Hur väljer du bok att läsa?

Fil 2015-09-11 15 32 02Jag har alltid haft stora problem med att välja. Det kan handla om alltifrån att stå en timme framför lösgodiset för att få till den perfekta mixen, till att sitta i två dagar och läsa kursplaner innan antagning.se stänger för anmälan.

När det kommer till att välja läsning brottas i min hjärna vad jag borde prioritera att läsa med vad jag vill läsa. Dessa två vill båda stjäla min uppmärksamhet och suger samtidigt glädjen ur läsandet. Ibland delar dessa monster givetvis flera kroppsdelar, likt siamesiska tvillingar, och då är det litet enklare – om det nu inte finns fler än ett par siamesiska tvillingar som jag måste välja mellan.

För att ingå i kategorin Vad jag borde prioritera att läsa måste boken uppfylla ett av följande kriterium:

  • Klassiker
  • På allas läppar
  • Jag har fått den i present

Kanske kommer det av mina studier eftersom jag vet att om jag läser en klassiker så kan jag alltid ha nytta av det längre fram, om den nu skulle komma upp på kurslistan eller som primärmaterial i någon vetenskaplig text. – Eller för att jag helt enkelt kan hamna i samtal om boken när som helst, eller för att den uppenbarligen måste ha något värde eftersom den nu blivit en klassiker, d.v.s. att det en säker investering av min tid. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tanken: Vad läser folk just nu? Borde jag läsa Millennium bara för att ha något att säga om den? Borde jag läsa den där kärlekshistorien som blev sågad i media bara för att kunna uttala mig? Eller är det kanske läge för en uppfräschning av Andra Världskriget såhär i flyktingkristider? Hm… Ibland har jag svårt att skilja på om ”viljan” kommer av känsla eller av resonemang som dem ovan, för även mellan böckerna som jag vill läsa är det svårt att välja! Om valet står mellan två böcker som jag vill läsa lika mycket så måste ju valet grunda sig på rationella resonemang.

Plötsligt är barriären till att faktiskt genomföra aktiviteten att läsa en bok så otroligt hög. Ibland kan jag stå en timme och fundera framför bokhyllan, läsa på baksidor och skumma några första rader i böckerna innan jag till slut bestämmer mig. Ibland slutar det med att jag googlar tre olika recensioner av boken från olika tidningar med olika politiska inriktningar för att få ett svar på om boken är värd att läsa. Ibland hinner jag somna innan jag valt färdigt. Det ter sig tragiskt när jag skriver om det såhär, men just i väljandets stund är det en helt naturlig process. En vän till mig sa att även om en film eller bok är dålig så får hon ändå alltid ut något av att ha sett eller läst den. Så försöker jag tänka, men det är svårt. Det handlar om en investering av min begränsade tid som jag är i färd med att göra och jag vill alltid försäkra mig om att det blir den bästa möjliga investeringen.

Problemet är att jag inte har den blekaste aning om vad investeringen ska generera för typ av avkastning. Det finns ju ingenting att mäta. Jag försöker alltså göra rationella beslut för att uppnå ett icke-existerande mål? Eller om det nu är existerande – som allmänbildningen – så är det åtminstone vagt, diffust och omätbart. Detta funderande leder ofta i själva verket till mindre läsning överhuvudtaget.

Jag är nyfiken på hur du gör när du väljer bok? Har du kanske ett tips som gör valen enklare?

Give it up for morgonstund: Jag gör det på mitt sätt.

20150905_080939

Yes, äntligen en lucka. Pillar med manus. Har verkligen kämpat hela veckan med plugg och städning för att få en stund på helgen. Snart måste jag dock göra mig i ordning för i eftermiddag blir det bröllop (obs! ej mitt eget).

En sak som stör mig är att det är så svårt att plocka bort saker ur texten!
Surprise, tänker du. Det heter ”döda sina älsklingar”.
Ja, jo. Men. Jag förstod vad lektören menade och jag hade bestämt mig för att ändra alltihop, men när jag väl sitter med texten inser jag att det inte bara handlar om att döda mina älsklingar. – Om jag blir oförsiktig kan jag döda delar av min helhet.

Lektören efterfrågade en helhet och ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det jag ville ha sagt. Så långt så bra. Min roman hänger på något vis inte ihop som en typisk roman, men den ska vara avvikande till formen; den bekräftar innehållet – som handlar om att vara avvikande – genom formen. Boken är själv utstött, avvikande, fel. Men, jag förstår ju att även om jag kanske inte vill göra exakt som lektören ville, så måste jag göra så att läsaren förstår sammanhanget och bli tydligare med perspektiven. För om läsaren inte förstår sammanhanget så har jag misslyckats med min intention. Det är det som är den konstnärliga utmaningen – att följa ramarna så mycket att en blir förstådd, men att bryta sig ur dem så mycket att en också blir originell och tillför något nytt.

