#läsahelahyllan 3/30: Långdragen Oidipus av Murakami

 

När jag i somras läste Fågeln som vrider upp världen så blev jag fascinerad av Murakamis fantasi och hans sätt att tala till vårt undermedvetna genom rika symboler och surrealistiska inslag. Kafka på stranden kändes lite som en upprepning och jag blev inte lika fångad. Kort och gott så utgår Murakami från Sofokles Oidipusdrama och vi får möta en 15-årig pojke som rymmer hemifrån och har sex med två kvinnor. En som kan vara hans mamma. Jag får ge Murakami att han verkar kunna leva sig i i en pubertalt översexuell hjärna där kvinnor endast får uppträda som sexfantasier och drömbilder snarare än verkliga människor.

Den är över 500 sidor i liten kompakt text, med flera parallella historier som vävs samman. Problemet är att den är för tjock. Det finns gott om upprepningar och den hade kunnat skalas ned i vissa tröttsamma dialoger som står och stampar. Dessutom beskrivs varje person, även de ganska oviktiga, litet djupare än vad jag är intresserad av. Ibland känns det som om han bara hittar på så mycket han kan och vill göra en grej av att kunna skriva långt. Trots att Murakami är en hyllad författare som gång på gång är påtänkt för Nobelpriset så vet jag därmed inte om jag riktigt kan stämma in i lovsången. Däremot gillar jag att han blandar referenser från både ”finkultur” som klassiska symfonier och populärkultur. Det känns dock som om allt som japaner lyssnar på och läser i Murakamis böcker är producerat av västerlänningar. Stämmer verkligen det? Det gör det kanske. Har hört av en del att det är så. Hur som helst. Det är en okej bok, underhållning, men ingenting som kommer att förändra mitt liv eller hänga kvar särskilt länge.

#läsahelahyllan 1/30: Provocerande essä

image

Essän Det som en gång var är skriven av författaren Helena Granström och bilderna är tagna  av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Det är en fantastiskt vacker bok, där bild och text vävs samman på ett naturligt sätt och det är lite av en mysfaktor att kunna hålla i det tunga påkostade bandet, som inte rymmer så mycket text. Den vackra formen och det provocerande innehållet skapar en märklig kontrast. För när de nu valt att skapa denna bok, så har de uppenbart använt sig av avancerad teknik. Både för att skriva, trycka och sälja boken. Detta är dock något som Granström kritiserar, alltså teknik överhuvudtaget.

Det är en civilisationskritik. Och visst, det kan en ju skriva, men det är, som Granström själv menar, omöjligt att gå tillbaka, att stoppa den utveckling vi ser. Den utveckling där naturliga miljöer förstörs och ekosystemen utarmas, till förmån för vår jakt på resurser. Den utveckling där människor successivt tappar kontakten med det som en gång var; sig själva, varandra, naturen och djuren. Hon skriver själv att det enda vår civilisation ser som möjligt är att lösa miljöproblemen med hjälp av ny teknik, för att rädda det den gamla tekniken har förstört. Så vad vill hon att jag, som läsare, ska göra åt detta? Frustrationen bara växer. Ibland känner jag mig lite för plump och otillräcklig för att skriva recensioner av sådana här texter, för jag är i grunden en praktiker. En doer. Och all kritik utan lösningsförslag stör mig, även om jag förstår vad hon menar. Om vi ändå inte kan gå tillbaka. Om vi inte ens vet till vad eller om det ens skulle vara bättre, vad är det då hon har skrivit? Och för vem? Det är inte en kritik, det är snarare en sorgedikt. Till naturen och ‘det ursprungliga’. En gravsten. Om vi går under ska vi åtminstone veta om att vi gör det, eller? Nej, nu är jag för hård. Det är både välskrivet och tankeväckande hela vägen, men det är inte en bok jag skulle rekommendera till en person som har lätt för ångest. A.K.A. mig själv.

Har du också läst den? Vad tyckte du i så fall om den?

