C-uppsats i slutfas – vägval

Nu är det bara finjusteringen kvar. Som jag har skrivit! Det får en faktiskt säga om sig själv. Är kanske inte helt färdig i mitt huvud med den än. Jag kommer att fortsätta förbättra formuleringar, rubriker och göra saker tydligare. Jag var dock tvungen att snabba på med uppsatsen eftersom jag har bokat upp mig på jobb under hela jullovet och inte kommer att ha tid med den då. Opponering i januari, det blir spännande. Tills dess har jag nu således ”bara”jobb, min svenska-kurs  på halvtid och ytterligare en 7,5-poängare i klassisk litteratur på heltid som jag tar igen från tidigare termin då jag flög iväg till Kina lite osmidigt. (Den resan var dock värd alla missade kurser och extraarbete i världen! Alla resor är, när jag tänker närmare på det, värda stor möda.)

Men vem är jag utan alla dessa kurser? Vad händer sedan? Vad ska jag göra när allt är över?

Hade ett möte med min studievägledare härom veckan, vilket var mycket givande. Jag frågade hen om en hel del kring avancerade studier, forskning och yrkesmöjligheter inom textproduktion. Eftersom ingen i min familj varken forskar eller överhuvudtaget arbetar intellektuellt på liknande sätt med kultur, litteratur osv. så har jag alltid känt ett viss främlingskap med, blandat med längtan till och nyfikenhet på de som lyckats att få jobba med det som de brinner för. Kultursfären känns avlägsen och onåbar, samtidigt är den, vid närmare betraktelse, vid synande av texterna i den, bräcklig och öm. Jag börjar förstå att det handlar om att lära sig de premisser på vilka alla verkar inom det fält en vill in på. Jag känner sedan liten till de handfasta vägarna, som ekonomi, teknik och medicin; de representerar redan utstakade stigar och alla kan läsa sig till premisserna för att följa dessa, även om kanske inte alla orkar, kan eller vill välja just dem. Premisserna är dock inte lika tydliga i den bransch som jag vill verka i. Det finns igen konkret, utstakad stig. Men det är ett friare liv. Ett liv där tanken kan få utrymme.

Frågan är alltså inte vad. Den är hur.

Och svaret på den frågan är inte bättre än att jag ska fortsätta utbilda mig så långt det bara går, välja att läsa det jag brinner för och fortsätta skriva. Eftersom världen är full av texter finns det dessutom alltid jobb för någon som kan formulera dem. Hur obetydliga dessa texter än kan verka. För det är alltid en konst att skriva! Jag erinrar mig upptäckten för någon månad sedan att Skatteverket exempelvis har grammatiska fel på sin hemsida (de – dem, hittar inte rätt länk nu) och att jag dagligen läser företagsinformation som kan förbättras avsevärt. Kort sagt: Det löser sig. En ska alltid välja att satsa på det som ligger närmast hjärtat. Vad är livet annars?

Gästbloggare #6: Marica Källner

Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.

Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande

Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.

För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.

Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.

Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.

Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.

Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.

Av: Marica Källner

Längs vägen.

Fil 2015-10-06 13 37 59Hej. Det är så otroligt mycket att göra, men så länge det är roliga saker som intressanta kurser så är det helt okej. Jag kommer dock att dra ner tempot till våren. Att läsa extrakurser vid sidan av heltidsstudier plus jobba extra är inget jag rekommenderar någon! Det är kanske en sak att jobba heltid och läsa en kvällskurs, men att plugga 150% är som att be om att bli splittrad och få svårt att fokusera. – Vad ska jag börja med? Hur ska jag planera? Kanske försvinner alla mina åtaganden om jag lägger mig och kollar fem avsnitt av Bron?

Mycket av tiden går åt till just det där med planeringen och detta är nog den största läxan jag tar med mig från denna höst: Försök inte för mycket. Det var ju ungefär det som lektören skrev i sitt utlåtande till mig om min text. Herregud. Att skicka sitt manus var ju rena terapin. Texten är kanske jag? Hur många gånger ska jag behöva göra samma misstag? Jag sätter värde på mina prestationer och därmed försöker jag boka in så mycket som möjligt trots att jag aldrig skulle kräva samma uppoffring av någon annan. Då skulle jag rentav tycka att den personen borde ”tagga ner” och låta sig vila. Det är tydligen såhär vi människor fungerar? Motsägelsefulla i tal och handling och inbillningssjuka när det kommer till vad vi tror att andra förväntar sig av oss.

Efter en teoritung delkurs ska jag dock äntligen få ägna min pluggtid åt en större del skönlitteratur. Det ska bli otroligt skönt att få sjunka ner i uppväxtskildringarnas stora klassiker och slappna av lite. Denna veckan läser jag Agnes von Krusenstjärna, Pär Lagerkvist, Moa Martinsson och Harry Martinsson. Kanske dyker det upp en liten recension eller ett boktips här efter det. Men jag tänker faktiskt inte lova, för då blir det inte lika kul att skriva det.

