God kväll! Idag gästbloggar jag på Litteratursalongen om det här med varför vi drömmer om att en dag få ge ut den där boken.
Inom kort kommer lektören Magnus Lindström även att ge sin syn på läsande och skrivande i ett gästinlägg här på sidan.
Hoppas att du har en produktiv skrivkväll 🙂
Vi hör och läser ofta om hur en som skriver böcker skall se det som ett jobb; sätta sig vid datorn och skriva x antal timmar per dag. Jovisst. Jag håller med till viss del, men är inte konsten något mer än ett jobb? Hör vi inte ofta också talas om aktiva författare, skådespelare och musiker i 80- eller till och med 90-årsåldern, långt efter att de hade kunnat pensionera sig? Hur ofta kan vi säga detsamma om andra yrkesgrupper?
Jag tror att det finns något annat än bara arbetsmoral i ryggmärgen på en driven konstnär. Kan det vara talang? – Hunger? Men många av dessa åldrade ikoner söker knappast mer uppmärksamhet och bekräftelse. Pengar brukar de ha så de klarar sig, men vad är det då? Inte ens den hårdaste arbetarmentalitet skulle kunna försvara arbete in i graven när det finns pensionssystem och så mycket annat att ägna sig åt på en fritid i ett välfärdssamhälle.
Igår besökte jag Aurora Classic Festival för att se Grand Final med pianisten Anna Fedorova och dirigenten Kurt Masur. Masur är en tysk dirigent född 1927 som numera sitter i rullstol. Hans händer darrar kraftigt och hans röst är svag, men leendet på hans läppar när han tackade orkestern kunde förmodligen inte ha suddats ut om han så hade legat i koma. Han dirigerade med hög precision orkestern till att genomföra Wagners Overture från Tännhauser på ett fantastiskt sätt. Det där gjorde han inte för att han var tvungen, hungrig eller på grund av sin arbetsmoral. Det var något annat.
Det åtta sidor långa svaret jag fick från lektören inleddes såhär:
Det var intressant och din berättande ton och hur du använder språket känns omedelbart, intelligent och personlig. Det är skrivet med passion, energi och ibland tycker jag nästan en slags desperation. Tyvärr är det också väldigt svårt att avkoda eller tolka.
Det var svårt att fundera ut hur jag skulle lägga upp den här kommentaren. Det finns en rad ingångar och intressanta tankegångar och vad man kanske kalla för form- eller stilexperiment. Frågan är om du kan utveckla det så att du hittar mer av ett gränssnitt mot läsaren för att förmedla det du vill ha sagt.
Det sammanfattar också utlåtandet ganska bra. Uppenbarligen vet jag inte riktigt vad jag vill ha sagt. Det är nog så. Jag är väldigt vaksam i mitt skrivande på att inte vara övertydlig och skriva någon på näsan, eller vara moraliskt ställningstagande, vilket jag lätt blir. Jag ser författarens roll som objektivt observerande, det är mitt ideal, och det värsta jag vet är ”kloka” citat som fogats in eller när romaner kämpar för att uppfylla en norm som är ”ordspråks-klok”. Det ska inte vara någon ”kontenta” av det hela. Om det finns en ”kontenta” – varför ska jag läsa boken? – Frågan hur en hittar en balans mellan helhet som en historia kräver och den komplexitet som karaktäriserar livet. Genomgående märker jag hur hon försöker förstå vad boken handlar om:
…bra om det finns en helhet, att det hänger ihop från början till slut och det kan man nog inte säga att det gör här. Det finns många scener och passager som är väldigt bra fångade och känns autentiska, sedan undrar man lite över hur texterna i dess helhet hänger ihop…
Hur hittar en kärnan i en text? Är texten gjord av melonkött med massor av möjliga livgivande frön, eller är den en persika? Var är mitten och när är det slut? Sitter inte nyttigheterna i skalet, som på en potatis? Vilken är kärnan i ditt liv – den röda tråden? Är det egentligen ett tjockt rep som binder samman dina val med vad du råkar ut för eller är dessa händelser bara löst lagda bredvid varandra på bordet, som missanpassade pusselbitar utan fästande kanter? Jag ska arbeta på något viktigt. Kanske berör det inte bara min text, kanske handlar det om något mycket allvarligare. En del kallare skrivande terapeutiskt. Jag tror att en text kan spegla ens sätt att tänka och att en därmed har chansen att lära känna sin egen kognition genom att skriva. En annan kritik som jag kommer att fundera mycket över är detta:
… det blir rörigt och svårt att förstå de olika nivåerna och perspektivbytena.