Projekt: Läsa alla böcker i hyllan

Jag ska vara ärlig. Detta är lite pinsamt, men jag läser inte många böcker. Det känns som om alla som skriver egna texter också läser så himla mycket. Visst läser jag, men inte mer än ett par böcker i månaden som allra mest. (Förutom när jag pluggade Litteraturvetenskap, men då blev det mest halvlästa böcker och utdrag.) Jag skriver mycket mer än jag läser och avundas alla riktiga bokbloggare som lägger ut sammanfattningar på sisådär en bok per vecka (eller mer!). Fattar inte hur ni lyckas. Jag har gång på gång försökt att bli sådan, bli snabbare. En bokmal. Tänk om jag missar något om jag inte läser mer? Anledningen till att en bok tar sådan tid är att jag ägnar mycket av min ”bokläsartid” åt att välja böcker och läsa om böcker. Läser extremt mycket recensioner och lyssnar på radioprogram där olika böcker diskuteras. Jag har en allvarlig form av beslutsångest. Det spelar ingen roll om det gäller vilken mat som ska med hem från affären, vilken tid jag ska träna, vilka uppgifter i skolan jag ska börja med, vilken film på Netflix jag ska se eller vilken bok i hyllan jag ska läsa. Till att börja med har jag svårt att känna om jag är sugen på en fackbok, en essä eller skönlitteratur. Sedan om det ska vara ett lättare eller tyngre ämne. Vad orkar jag just nu? Vad kommer jag lära mig mest av? Ibland går det så långt att velandet helt tar överhanden och jag ger upp. Kanske bottnar detta i att jag alltid har ett stort känslomässigt engagemang i mitt läsande. Precis som i mitt skrivande. För när jag väl läser går det väldigt långsamt och jag går totalt upp i berättelsen; ser saker i min omgivning med koppling till bokens innehåll och börjar ibland till och med resonera i huvudet med huvudpersonens röst. Är detta vanligt?

På grund av detta dilemma har jag nu bestämt mig för att utmana mig själv. Jag ska inte köpa några nya böcker (nej, inte eller låna på biblioteket) utan istället läsa ut alla halvlästa böcker i min hylla, läsa de som jag inte läst och de som jag glömt handlingen i. Listan ska följas i turordning. Meningen med detta är att vidga mina vyer, för om jag alltid på förhand måste vara så säker på mitt val – hur ska jag då kunna överraskas och utveckla mitt eget skrivande? Om jag måste bestämma mig innan för att engagera mig, hur ska jag då oväntat kunna svepas med? Utöver att läsa böckerna i turordning lovar jag mig själv att skriva om varje bok här på bloggen. Listan blev totalt 30 böcker lång – och då har har uteslutit några olästa fackböcker. Detta kan spridas ut till två böcker per månad under 15 månader. Shit, vad taggad jag blev nu! Jag älskar utmaningar…

2016-03-02 11.20.09

Följande böcker väntar i hyllan:

  1. Helena granström; Det som en gång var (halvläst) 
  2. Karin Johannisson; Den sårade divan (halvläst)
  3. Haruki Murakami; Kafka på stranden (börjat på)
  4. Haruki Murakami; Norweigan Wood
  5. Margaret Atwood; Upp till ytan
  6. Michail Bulgakov; Mästaren och Margarita
  7. Hjalmar Bergman; En döds memoarer
  8. August Strindberg; Röda rummet
  9. Virginia Woolf; Orlando
  10. Virginia Woolf; Mrs Dalloway
  11. Hertha Müller; Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv
  12. Henning Mankell; Comédia Infantil
  13. Chimamanda Ngozi Adichie; En halv gul sol
  14. Chimamanda Ngozi Adichie; Lila hibiskus
  15. Leo Tolstoj; Anna Karenina
  16. Susan Abulhawa; Morgon i Jenin
  17. Chinua Achebe; Allt går sönder
  18. Jane Austen; Övertalning
  19. Kerstin Ekman; Grand final i skojarbranschen
  20. Arthur Conan Doyle; The adventures of Scherlock Holmes
  21. Italo Calvino; The baron in the trees
  22. Hans Fallada; Ensam i Berlin
  23. Stefan Sweig; Världen av igår
  24. Göran Rosenberg; Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
  25. Charles Baudelaire; De ondas blommor
  26. Haruki Murakami; Män utan kvinnor
  27. Cecilia Ekbäck; I vargavinterns land
  28. Khaled Hosseini; Och bergen svarade
  29. Joyce Carol Oates; De fördömda
  30. Patti Smith; Just kids

Första boken på listan läste jag ut i natt och det var Det som en gång var av Helena Granström. Recension kommer inom kort.