Boktorka

Hej på dig. Jag lever, är bara helt off. Du vet sådär som du kan bli när allt bara blir mycket, stort och överväldigande. Shit, vad har jag tagit mig an? Plugga 150% + skriva på en bok + jobba + fylla en blogg med vettigt innehåll. Och sedan var det de där sociala relationerna som skulle underhållas. Och så kanske en en bör ta sig ut och träna kroppen ibland, för att orka. Och så mensvärken ovanpå det. Kommer ändå på mig själv med att sitta och söka fler extrajobb eftersom de jag är hos nu har sänkt sitt behov, ty Tidsoptimisten är den sista som överger människan. Och mitt i alltihopa måste jag bara städa garderoben.

Men jag kan inte välja bort skolan. Inte en chans. Vill inte heller släppa kontakten med boken och texten. Och blogga… Ja det kan jag ju göra på toaletten, som nu. Ja, du läste rätt. Hm. Vad jag försöker säga är väl att om jag uteblir ett slag, så är det inte för att jag inte vill ses, utan för att jag helt enkelt saknar ord när tiden flyger för snabbt. Just nu blir det nämligen heller inga skönlitterära böcker lästa, eftersom det mesta av min tid går åt till litteraturvetenskapliga teorier och metoder och sociolingvistik. Faktaböcker är roliga också, men det är gissningsvis inget som du vill läsa en recension om här på bloggen? Således boktorka några veckor på bloggen. Förhoppningsvis blir det mer på temakursen sedan… Och så har vi ju bokmässan. Ses vi där?

Tillbaka till verkligheten (internet)

Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.

Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.

När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.

Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.

Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.
Biblioteket i venedig. Biblioteca Nationale Marciana.

Offline

  
Nu tar jag semester. Jag går offline i en vecka. Har lämnat in det sista arbetet i sommarkursen, tagit ledigt från jobbet och jag inväntar med spänning lektörens utlåtande som ska komma i nästa vecka, så inte heller med min roman kan jag göra något nu. Det är nu tid att bara vara och kanske passa på att läsa det jag känner för istället för det som står i en kurslista. 

Det är också ett perfekt läge för en campingutlykt till Italiens kust med någon jag tycker om. Således blir det en vecka i tält och på strand i fullständig radioskugga. Eventuellt kan jag förstås hitta en Wi-fi-zon om abstinensen kickar in. Hur som helst, jag återkommer. 

En behöver lite äventyr för att kunna skriva

En behöver lite äventyr ibland. Det var det min mamma sa till mig när jag var liten. ”Jag tror du måste ha några år på nacken och upplevt någonting för att kunna skriva bra böcker”. Det tror jag inte riktigt på längre. År gör inte alltid skillnad på alla människor. En del förblir. Men, det där med upplevt, det håller jag med om. Upplevelser kan upplevas på så olika sätt av olika individer. Det finns de som inte märker om de upplever saker och de som upplever saker som inte ens finns. Upplevelser är individuella, ingen kan säga ”hen har upplevt så mycket”, för det vet bara hen. Upplevelser hör inte bara till den yttre världen. Men när det händer annorlunda eller farliga saker i denna värld kryper människornas jag fram ur dunklet och visar sig, oreglerade och oaktsamma inför betraktares ögon.

Jag tvingar mig ut ur mitt skal ibland för att ”uppleva” och varje gång blir jag lika förvirrad och skräckslagen. Behöver verkligen min egen tid. Två veckor dygnet runt med familj och vänner tar på krafterna. Kanske är jag otacksam nu, men tiden i sjukrummet var fridfull på något sätt. Jag fick tid att bara ligga still, tänka och vila. Reflektera över mitt resesällskap på ett sätt som jag inte kunde göra i deras sällskap. Jag missade mycket av Indonesien, men fick i gengäld andra intryck. Allt kan verkligen vara upplevelser.

På planet hem läste jag min bok på iPaden i iBooks (har konverterat den till e-bok). Såg en massa fel, markerade, skrev kommentarer, funderade och fantiserade medan min kamrat sov. I slutet av nästa vecka ska jag skicka manuset till en lektör för ett utlåtande. Nu jobbar jag några veckor igen. Sitter kvällar på kontoret för att ha råd med överlevnaden och de där ”upplevelserna”. Fixar med försäkringar också, sådant där som måste göras. Och läser om kanon till distanskursen. Men allt jag vill göra är att skriva. Här hemma.

wpid-2015-07-21-11.10.24.jpg.jpeg

Från skrivarstugan i landet Ingenstans

image

Det finns inget som inger sådant lugn och främjar kreativiteten så som naturen kan. Oavsett vad du skriver om ligger grunden till allt vad en människa är i naturens detaljerade konstruktion. När man bor i stan är det så lätt att fastna där, aldrig ta sig ut för att behoven tycks tillfredsställda i klumpen av serviceinrättningar och behövliga verksamheter. Men skogen, bergen, ängarna och djuren. Det är något mer än bara behov.