Jag lät honom läsa.

De som aldrig har skrivit en bok vet inte vad det innebär; vilka känslor som sprider sig i din mage när du ger bort ett manuskript till någon närstående; nyfikenhet, ångest, längtan, förväntan, förhoppning och rädsla. På en gång. Jag säger det igen: Jag lät honom läsa.

”Jag förstår inte, jag har läst om de första kapitlen fyra gånger nu och jag fattar fortfarande inte riktigt”, sade han.
”Vad är det du inte förstår?” undrade jag och stannade upp, stirrade på honom.
”Jo alltså”, började han trevande och stannade också, samtidigt som han kliade sig i huvudet, ”du får inte ta det här fel nu! Men du sa att du ville ha ärlig respons!”
”Jaja…”
”Jag kan ju inte så mycket men…”
Jag tittade uppmanande på honom. Så illa kan det väl inte vara?
”Jo alltså – Först är man där på ön”, fortsatte han, ”och sen i hennes rum och man förstår inte om hon tänker tillbaka eller om det händer efter varandra. Och sedan kommer det massa nya namn…”
”Vadå? Det där är väl inte så svårt?”
”Du har allt i ditt huvud, men det känns som om du tror att jag ska veta saker som jag inte vet.”
”Jag vill ju inte skriva någon på näsan, det ska vara lite mystiskt.”
Han fattar ju ingenting. Kan inte tillräckligt om litteratur.
”Men jag tror du måste vara lite lättare i början”, tillade han.
En klump formade sig i magen. Är jag inte bra alltså? Är det inget som var bra? Kommer jag aldrig bli författare? Sluta vara så stolt nu Gabrielle och förbättra dig istället! Det är klart han har rätt.
”Okej, jag ska göra det enklare i början så man kommer in lättare”, sade jag.
”Alltså”, sade han och såg litet orolig ut när han mötte min blick, ”jag brukar ju inte läsa den här typen av böcker och den läsare som du tänker dig kanske är mer van… ”
”Nej, sluta! Din åsikt räknas! Du är smart och om du inte fattar efter fyra omläsningar hur ska någon annan göra det?!”
”Som sagt, jag kanske bara var trött. Du ska ju inte skriva en barnbok nu bara för det.”
”Nej, lägg av! Jag ska ändra nu!”
”Som sagt… jag vet ju inte så mycket om…”
”Tyst! Tyst! Sluta, nu ska jag ändra det! Det är klart du har rätt!”
Han tittade förskräckt på mig.
”Förlåt..”
”Tyst!”

Det är komplicerat. Det där med Stoltheten och Viljan att förbättras. Deras kamp mot varandra sker över sekunder och kan göra att du går från försvar till förändring på så kort tid att omgivningen blir förvirrad. Mitt bästa skrivtips är att vara tacksam för all ärlighet du kan få och att låta Viljan att förbättras vinna över Stoltheten. Det betyder inte att du ska lyda allt som andra säger, bara att du bör lyssna istället för att försvara, varefter du själv fäller avgörandet i ditt fortsatta arbete. Det är så enkelt – och så svårt.