Filmiskt, poetiskt berättande

Jag bröt mitt löfte att inte köpa några nya böcker och bara läsa hyllvärmare. När det väl var rea på rean i bokhandeln kunde jag bara inte låta bli att införskaffa ett par stycken som jag var nyfiken på. Efter att precis ha läst Karin Johannissons Den sårade divan : om psykets estetik om tre intagna på mentalsjukhuset Beckomberga fångade Sara Stridbergs roman Beckomberga : ode till min familj mitt omedelbara intresse.

Sara Stridsberg har ett poetiskt språk, uppbyggt av långa meningar med många kommatecken. Historien berättas fragmentariskt. Den flyter fint och alla bilder som framträder på läsarens näthinna är estetiskt smakfulla, filmiska. Ibland kan jag tycka att det blir det lite för filmiskt, litet för mycket visuella effekter, att det skapar en viss distans till läsaren, blir litet overkligt. Jag kan också bitvis störa mig på romantiseringen av mentalsjukhuset Beckomberga. Johannisson ger i Den sårade divan en något mörkare bild. Gemensamt för dem båda är dock observationen att patienterna tycktes trivas på Beckomberga och att de såg institutionen som en fristad.

I Stridsbergs roman skildras även självmord som flykt och frihet. Självmordet gestaltas med ett slags poetisk estetik som skänker det ett skimmer som jag inte känner mig bekväm med, inte riktigt vill låta mig sugas in i. De intagna får föra talan, fritt och ohämmat. Det är bitvis mycket starkt och intagande. Den karaktär som tyngst får symbolisera mentalsjukhusets storhetstid och fall är Olof, den siste patienten. Han är också den karaktär som berör mig mest, trots att styckena om honom är mycket sparsamma.

Beckomberga är absolut en läsvärd bok och den har gjort mig nyfiken på att läsa mer av Sara Stridsberg. Jag undrar om denna stilistik hon använder här är utmärkande för alla hennes romaner eller om den används i något speciellt syfte för denna berättelse.

Budapest

img_20160331_133605.jpg
Utsikt över staden från slottet. Jag är kär i Budapest, varje fasad är ett konstverk. Jag kan varmt rekommendera en resa hit.
img_20160329_081507.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library.
img_20160329_190713.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library. Fick en plötslig lust att ta en utbytestermin i Budapest när jag kom in här. Så fantastiskt vackert!
img_20160329_191336.jpg
Metropolitan Ervin Szabo Library, ”Reading room”. Humanistiska biblioteket i Göteborg har något att lära inför nästa ombyggnation.
enlight1-1
Kedjebron.
img_20160330_134549.jpg
Book Café. Nedervåningen är en bokhandel och övervåningen är en gammal balsal som har gjorts om till ett vackert café. Waynes Coffee i Akademibokhandeln kan slänga sig i väggen.

 

Hjältarnas torg.
Haveli
Stans bästa restaurang visade sig till vår förvåning vara en indisk sådan (som drevs av en engelsman vad det verkade som, kanske inte så otippat), precis vid Hjältarnas Torg. Okej, vi testade inte alla restauranger, men vi provade alltifrån hotellrestaurangens fancy-pancy mat till falafeln för en tia på gatan. Haveli åt vi två gånger på och jag kan rekommendera grillade auberginer som sedan kokts krämiga med starka kryddor, himmelskt gott! Varför är indiska restauranger i Sverige så mesiga? En måste ju få svettas litet.

