Strindbergska ordet om föräldraförsäkringen – Läst: Giftas

Screenshot_2015-06-24-21-43-01Varför använder vi sällan längre så praktiska ord som ”stupiditeter” om dumheter, ”agrementet” om avtalet o.s.v.? Det känns som väldigt naturliga ord för oss som är uppväxta med engelskan så nära, tycker jag i alla fall. Nåväl, vem säger att man inte får använda dessa ord? Hava vi icke frihet att uttrycka oss som vi behagar och leka med orden, åtminstone som författare? Eller voro vi slavar för konventionerna, som alla andra?!

Det är första gången jag läser något annat av Strindberg än Ett halvt ark papper – som vi läste både i Svenska på högstadiet och på gymnasiet, av brist på lärarfantasi eller idiotisk skolplan förtäljer icke historien. Sedan läste vi närmast inget av honom i Litteraturvetenskapens första kurser – de förväntade sig kanske att man redan kunde sin Strindberg. Men jag hade hört av någon att han skulle vara en kvinnohatare och därför vägrade jag länge att läsa hans böcker. Lyssna inte på rykten och fördomar, för hundrasjuttioelftetusonde gången!

Giftas kändes hur som helst aktuell med tanke på frågan om den beryktade föräldraförsäkringen som nu viner genom debattklimatet. Därför satte jag på Storytel och har nu tagit mig både till och från jobbet i sällskap med denne utomordentligt genomtänkta herre som jag dessvärre inte visste mer om än att han en gång hade skrivit ett helt liv på en papperslapp.

Det som Strindberg har och som debatten kan sakna idag, är många olika perspektiv, bl. a. från både rik och fattig och olika nivåer av utbildning. Förvisso är de en aning gammalmodiga, de här tankarna. Ingen går väl exempelvis och köper ammor idag i Sverige, men ändå. Ändå. Han känns som en frihetlig människa i grunden men han låter alla sorters tankar komma till tals. Och det nämner han i en av novellerna, vid något tillfälle, att en riktig författare ska så göra. Aderton noveller alltså. Inte dumt alls. Nu ska jag försöka att skriva som en tvåtusentalsmänniska när jag redigerar min roman, men det är så svårt, så oerhört svårt, att icke taga efter detta rytmiska språk!

Sill! Jag är sugen på sill och gröt!

Läst: ”Lyckas som författare”

Screenshot_2015-06-21-18-41-16
Finns som e-bok

Jaha, ännu en bok om att skriva, tänkte jag när jag skummade Storytels förslag på e-böcker som skulle kunna passa mig. Men nej, nu på senare tid har fler och fler böcker om marknadsföring och annan affärsrelaterad verksamhet i samband med boksläpp utgivits. Lyckas som författare är alltså mer av en manual för hur man kan gå tillväga med det där färdiga manuset för att så många som möjligt ska vilja läsa det, men också – hur man ska tjäna pengar på det. I konstnärliga sammanhang anses det inte helt fint att prata om pengar. Flera har dock gjort det tidigare – som exempelvis Virginia Woolf i Ett eget rum, men då var det mer ett inlägg i kvinnofrågan. Idag kan kvinnor försörja sig och har ”råd” att skriva på fritiden, vilken dock inte alltid räcker till.

Idag kan det nog behövas en sådan här bok som säger ”stopp i backarna!” när fantasin skenar iväg för dem som funderar på egenutgivning eller för den delen har turen att bli antagna av stora förlag. Lyckas som författare påminner om och om igen om vikten av att inte förhasta sig i lyckorus, utan istället tänka strategiskt, förhandla och räkna för att nå så många som möjligt, samtidigt som man ska få en så stor del av den ekonomiska kakan som möjligt. Det är nämligen inte alltid det går hand i hand att bli läst och tjäna pengar. Först var jag mycket skeptisk till boken eftersom de pratade så mycket om F-pris hit och risker dit, marknadssatsningar o.s.v. Men sedan började jag att tänka om. Man kan upprepa gång efter annan att pengar minsann inte ska vara en del av målet när man ägnar sig åt konstnärlig verksamhet, för att slippa vara beroende. Men tänk, när man nu ändå lägger ner en sådan enorm ansträngning på att boken ska bli bra, är det inte bara dumt att sluta där? Växer inte friheten ju mindre beroende man är av arbetsgivare eller annat ekonomiskt stöd? Det är nog trots allt så. Att inte försöka sälja sina verk är bara dumt, hur genant det än kännas att ”sälja in” boken. Och att inte tro att man är den som har lagt ner mest jobb på texten och därför inte heller förtjänar mest betalt för det, är också bara dumt.