Gästbloggare #5: Leffe Delo

leffe22Leffe Delo är författare, spökskrivare, skrivcoach och lektör. Han driver Skrivarsidan. I år släppte han dessutom boken Havrefarsan. Han bor i Skåne med sin fru och författaren Caroline L Jensen. I sitt gästinlägg skriver han om att våga släppa taget om sitt verk.

Många som släpper sin första bok tycker det är asläskigt, även etablerade författare darrar inför varje boksläpp. Tänk om dom hatar mig. Tänk om dom hatar boken. Tänk om …

Det är som de släppt iväg en liten bebis i blöjor på en motorväg. Som om allmänheten flyttar hem till en och ska se hur man bor, vad man gör, hur man lever och så vidare. Som om de kommer hitta de där skeletten du vet.

Vad är det som är så farligt egentligen? Skriver man en blogg är det inte samma sak tydligen. För det är just BOKEN. Paketerad med allt man lyckats uppbringa i fantasi och känslor. Som om man lagt sin själ för allmän beskådan. Men så är det ju inte.

Ett manus blir aldrig färdigt sägs det och en författare kan hålla på att pilla på det i all oändlighet. Jag kallar det Alfonssjukan. Man blir liksom aldrig nöjd med manuset, alltid hittar man nåt skit som ska ändras, en karaktär som behöver mer kött, en mening som inte har det där lilla extra, en …

Ska bara …

Jag har läst fantastiska manus som aldrig kommer skickas till förlag. Som ligger på en hårddisk och förädlas tills det bara är skrot kvar, som förädlats till kattguld.

Ska bara …

Manuset är en bebis när idén till manuset för första gången smyger sig på en och börjar växa, när historien tar sin form, när det växer kapitel efter kapitel tills den till slut är vuxen. När förlaget ger ut den är den inte längre en bebis. Den är vuxen och det är bara att släppa taget. Låta den leva sitt eget liv och man får börja på en ny bebis. Det är faktiskt inte svårare än så. Släpp taget bara.

Vissa författare är rädda för att lyckas. Att det är mer skrämmande än att misslyckas, för då kan ingen kritisera. Att man är rädd för att faktiskt bli utgiven och efter det ska massa människor läsa och bedöma, risa och rosa, skratta och gråta. Den där oformliga framtiden du vet. Att det faktiskt kan bli sant.

Jag jobbar som skrivcoach men även psykolog.

Bland mina kunder har jag allt från hemmafruar som vill bli författare till etablerade författare och rikskändisar. En del av dem har inga som helst problem att andra ska tycka och tänka på deras verk. Andra … not so much.

Och det är läskigt – om man låter det vara läskigt. Egentligen handlar det bara om hur man förhåller sig, hur man tänker. En del av mitt jobb handlar om just det. Att hantera känslor och tankar, det ingår i mitt jobb till viss del. Men det är bara en bok – låt den leva sitt eget liv.

Bokmässan 25/9

20150925_122231Trots att jag bor i Göteborg har jag aldrig tagit mig tiden att besöka bokmässan. Hypen innan var ju enorm och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det jag tar med mig från gårdagens evighetslånga promenader i labyrintiska gångar är nog mest trötta ben. Puh! Vad mycket folk, det var svårt att koncentrera sig på samtalen.

20150925_133318

Ett av dagens plus var dock när jag lyckades få en sittplats vid Litteraturscenen när Jonas Hassen Kemiri pratade om sin nya bok Allt jag inte minns och svarade på frågor om sin skrivprocess. Blev riktigt sugen på att läsa boken.

Fil 2015-09-26 10 22 37Det andra plusset för dagen får jag tacka Michaela för. Vi har läst varandras bloggar ett tag och passade på att ses på en öl i vimlet! Hennes schema på mässan är något hektiskt, eftersom hon är här på uppdrag av en webbportal som heter Addeto, där artiklarna handlar om forskning om Sverige och Finland, med fokus på humaniora och samhällsvetenskap.

– Jag är chockad över att det är så mycket folk, säger hon. I Helsingfors brukar det inte vara lika många. Men jag trodde att det skulle vara ännu större, man har ju hört att det skulle vara helt enormt.

20150925_161638Som en positiv överraskning var visst Radiopsykologen Allan Linnér på plats och pratade med Susanna Alakoski. Jag älskar Radiopsykologen. Så fort jag är stressad sätter jag på ett avsnitt i SR:s app och samtalen får mig alltid att må bättre, även om problemen som behandlas inte är mina problem. Vågade dock inte gå fram och hälsa på honom efteråt, heh.

20150926_101222Självklart fick jag med mig något nytt hem också, men även om det kliade i shoppingfingrarna så höll jag tillbaka och påminde mig om min överfulla bokhylla därhemma. En liten tunnis fick det bli, bara.

Mitt livs bästa idé (hittills)!