#läsahelahyllan 2/30: Skrämmande rollspel

image

Den sårade divan : om psykets estetik av idehistorikern Karin Johannisson är bland de bästa böcker jag läst. Inte för att jag kan bedöma hennes fackkunskaper eller värdera hur viktig denna bok är för historieskrivningen av den svenska psykvården eller psykets olika tidsbundna uttryck. Jag skriver att det är en av de bästa böcker jag läst för att fallberättelserna om författaren Agnes von Krusenstjerna (som jag tidigare rekommenderat), konstnären Sigrid Hjärtén och författaren Nelly Sachs så in i hjärtat berör mig. Alla tre blev intagna (och skrev in sig själva) på Beckomberga, Stockholms stora mentalsjukhus,  i början och fram till mitten av 1900-talet. De hade olika sätt att uttrycka sitt psykets estetik, olika diagnoser, men i grunden döljer sig hos alla ensamhet och osäker identitet.

Den mytiska kopplingen mellan galenskap och genialitet älskas ännu, men hos manliga diktare. Hos män är ångest,  paranoia och hallucinatoriska erfarenheter förväntade attribut i skaparidentiteten. (S. 295f)

Dessa kvinnor bedömdes mycket mer problematiska än sina manliga kollegor som också satt periodvis på mentalsjukhuset. Det är så tydligt att ramen för det kvinnliga skapandet var mycket snävare än för det manliga.

I journalanteckningarna som publiceras i Den sårade divan kommer vi dessa berömda kvinnor in på bara skinnet och ibland till och med under det. Det är skrämmande, fängslande, underhållande och spännande. Jag kommer att läsa om den här boken och läsa mer av Johannisson.

Projekt: Läsa alla böcker i hyllan

Jag ska vara ärlig. Detta är lite pinsamt, men jag läser inte många böcker. Det känns som om alla som skriver egna texter också läser så himla mycket. Visst läser jag, men inte mer än ett par böcker i månaden som allra mest. (Förutom när jag pluggade Litteraturvetenskap, men då blev det mest halvlästa böcker och utdrag.) Jag skriver mycket mer än jag läser och avundas alla riktiga bokbloggare som lägger ut sammanfattningar på sisådär en bok per vecka (eller mer!). Fattar inte hur ni lyckas. Jag har gång på gång försökt att bli sådan, bli snabbare. En bokmal. Tänk om jag missar något om jag inte läser mer? Anledningen till att en bok tar sådan tid är att jag ägnar mycket av min ”bokläsartid” åt att välja böcker och läsa om böcker. Läser extremt mycket recensioner och lyssnar på radioprogram där olika böcker diskuteras. Jag har en allvarlig form av beslutsångest. Det spelar ingen roll om det gäller vilken mat som ska med hem från affären, vilken tid jag ska träna, vilka uppgifter i skolan jag ska börja med, vilken film på Netflix jag ska se eller vilken bok i hyllan jag ska läsa. Till att börja med har jag svårt att känna om jag är sugen på en fackbok, en essä eller skönlitteratur. Sedan om det ska vara ett lättare eller tyngre ämne. Vad orkar jag just nu? Vad kommer jag lära mig mest av? Ibland går det så långt att velandet helt tar överhanden och jag ger upp. Kanske bottnar detta i att jag alltid har ett stort känslomässigt engagemang i mitt läsande. Precis som i mitt skrivande. För när jag väl läser går det väldigt långsamt och jag går totalt upp i berättelsen; ser saker i min omgivning med koppling till bokens innehåll och börjar ibland till och med resonera i huvudet med huvudpersonens röst. Är detta vanligt?

På grund av detta dilemma har jag nu bestämt mig för att utmana mig själv. Jag ska inte köpa några nya böcker (nej, inte eller låna på biblioteket) utan istället läsa ut alla halvlästa böcker i min hylla, läsa de som jag inte läst och de som jag glömt handlingen i. Listan ska följas i turordning. Meningen med detta är att vidga mina vyer, för om jag alltid på förhand måste vara så säker på mitt val – hur ska jag då kunna överraskas och utveckla mitt eget skrivande? Om jag måste bestämma mig innan för att engagera mig, hur ska jag då oväntat kunna svepas med? Utöver att läsa böckerna i turordning lovar jag mig själv att skriva om varje bok här på bloggen. Listan blev totalt 30 böcker lång – och då har har uteslutit några olästa fackböcker. Detta kan spridas ut till två böcker per månad under 15 månader. Shit, vad taggad jag blev nu! Jag älskar utmaningar…