Nog bör det kommenteras att författarna till denna bok inte är helt opartiska, en del av sidorna i boken framstår som rena rama reklamkampanjen för hybridförlaget Hoi, som de arbetar med. De lyfter gärna fram fördelar med Hois utgivningsmodell och nackdelar med storförlagens kontrakt eller helt egen utgivning. Man behöver dock bara ta till sig den fakta som är relevant i ens egen planering och vara någorlunda kritisk i sin läsning, då kan boken bidra med information om bokmarknaden i stort. Sedan väljer man ju ändå vad som passar bäst för en själv.

Från skrivarstugan i landet Ingenstans

image

Det finns inget som inger sådant lugn och främjar kreativiteten så som naturen kan. Oavsett vad du skriver om ligger grunden till allt vad en människa är i naturens detaljerade konstruktion. När man bor i stan är det så lätt att fastna där, aldrig ta sig ut för att behoven tycks tillfredsställda i klumpen av serviceinrättningar och behövliga verksamheter. Men skogen, bergen, ängarna och djuren. Det är något mer än bara behov.

Sammanfattning

Höra väckarklockan
Lyssna på p1
Äta frukost
Promenera under ett paraply
Vara på jobbet
Promenera under ett paraply
Laga middag
Titta ut genom fönstret
Göra research
Redigera text
Titta ut genom fönstret
Titta på ”Orange is the new black” på datorn
Somna om

image

Lektörsläsning inbokad!

Då har jag äntligen tagit tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Att Investera pengar i det jag brinner för, inte bara tid. För att ‘tid är pengar’ är hysteriskt sant. Ett exempel: Alla de timmar som du har lagt ner på ditt skrivande genom åren, skulle du verkligen låta dem gå till spillo och låta ännu mer tid gå åt när du befinner dig helt ur kurs? Det känns inte speciellt tidseffektivt. Tänk om du gång på gång upprepar samma fatala misstag, aldrig lär dig och så är tiden till slut en dag ute? Kaputt! För vi ska alla dö… Förlåt, haha. Men det är så. Man måste fråga sig om man kommer att kunna leva med sig själv om fallet är att man kunde ha handlat annorlunda; svalt sin stolthet, mött kritiken och börjat utvecklas i tid. Prioriterat annorlunda; avhållit sig från restauranger för att istället köpa en läsning av någon professionell?

”Vilket liv vill jag leva? Ett där jag är författare eller ett där jag drömmer om att vara det?”

2015-06-14 22.03.37
Man måste vara tålmodig om det ska bli något med de där romanerna, anser Snigel. Han gav motvilligt sitt samtycke till att bli fotograferad.

I skolan sa läraren alltid till den duktiga tjejen att ”åh vad du skriver bra, jättebra!”, ”Får vi läsa dina deckare sen?” och ”MVG!”. Den duktiga tjejen älskade att få se det där MVG:t, skrivet med en röd tuschpenna i kanten av uppsatsen och en liten fin kommentar på slutet av den. Då pirrade det i magen och hon kände sig bäst i världen. Så, varför når den här MVG-tjejen inte fram till något förlag då nu när hon är vuxen? Vad var det som var så jävla bra med de där texterna? Alla förlag har svarat henne med artig likgiltighet hon undrar om hon i själva verket inte är totalt värdelös. Det måste vara något som inte är så jävla bra med det hon skriver. Har hon verkligen ingenting att säga? Behöver hon kanske få uppleva lite fler trauman i livet för att skära upp kreativitetens ådra…?

Det handlar om att sätta mål och uppnå dem – och då måste man våga ta hjälp för att se sina svagheter för att någonsin kunna förbättra sig. Att ”skriva bra” är inte tillräckligt för att ens roman ska bli läst. Det är där lektörens kritiska granskning blir ett steg på vägen mot mitt nya utvecklingsorienterade författarjag. Hon är bokad i Augusti, så nu blir det redigering på kvällarna efter sommarjobbet för att kunna lämna in det så bra jag bara kan till henne. Kommer att skriva här på bloggen om hur det gick sedan.

Det kluvna förhållandet till introversionen

Det är litet det som boken behandlar. På något sätt. Delvis, mitt i allt annat som händer i den. Hur någon kämpar med sig själv och alltid tror att hen borde vilja söka mer kontakt.