Jag förstår att det är krångligt när en byter perspektiv för ofta och det blir en verklig utmaning att hitta rätt i detta, så att historien håller och allt ”kommer fram”. Efter lite diskussion kring själva historien avslutar hon med något som faktiskt är mitt i prick när jag tänker efter:
Jag får känslan av draperier som dras för och bort och som förvillar, mellan mig och innehållet och kärnan i det som förmedlas. Och då och då dras de bort och man får verkligen se vad som pågår. Jag tror ändå du ska sträva efter att inte drapera för mycket utan låta Siris erfarenheter tala för sig själva så att läsaren kan ta dem till sig, mer direkt Siri-läsare.
Jag tror verkligen att hon har rätt! Det handlar också om att lita på att ens karaktärer är tillräckligt intressanta som de är, kanske är mitt manus lite som en film med för mycket specialeffekter. Frågan är bara hur jag hittar fram till historien som jag i grund och botten faktiskt försöker att förmedla.
Lektören skrev… Ja, jag ska berätta mer i nästa inlägg. Men, hon skrev om det där med helhet och perspektivbyten och om nivåer av realism. Hon tyckte att graden av realism växlade igenom mitt manus och att vissa bitar hade högre igenkänningsfaktor än andra. Hon tyckte inte riktigt att det hängde ihop, att det var flera olika texter och inte en text. Jag håller med henne, är illa tvungen efter att ha läst om det i ett försök att härma hennes synvinkel i en för mig annorlunda och något obekväm position i läsfotöljen. Mitt manus kan likaväl läsas som flera texter och det som ska hålla ihop allt faller så lätt isär. Jag inser det nu. Det är inte fullkomligt.
Då blev jag så glad, att i samband med att jag fick detta utlåtande från lektören, gjorde bekantskap med en mycket speciell författare. Haruki Murakami. Har många gånger genom åren sett hans böcker i hyllorna i bokhandeln och tänkt: ”Vad är det där för en pelle? Det är till att vilja vara märkvärdig.”
Jag vill på inga sätt jämföra mig med en mästare, det jag försöker säga är att jag inte alls har vetat vad det är jag har försökt mig på, förrän nu.
Murakami använder inslag av – jag vill inte säga surrealism, det är för diffust – illustrerande beskrivningar av känsloförnimmelser; i ord beskriver han bildligt hur en människa känner sig inombords i just ett ögonblick. Genom att beskriva någonting som inte händer på riktigt men som kanske ter sig oerhört starkt om det skulle ha hänt på riktigt, förstärker han känslan hos läsaren så att innebörden i historien djupnar. Han binder samman öden, kanske med orealistiska trådar, men det gör det inte mindre intressant. Jag ville hela tiden veta varför Kumiko, huvudkaraktärens fru, hade försvunnit, men jag kände aldrig att det var bråttom. ”Tids nog kommer svaren”, tänkte jag. ”När jag är mogen kommer svaren, precis som för Toru.”
Fågeln som vrider upp världen är tjock, 740 sidor för att vara exakt, men läs den långsamt. Sjunk ner i brunnen och känn mörkret omsluta dig om och om igen. Det är den värd.
Nu vill jag sätta mig i Nordstan och titta på ansikten en hel dag.
Hej igen, det känns som månader sedan, men det är det ju inte.
Jag vill bara börja med att säga en sak som är så självklar att en gärna struntar i det och inte låtsas om det: Så mycket en hinner läsa när en inte är uppkopplad! Det är ett så många gånger om konstaterat faktum och nu har även jag; googleknarkare, bloggare och trogen P1-podlyssnare; bidragit till den enorma kollektiva empiriska databasen i detta ovetenskapliga studium. Jag har ägnat veckan åt att sitta med mina stackars kliande soleksem under ett parasoll och plöja min första Haruki Murakami-tegelsten. Det blir inte den sista kan jag lova. Är fortfarande inte klar med den, eftersom den är 740 sidor med pyttetext; Fågeln som vrider upp världen. Bara titeln gör att jag älskar den. Har cirka 100 sidor kvar så imorgon kan ni få en reflektion kring den. Jag ska även försöka att läsa ikapp lite på era bloggar när jag har tid, är nyfiken på vad jag kan ha missat.