2016-03-02 11.20.09

Följande böcker väntar i hyllan:

  1. Helena granström; Det som en gång var (halvläst) 
  2. Karin Johannisson; Den sårade divan (halvläst)
  3. Haruki Murakami; Kafka på stranden (börjat på)
  4. Haruki Murakami; Norweigan Wood
  5. Margaret Atwood; Upp till ytan
  6. Michail Bulgakov; Mästaren och Margarita
  7. Hjalmar Bergman; En döds memoarer
  8. August Strindberg; Röda rummet
  9. Virginia Woolf; Orlando
  10. Virginia Woolf; Mrs Dalloway
  11. Hertha Müller; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
  12. Henning Mankell; Comédia Infantil
  13. Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol
  14. Chimamanda Ngozi Adichie; Lila hibiskus
  15. Leo Tolstoj; Anna Karenina
  16. Susan Abulhawa; Morgon i Jenin
  17. Chinua Achebe; Allt går sönder
  18. Jane Austen; Övertalning
  19. Kerstin Ekman; Grand final i skojarbranschen
  20. Arthur Conan Doyle; The adventures of Scherlock Holmes
  21. Italo Calvino; The baron in the trees
  22. Hans Fallada; Ensam i Berlin
  23. Stefan Sweig; Världen av igår
  24. Göran Rosenberg; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
  25. Charles Baudelaire; De ondas blommor
  26. Haruki Murakami; Män utan kvinnor
  27. Cecilia Ekbäck; I vargavinterns land
  28. Khaled Hosseini; Och bergen svarade
  29. Joyce Carol Oates; De fördömda
  30. Patti Smith; Just kids

Första boken på listan läste jag ut i natt och det var Det som en gång var av Helena Granström. Recension kommer inom kort.

Var, hur och när skriver ni?

Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!

Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?

Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.

Sammanfattning, oktober

En korrekt sammanfattning av mitt liv just nu är omöjlig, på grund av dess spretighet. Jag gör allt på en gång. Jobbar på dagar och kvällar, pluggar två olika ämnen på konstiga tider och hinner på något konstigt vänster med allt. Går på någon slags sjätte växel (en bil har väl fem?). Kommande vecka ska jag inleda kandidatarbetet, vilket jag ser fram emot. Planen är att jag ska undersöka någon sorts ”manlighet” i moderna relationsromaner skrivna av kvinnor. Mer om det senare.

För övrigt har jag hamnat i en hätsk diskussion om det kan kallas läsning och huruvida det kan appliceras på intagandet av en ljudbok. Jag anser att det beror på vad en lägger in i ordet ”läsning”. För mig sitter denna process, som kallas läsning, bakom ögongloberna och innanför öronsnäckorna och därför spelar det ingen roll vilken ingång som texten väljer in till hjärnan. Men om detta råder det alltså skilda meningar om detta. Vad tycker du?

Något jag kan punkta upp. En ryggrad att vila min tillvaro på. En lista på de böcker som jag har ögnat eller lyssnat mig igenom i oktober. Jag utelämnar alla ”halva” böcker det har blivit som kurslitteratur och håller mig till de jag har avslutat, både privat och i skolan.

Som sagt, en sammanfattning:

Woolf, Virginia – Ett eget rum (Ljudbok)
Von Krusenstjerna, Agnes – Tony växer upp
Sarraute, Nathalie – Innan bilden bleknat
Banks, Iain – Getingfabriken
Persson, Leif GW – Gustavs Grabb (Ljudbok)
Scmitt, Eric Emmanuel – Noah´s child
Persson, Leif GW – Den döende detektiven (Ljudbok)
Lessing, Doris – Det femte barnet

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna (1922)

Fil 2015-10-12 17 22 24Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.