Det är litet det som boken behandlar. På något sätt. Delvis, mitt i allt annat som händer i den. Hur någon kämpar med sig själv och alltid tror att hen borde vilja söka mer kontakt.

Introversionen är något som jag alltid har levt med, men länge kämpat emot och har haft svårt att acceptera, speciellt i tonåren och nu i de unga vuxna åren såklart. Något säger mig att det kan bli bättre sedan, när man ändå förväntas ”lugna ner sig”, men så vill jag inte heller tänka. Det kan vara en tillgång att ha en introvert personlighet, men det är också en förbannelse för den som inte ännu har förstått sig själv. För på de som kämpar emot det syns det inte utanpå. De bara ger mer och mer energi till sin omgivning och kan rentav verka supersociala för att de låtsas så bra, tills energin en dag tar slut. Och den dagen sätts omgivningen i chocktillstånd.

Ångesten över att känna sig otillräcklig knackar alltid på axeln i vår socialt krävande vardag – något måste väl vara fel när en störs av det som så många andra söker så intensivt; nätverkandet, minglet, de många vännerna eller det spontana hänget (då en hade föreställt sig litet skrivtid… eller att jobba med något annat projekt en har på gång hemma…). Litet kärlek och ett förtroligt samtal då och då stör inte en introvert, tvärtom! Men att fråga ”tja vad gör du vill du ses om en stund?” är som att mula mig med en kall snöboll, för när jag säger ”jag gör inget speciellt/tar det lugnt” så är jag mitt uppe i ett intressant radioprogram, sorterar mina böcker eller skriver någon lista, planerar eller skapar nästa bästsäljare – och det är en kamp att komma ur det på ”en liten stund”. Kravet man så lätt ställer på sig som ung och fri student är att man alltid åtminstone borde vilja säga Ja, varpå man sedan får ångest om man nu ändå hade s.k. balls att säga nej, och det är inte sunt.

Det jag däremot helt ärligt sörjer på grund av min introversion är mitt min usla reaktionstid och min blindhet. Verkligen. Ni kommer tro att jag överdriver, men jag är en sämre medmänniska i vissa sammanhang på grund av detta personlighetsdrag. Ibland hörs någon i etern ilsket påpeka att:

”Folk är så uppe i sina mobiler så att de inte ser sina medmänniskor! Folk har inget civilkurage!”

Jag har aldrig varit den som märkt saker, med eller utan mobil i handen. Jag har noterat saker omedvetet, sedan har min hjärna bearbetat alla intryck och inte förrän jag kommit hem från promenaden har jag kommit att tänka på tanten som kanske skulle ha behövt hjälp med bärandet där borta vid affären eller på att det där beteendet på bussen kanske inte var helt okej och att jag kanske borde ha sagt något till snubben. Och då har det varit tyst i mina hörlurar hela vägen eftersom jag bara har använt dem som öronproppar mot billjud och andra distraktioner. Sedan har jag känt mig dum. Varför är jag inte mer öppen? När jag väl, någon enstaka gång, har lyckats med att se när någon behöver hjälp och förstå att jag borde agera, inte bara tänka teoretiskt kring det lite halvt omedvetet, har lyckokänslorna över att jag också kunde suttit i länge efteråt. Så man bör vara försiktig med att säga att folk ”idag” är si och så. Människor är olika. Jag har varit helt ”off” i 23 år och behöver inte mer skuldkänslor för det.