. Tänk att få ha det så bra, att vara fri och helt själv kunna välja! Ibland kan euforin triggas igång av att jag bara tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får göra något jag älskar på heltid. Vad tycker/tyckte du om skolan?
Nu i höst ska jag läsa min kandidatkurs i Litteraturvetenskap på heltid och en grundkurs i Svenska Språket på halvfart-distans under hela året. Efter det tänkte jag gå vidare med fler roliga kurser i Litteraturvetenskap samt ett par grundkurser i Svenska som andraspråk. Jag funderar även på att bättra på min engelska. Vad ska jag då ha allt detta till?
Jag får ofta frågan ”vad blir man på det då?” när jag säger att jag läser Litteraturvetenskap. Någon dristade sig till och med till att säga ”men hur ska du försörja dig då?”. Jag knep ihop min inre trotsiga rebell. Knycklade ihop mitt ilskna svar och log: ”Det löser jag, jag har inte varit utan jobb sedan jag var sjutton.”
När ställde någon senast den frågan till någon som läste ekonomi? Förlåt, men en ingenjör kan blir arbetslös, en ekonom utbränd, en sjuksköterska utsliten och en läkare deprimerad. Det finns inga garantier i någonting, oavsett hur mycket en vill tro det. Om en dessutom kände till utbildningsvägarna i det svenska systemet skulle en inte heller fråga så. Det finns påbyggnadsutbildningar i alltifrån journalistik till Kompletterande pedagogisk utbildning, med tydliga antagningskrav ute på nätet. Det finns även de beundransvärda människor som går hela vägen och lyckas med konststycket att krångla till sig en forskarplats i sitt favoritämne. Det finns undantag som lika väl kan bli du om du jobbar för det. Det finns så många möjligheter i vårt utbildningssamhälle, men få verkar utnyttja det till max. De går sina tre år på ett program som det är ”lätt att få jobb på” och sedan skickar de jobbansökningar. Jag anser att livet är för kort för att följa ett program, bara för att någon annan säger att det är bra. Vad är det bra för? Är det bara pengar allt handlar om? Nu kanske jag har lätt att säga så för att mitt intresse – att skriva – är extremt billigt, men ändå. Misstolka mig inte nu, självklart är det en beundransvärd insats att klara en utbildning inom vad som helst, men en måste våga bestämma vad som är bra för en själv och göra avvägningen i relation till vad en värderar i livet. Annars tror jag att en kan bli väldigt olycklig.

Jag kanske blir lärare, startar kanske eget, kanske både och. Vem vet! Jag kanske får ge ut böcker, kanske söker jag jobb på förlag, kanske inte. Kanske jobbar jag med något helt annat, men då har jag åtminstone ett rikt inre liv, fullt av kunskap inom mitt specialområde som jag kan utnyttja på min fritid. Just nu har jag den bästa tillvaron jag kan ha, min mage bubblar ibland till av lycka vid åsynen av kurslitteraturen och det är helt min egen förtjänst; jag vågade till slut välja att läsa något som jag brinner ända in i benmärgen för, även om det inte är ”säkert”.