Jag kan knappt stå still. Gah! Nu var det ett tag sedan jag skrev på mitt romanprojekt och det känns som om jag har kört fast i processen. Jag tänker ta tag i min första roman igen, men lite längre fram. Kanske ska jag ha den vid sidan av som något som får mogna och sakta växa fram, för den är större i sin ambition att ta tag i existentiella frågor. Men just nu vill jag bara… Åh!

Rätt som det är så dök en idé upp i mitt huvud. En idé, bara sådär! Jag har inte fått en idé på åratal. Det har mest varit ångestdämpande rekreation att skriva och en ventilation eller reflektion av tillvaron. Kanske i kombination med någon slags önskan att binda ihop och konstruera. Men nu alltså, en idé. Åh vad jag ska älska dig och vårda dig. Du ska bli mitt första barn av fantasin. Jag lyssnade på min kanske femte radionovell för idag (fast jag borde ha läst klart avhandlingen för länge sedan) när ett enda litet ord fick mig att föreställa mig en helt ny värld av lögner, mord och gåtor. Historien rör sig i urbana miljöer, där individernas hemligheter blir deras bojjor och drivkraften i deras liv heter Kontroll.

Fil 2015-09-19 19 05 11

Till mitt förtret läser jag nästan aldrig deckare (har på sin höjd blivit Stieg Larssons böcker) och har väl ingen direkt känsla för hur en bra sådan ska byggas upp, mer än det jag vet från populärlitteraturkursen, men jag ska inte gå för djupt in på exempelvis Sjklovskijs (1893-1984) (nej, jag kan inte stava hans namn utan att dubbelgoogla) teorier om uppbyggnaden kring Sherlock Holmes-novellerna i ”Kriminalberättelsen hos Conan Doyle”, men ett kort exempel är att viktiga detaljer läggs ut i förbifarten för att läsaren ska förledas och att det dessutom tillämpas ett akonologiskt berättande, d.v.s. motsatsen till ett kronologiskt.

Det är inte det att jag inte gillar deckare, jag tycker bara det är så svårt att hitta bra sådana, med historier som tillför något mer än bara en mordgåta. Ofta kan jag tycka att karaktärerna är platta och att en annan roman där karaktären få stå i centrum som själva mysteriet kan bli minst lika gåtfull som en deckare. Men det är väl bara att börja leta efter bra deckare. I annat fall kan jag ju alltid hämta intermediell inspiration från tv-serier och filmer av det mer våldsamma slaget (Breaking Bad och Sherlock är klara favoriter). Men en hör alltid att en ska läsa den typen av böcker som en vill skriva och att en borde skriva den typen av böcker som en själv vill läsa. En sak är åtminstone säker. Den här boken som gror i mitt inre nu vill jag verkligen läsa.

De där små tecknen i texten, känslan och den egna betydelsevärlden

20150908_105826Teckenspråket, ni vet, det där med semikolon, streck och pauser.

Jag läser en grundkurs i svenska och på min första inlämning fick jag tillbaka ett svar om att jag använde semikolon för mycket och tankstreck vid helt fel tillfällen. Ingen har förut påpekat detta utan det är först nu, när jag läser det specifika ämnet svenska, som någon faktiskt bryr sig (eller kan?).

Det är ganska svårt det där med grammatik. Jag har alltid gått på känsla, tyckt att det är onödigt att lära sig grammatik, tror knappt att jag fick godkänt i gymnasiet när det handlade om att sätta ord på vad subjekt, pronomen och prepositioner var. Det där är sådant som en bara känner när en skriver – om det känns rätt eller fel. Inte behöver en veta vad det heter! Men tydligen är det viktigt.

Det kan nämligen bli fel ibland när en bara går på känsla. Jag var 14 år och tittade på nyheterna med mamma. De talade om ekobrottslighet. Jag tänkte på återfallsförbrytare. Varför? Eko + brott. Brottet kommer tillbaka som ett eko. Mamma bara stirrade på mig när jag förklarade. ”Är det mer saker du inte förstår?” frågade hon. Jag trodde att jag visste vad ekobrott betydde och därför frågade jag aldrig. Jag trodde det i flera år. En kan bygga en helt egen betydelsevärld på detta sätt.

Så tecknen, orden och grammatiken är viktiga, uppenbarligen. Återigen: Att göra sig förstådd är grundläggande. Jag bör nog införskaffa en Svenska Skrivregler. Blir peppad nu, av att veta att det finns så mycket förbättringsarbete kvar. Men jag tänker inte sluta helt med mina semikolon. De har en betydelse för mig som kanske bara ryms i min dagbok, som en del av mitt egna språk.

Vad tycker du? Är det svårt att använda rätt grammatik och teckenspråk? Har du egna ord och tecken i din betydelsevärld?

Psst! Ett annat intressant inlägg på bloggen som tar upp det rent skrivtekniska är gästbloggaren Anni Svenssons inlägg om småordens betydelse.