Ända sedan jag läste Den andra kvinnan har jag längtat efter Therese Bohmans nästa bok. Inte för att Den andra kvinnan var särskilt speciell. Den var självklart välskriven men historien var klassisk (ganska tråkig ramhandling). Det var dock något i huvudkaraktärens hållning mot omvärlden. En alienation, en ensamhet som sällan skildras på annat sätt än som något dåligt. I Den andra kvinnan var ensamheten överlägsen, klarsynt.

Själv har jag varit mycket ensam. Och stundvis älskat det. Det finns tillfällen då ensamhet får en människa att se klarare, friare, tror jag. Den ensamma människan är inte bunden till en omgivning, tänker inga pliktskyldiga goda normativa tankar.

Den ensamhet som skildras i Aftonland är mörkare. Karolina är konstprofessor i Stockholm. Hon har nyligen gjort slut med sin sambo och lever singelliv i sin nyinköpta lägenhet nära Söder. Hon rör sig i Stockholms innersta kulturkrets, med kulturjournalister, forskare och konsthandlare. Hon älskar sin titel, sitt jobb, de intellektuella samtalen. Men hon märker hur människor beklagar hennes livsval, det att som fyrtioåring gå ur en fast relation. Så en dag vandrar en självsäker ung doktorand in i hennes kontor med ett stort fynd. Karolina tampas med attraktionen till doktoranden och med minnet av något hon trodde var kärlek. Det är inte längre historien om en ung människas protest mot konventioner, om självvald ensamhet, utan den om kvinnan som är fångad i sin biologiska kropp, oavsett hur väl hon argumenterar för sin frihet. Denna kropp har en livmoder med ett bäst-före datum, som tycks stå stämplat i pannan.

Lika mycket som Aftonland är en roman om ensamhet och åtrå, är det en hyllning till konsten och kärleken. Karolinas idéer om konst är aningen kontroversiella för vissa. Hon anser inte (och detta är en återkommande kritik även i Den andra kvinnan) att konst är bra bara för att den är feministisk. Hon älskar det vackra för det vackra, inte för det politiskt korrekta. Och där är jag böjd att hålla med henne, även om jag själv ofta faller för ”fina budskap”.

Den enda kritik jag har att framföra är att jag hade velat ha mer. Mer av allt detta goda, detta mumsande på idéer och samhällsreflektioner. Jag längtar redan efter Therese Bohmans nästa roman. Hon är en av de mest intressanta nutida svenska författarna och förhoppningsvis har hon många böcker framför sig.