Introversionen är något som jag alltid har levt med, men länge kämpat emot och har haft svårt att acceptera, speciellt i tonåren och nu i de unga vuxna åren såklart. Något säger mig att det kan bli bättre sedan, när man ändå förväntas ”lugna ner sig”, men så vill jag inte heller tänka. Det kan vara en tillgång att ha en introvert personlighet, men det är också en förbannelse för den som inte ännu har förstått sig själv. För på de som kämpar emot det syns det inte utanpå. De bara ger mer och mer energi till sin omgivning och kan rentav verka supersociala för att de låtsas så bra, tills energin en dag tar slut. Och den dagen sätts omgivningen i chocktillstånd.

Ångesten över att känna sig otillräcklig knackar alltid på axeln i vår socialt krävande vardag – något måste väl vara fel när en störs av det som så många andra söker så intensivt; nätverkandet, minglet, de många vännerna eller det spontana hänget (då en hade föreställt sig litet skrivtid… eller att jobba med något annat projekt en har på gång hemma…). Litet kärlek och ett förtroligt samtal då och då stör inte en introvert, tvärtom! Men att fråga ”tja vad gör du vill du ses om en stund?” är som att mula mig med en kall snöboll, för när jag säger ”jag gör inget speciellt/tar det lugnt” så är jag mitt uppe i ett intressant radioprogram, sorterar mina böcker eller skriver någon lista, planerar eller skapar nästa bästsäljare – och det är en kamp att komma ur det på ”en liten stund”. Kravet man så lätt ställer på sig som ung och fri student är att man alltid åtminstone borde vilja säga Ja, varpå man sedan får ångest om man nu ändå hade s.k. balls att säga nej, och det är inte sunt.

Det jag däremot helt ärligt sörjer på grund av min introversion är mitt min usla reaktionstid och min blindhet. Verkligen. Ni kommer tro att jag överdriver, men jag är en sämr20150509_122216e medmänniska i vissa sammanhang på grund av detta personlighetsdrag. Ibland hörs någon i etern ilsket påpeka att:

”Folk är så uppe i sina mobiler så att de inte ser sina medmänniskor! Folk har inget civilkurage!”

Jag har aldrig varit den som märkt saker, med eller utan mobil i handen. Jag har noterat saker omedvetet, sedan har min hjärna bearbetat alla intryck och inte förrän jag kommit hem från promenaden har jag kommit att tänka på tanten som kanske skulle ha behövt hjälp med bärandet där borta vid affären eller på att det där beteendet på bussen kanske inte var helt okej och att jag kanske borde ha sagt något till snubben. Och då har det varit tyst i mina hörlurar hela vägen eftersom jag bara har använt dem som öronproppar mot billjud och andra distraktioner. Sedan har jag känt mig dum. Varför är jag inte mer öppen? När jag väl, någon enstaka gång, har lyckats med att se när någon behöver hjälp och förstå att jag borde agera, inte bara tänka teoretiskt kring det lite halvt omedvetet, har lyckokänslorna över att jag också kunde suttit i länge efteråt. Så man bör vara försiktig med att säga att folk ”idag” är si och så. Människor är olika. Jag har varit helt ”off” i 23 år och behöver inte mer skuldkänslor för det.

Erfarenheter av lektörstjänst?

Det är så att jag har kommit såpass långt i skrivandet av min roman att jag börjar kika på de olika lektörstjänster som finns att tillgå på marknaden. Det är klart att ‘nära och kära’ kanske kommer att få läsa litet, men det skulle vara intressant att få professionell kritik och lite konkreta råd kring hur man kan avhjälpa sina ev. misstag. Detta också för att om man skickar till ett förlag och det blir refuserat så är det inte alltid man får något utlåtande om texten.

Under de senaste åren tycks det ha fötts en mängd nya verksamheter som inriktar sig på detta, att läsa aspirerande och professionella författares manus – och bedöma dem. Och priserna skiljer sig mycket, beroende på hur kända antingen företaget/förlaget eller själva lektörerna är. Det är en enda röra alltihop och med min s.k. SSV-diagnos (Svårigheter att Sortera och Välja) blir det helt omöjligt. Vilken lektör passar för just mitt manus? Vad säger en utbildning (som jag själv läser) i litteraturvetenskap om någons förmåga att bedöma? Är deras personliga läsintresse och genretycke viktigare faktorer för att få en ärlig kritik, mer lik en ”normal” läsares sådan? – För det rent tekniska kan alla, eller? Och teknik? Kan de vara inriktade på olika skolor, anpassat för olika genrer? Går det att rakt av applicera ”man får vad man betalar för” även i detta sammanhang?

Som ni förstår är detta väljande något som tar enorm tid och energi. Jag är därför nyfiken på om någon därute har några erfarenheter av lektörstjänster – bra som dåliga. Finns det någon särskild som du kan rekommendera? Vilken genre skrev du i då? Någon som man borde undvika?

2015-04-19 08.21.52