Teckenspråket, ni vet, det där med semikolon, streck och pauser.

Jag läser en grundkurs i svenska och på min första inlämning fick jag tillbaka ett svar om att jag använde semikolon för mycket och tankstreck vid helt fel tillfällen. Ingen har förut påpekat detta utan det är först nu, när jag läser det specifika ämnet svenska, som någon faktiskt bryr sig (eller kan?).

Det är ganska svårt det där med grammatik. Jag har alltid gått på känsla, tyckt att det är onödigt att lära sig grammatik, tror knappt att jag fick godkänt i gymnasiet när det handlade om att sätta ord på vad subjekt, pronomen och prepositioner var. Det där är sådant som en bara känner när en skriver – om det känns rätt eller fel. Inte behöver en veta vad det heter! Men tydligen är det viktigt.

Det kan nämligen bli fel ibland när en bara går på känsla. Jag var 14 år och tittade på nyheterna med mamma. De talade om ekobrottslighet. Jag tänkte på återfallsförbrytare. Varför? Eko + brott. Brottet kommer tillbaka som ett eko. Mamma bara stirrade på mig när jag förklarade. ”Är det mer saker du inte förstår?” frågade hon. Jag trodde att jag visste vad ekobrott betydde och därför frågade jag aldrig. Jag trodde det i flera år. En kan bygga en helt egen betydelsevärld på detta sätt.

Så tecknen, orden och grammatiken är viktiga, uppenbarligen. Återigen: Att göra sig förstådd är grundläggande. Jag bör nog införskaffa en Svenska Skrivregler. Blir peppad nu, av att veta att det finns så mycket förbättringsarbete kvar. Men jag tänker inte sluta helt med mina semikolon. De har en betydelse för mig som kanske bara ryms i min dagbok, som en del av mitt egna språk.

Vad tycker du? Är det svårt att använda rätt grammatik och teckenspråk? Har du egna ord och tecken i din betydelsevärld?

Psst! Ett annat intressant inlägg på bloggen som tar upp det rent skrivtekniska är gästbloggaren Anni Svenssons inlägg om småordens betydelse.