Nya tider

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image

Kandidatuppsats in the making

wpid-img_20151108_102927.jpgI love it! Att bara få grotta ner sig. Äntligen är det dags för det jag väntat på sedan jag började läsa litteraturvetenskap förra hösten; att skriva en riktig uppsats. Just nu läser jag in mig på tidigare forskning om maskulinitetskonstruktioner i litteraturen. Det jag ska titta på är specifikt manlighet i text skriven av kvinnor, eftersom det inte har forskats mycket på detta alls. Har bara hittat en enda antologi som är helt inriktat på ämnet. Om du är intresserad av att läsa mer heter den Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500-2000 (Makadam förlag 2013). Jag kommer att titta på helt nyskriven skönlitteratur av kvinnor, eftersom jag tycker det är intressant att se hur moderna kvinnor skildrar män i ”realistiska” genrer. Jag menar… Det där vi tar för sant och trovärdigt.

Om en stund ska jag dock gå till jobbet och därefter, när jag kommer hem, kommer tiden gå till att skriva en nyhetspresentation till retoriklektionen imorgon. Efter det ska jag ”kötta uppsats” resten av veckan. Livet blir nog inte mycket bättre. Jag vet att jag kommer att sakna dessa stunder när jag väl blivit ”vuxen” och går till samma gamla jobb varenda dag. Så jag försöker att njuta och bli pirrig av post-it-lappar.

Sammanfattning, oktober

En korrekt sammanfattning av mitt liv just nu är omöjlig, på grund av dess spretighet. Jag gör allt på en gång. Jobbar på dagar och kvällar, pluggar två olika ämnen på konstiga tider och hinner på något konstigt vänster med allt. Går på någon slags sjätte växel (en bil har väl fem?). Kommande vecka ska jag inleda kandidatarbetet, vilket jag ser fram emot. Planen är att jag ska undersöka någon sorts ”manlighet” i moderna relationsromaner skrivna av kvinnor. Mer om det senare.

För övrigt har jag hamnat i en hätsk diskussion om det kan kallas läsning och huruvida det kan appliceras på intagandet av en ljudbok. Jag anser att det beror på vad en lägger in i ordet ”läsning”. För mig sitter denna process, som kallas läsning, bakom ögongloberna och innanför öronsnäckorna och därför spelar det ingen roll vilken ingång som texten väljer in till hjärnan. Men om detta råder det alltså skilda meningar om detta. Vad tycker du?

Något jag kan punkta upp. En ryggrad att vila min tillvaro på. En lista på de böcker som jag har ögnat eller lyssnat mig igenom i oktober. Jag utelämnar alla ”halva” böcker det har blivit som kurslitteratur och håller mig till de jag har avslutat, både privat och i skolan.

Som sagt, en sammanfattning:

Woolf, Virginia – Ett eget rum (Ljudbok)
Von Krusenstjerna, Agnes – Tony växer upp
Sarraute, Nathalie – Innan bilden bleknat
Banks, Iain – Getingfabriken
Persson, Leif GW – Gustavs Grabb (Ljudbok)
Scmitt, Eric Emmanuel – Noah´s child
Persson, Leif GW – Den döende detektiven (Ljudbok)
Lessing, Doris – Det femte barnet

Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna (1922)

Fil 2015-10-12 17 22 24Nu har vi äntligen fått börja läsa skönlitteratur på kursen som behandlar barndomsskildringar. Jag tänkte inte recensera alla böckerna, men från förra veckan tar jag med mig en fantastisk upptäckt som jag måste dela med mig av.

Jag hade aldrig hört talas om Agnes von Krusenstjerna tidigare (eventuellt flyktigt), men fick därmed en glad överraskning när jag öppnade Tony växer upp (Krusenstjerna, 1922). Efter bara några sidor var jag helt fast. Tony bor visserligen i ett stort vackert hus, har massor av leksaker och sagoböcker, men hennes mamma kan inte se henne. Mamman lider av en psykisk sjukdom som gör att hon inte lever i samma värld som Tony. Boken kretsar kring sökandet efter en förälders kärlek och bekräftelse. Vi får följa Tony i skolan och hemma, i mötet med sina första vänner och så småningom i upptäckandet av den egna kroppen, identiteten och sexualiteten – men allt tycks problematiskt. Dessutom finns alltid ”skuggan” där som ett ständigt hot, eftersom sinnessjukdomen är ärftlig.

Det är så fantasifullt skrivet; hur Tony ser på världen och hur världen visar sina avtryck i Tony. Barndomen känns fullkomligt genuint gestaltad i allt från tanke till handling.

Det finns tre delar i serien om Tony. Det är Tony växer upp, Tonys läroår och Tonys sista läroår.