Munjangan, Indonesien

Här i Munjungan är klimatet tropiskt, men bada är inte att tänka på. Av en fiskare på stranden fick vi nämligen veta att vattnet nu var fullt av giftiga maneter. 

  
Munjungan är en liten by på den tätbefolkade ön Java och här lever de flesta av att odla och sälja t. ex. kryddnejlikor eller fiska. Kryddnejlikor används till att laga den underbara grytan ”Randang”, en form av nationalrätt i Indonesien. 

  
Just nu pågår fastan för fullt här och byn lever upp först framåt nattetid då de som valt att fasta får tanka på ny energi. 

  
Till frukost äter vi ”Nasi Goreng” vilket är stekt ris med olika smaker beroende på vad som finns över från gårdagens mat. Ibland smakar den räkor och ibland kyckling. Givetvis kryddar vi med rikligt av chilin för att få till den rätta hettan! Till det serveras ett stekt ägg, grönsaker, tempe m.m. Underbart sätt att starta dagen. Från och med nu blir det aldrig mer mackor. 

På lördag åker vi vidare till Bali för att semestra lite. Just nu är vi hemma i min familjs hus som de byggt uppe i bergen i denna härliga by. Tid att umgås med nya vänner och lära känna omgivningen. Skriva blir det inte mycket med, men det kanske är bra med en paus för att reflektera och låta texten vila ett slag. 

Avatarbergen – natur och fantasi.

Tillbaka i Sverige igen. Har varit och hälsat på min pojkvän som studerar i Shanghai. Efter en tid tillsammans i stan tog vi därifrån flyget en helg till en av Kinas – och kanske jordens – vackraste skogsparker. Ute i ingenstans, nära en liten lantlig kinesisk stad där ingen kan engelska, ligger denna skönhet. Inte dold, för det kryllar av turister, dock såg vi inte speciellt många västerländska sådana. En liten pojke pekade på oss och skrek helt exalterat till sin pappa: ”Wàiguó rén! Wàiguó rén!” vilket betyder utlänning. Några damer fotade oss och skrattade när vi satt på en bänk och åt kex. Andra ville ta kort tillsammans med oss. Allt detta var en märklig upplevelse för en människa som är van att vara ”norm”.

Väl uppe i bergen kändes det som att befinna sig i en saga; varje vy tog verkligen andan ur oss. Vi gick upp för trapporna ända till 1130 meters höjd. Benen domnade, men när vi fick se utsikten rann tröttheten bort med en gång. Jag hade aldrig varit utanför Europa förut eller upplevt liknande natur, men jag insåg något när jag stod där på toppen av klippan: Naturen är verkligen inspiration till historier. Var kan dölja sig mellan stupen och uppe på ouppnåeliga bergstoppar? Dessa berg är för övrigt grunden till den animerade miljön i succéfilmen Avatar, men i filmen har man gjort dem svävande.

Bilderna är mina egna (tagna med en Samsung Galaxy s5):

20150509_09221920150509_125635

20150509_112441

20150509_130419