När vi besökte ett internetkafé i närheten av campingen öppnade jag min mejl och där låg svaret från lektören(!!!). Jag skummade det med ena ögat, som för att skydda mig mot kritiken, som jag så innerligt hade önskat mig – ironiskt, eller hur? I veckan ska jag berätta om vad hon tittade på och hur hon bedömde. Jag kan säga att jag har en hel del omskrivningar framför mig. Ska gå närmare in på detta längre fram, men jag ser det hela som något positivt och väl värt pengarna. Nu vet jag i alla fall lite vad jag bör tänka på i fortsättningen och jag vill framhålla att det är vägen som är målet, verkligen, i dessa sammanhang. Jag känner nu att jag utvecklas på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat göra; jag tar mig an mina svagheter och vänder dem ut och in medan jag betraktar dem, trots att det svider i ögonen.
Naturligtvis var Biblioteca Nationale Marciana i Venedig, ett av världens vackraste bibliotek, stängt den där måndagen då vi besökte staden, men hm… Utsidan var väl också helt okej.
Nu tar jag semester. Jag går offline i en vecka. Har lämnat in det sista arbetet i sommarkursen, tagit ledigt från jobbet och jag inväntar med spänning lektörens utlåtande som ska komma i nästa vecka, så inte heller med min roman kan jag göra något nu. Det är nu tid att bara vara och kanske passa på att läsa det jag känner för istället för det som står i en kurslista.
Det är också ett perfekt läge för en campingutlykt till Italiens kust med någon jag tycker om. Således blir det en vecka i tält och på strand i fullständig radioskugga. Eventuellt kan jag förstås hitta en Wi-fi-zon om abstinensen kickar in. Hur som helst, jag återkommer.
Anni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas bort. Och på skrivarkurser är det något som återkommer – ta bort småord. Så många som möjligt.
Men jag har även upptäckt att småorden ibland är bra att ha. De kan göra stor skillnad för en text och djupet i den. För att inte tala om poesi. Kika på exemplet nedan. Vad hade denna text varit utan småordet ”ju”? Bättre eller mindre bra? Något att fundera över.
”Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.”
/Karin Boye
Jag har kommit fram till att småord ska man vara man noga med. Men de behöver inte alltid tas bort. Ibland fyller de en funktion. Sovra med försiktighet och noggrannhet. Döda inte alla dina ”darlings”. Kanske ska några få vara kvar, eftersom de kan vara en del av ditt eget författarspråk. Det som gör dig unik.
Sedan har vi de tre orden men, och, att. Min svenskalärare på gymnasiet (där jag gick för evigheter sedan) sade att man ALDRIG fick inleda en mening med något av dessa tre ord. Det satte sig fast hos mig. Men när jag med åren skrivit mer och mer har jag insett att dessa ord absolut kan inleda en mening och det kan vara effektfullt. Så åter igen – läs igenom din text, gärna högt för dig själv. Ligger dessa ord bra i munnen även om de inleder en mening – låt dem vara kvar och låt dem stoltsera.
Svenskaläraren, tvingade oss (mer eller mindre) också att läsa författare som Strindberg, vilket jag inte heller gillade, men 
numer är jag glad att vi behövde läsa en del av hans och andra kända författares verk. Lärorikt att läsa olika texter och olika författare. Strindberg var på många sätt briljant, insåg jag en tid efter gymnasieåren. Ibland tar det tid för saker att sjunka in. Och min svenskalärare hade rätt – i en del saker, men inte allt. Det gäller ibland att lita på sin egen känsla.
En annan briljant författare med förmåga att välja sina ord med exakthet, skriva kort, lite trubbigt och kärvt är Hemingway. Se bara denna text, hur mycket som sägs med få ord:
”For sale: baby shoes, never worn.”
Briljant.
Nåja, nu var det småord jag skulle skriva om, inte korta, briljanta texter. Och jag avslutar med ett enkelt tips. Var noga med att korrekturläsa dina texter. Använd sökfunktionen i Word för att hitta alla småord. Läs meningarna högt och hur lyssna hur de låter med och utan ordet. Klarar sig texten utan ordet kanske det ska tas bort. Lyssna och känn efter om ”drivet” i texten ökar om du tar bort ordet. Eller behövs det för utfyllnad och bra rytm? Fundera på vart och ett av småorden. Ska de strykas eller vara kvar?
Här är en lista över de småord jag ofta hittar i mina egna texter. Är de även dina småord? Har du andra? Berätta gärna.
| aldrig, alltid, att, av, din, ditt, då |
| egentligen, faktiskt, för att, ganska, ibland, igen |
| ju, just, kanske, liksom, lite, man, men |
| min, mycket, nu, när, nästan, och |
| ofta, om, riktigt, sin, sitt, som, så |
| trots allt, vad, var, verkligen, väl |
/Anni Svensson, älskare av ord, skribent, kommunikatör och bloggare
Läsa och Skriva