Madame Bovary

Titel: Madame Bovary
Författare: Flaubert, Gustave
Format: ljudbok

Många har rekommenderat mig denna bok och efter mycket tragglandeimage är jag nu nästan igenom den i ljudboksformat  (föredrar ljudböcker eftersom jag ofta läser fel och är långsam).
Så utomordentligt tråkig bok detta var! Ville bara att den skulle ta slut.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en läkare. Hon längtar efter ett liv i lyx, flärd och söker spänning i sin tråkiga vardag. Så hon läser massor av böcker och drömmer sig bort, är otrogen mm. Naturligtvis slutar det inte så bra.

Medan vi som skriver nuförtiden kämpar med gestaltningen, kunde 1800-talsförfattaren fritt beskriva människors känslor genom att helt enkelt tala om vad de kände. Nog om det.

Tyvärr Emma. Du var inte riktigt min typ, trots att jag älskade Zolas naturalistiskt groteska och mörka Therese Raquin, så var det något med den långdragna skildringen av den lilla landsorten Yonville som bara blev… ointressant. Gav upp innan boken var helt slut för att istället sätta tänderna i en faktabok om autism. Mycket mer spännande.

Tumme upp till uppläsaren dock. Hon gav den åtminstone litet energi.

Lektörsläsning inbokad!

Då har jag äntligen tagit tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Att Investera pengar i det jag brinner för, inte bara tid. För att ‘tid är pengar’ är hysteriskt sant. Ett exempel: Alla de timmar som du har lagt ner på ditt skrivande genom åren, skulle du verkligen låta dem gå till spillo och låta ännu mer tid gå åt när du befinner dig helt ur kurs? Det känns inte speciellt tidseffektivt. Tänk om du gång på gång upprepar samma fatala misstag, aldrig lär dig och så är tiden till slut en dag ute? Kaputt! För vi ska alla dö… Förlåt, haha. Men det är så. Man måste fråga sig om man kommer att kunna leva med sig själv om fallet är att man kunde ha handlat annorlunda; svalt sin stolthet, mött kritiken och börjat utvecklas i tid. Prioriterat annorlunda; avhållit sig från restauranger för att istället köpa en läsning av någon professionell?

”Vilket liv vill jag leva? Ett där jag är författare eller ett där jag drömmer om att vara det?”

2015-06-14 22.03.37
Man måste vara tålmodig om det ska bli något med de där romanerna, anser Snigel. Han gav motvilligt sitt samtycke till att bli fotograferad.

I skolan sa läraren alltid till den duktiga tjejen att ”åh vad du skriver bra, jättebra!”, ”Får vi läsa dina deckare sen?” och ”MVG!”. Den duktiga tjejen älskade att få se det där MVG:t, skrivet med en röd tuschpenna i kanten av uppsatsen och en liten fin kommentar på slutet av den. Då pirrade det i magen och hon kände sig bäst i världen. Så, varför når den här MVG-tjejen inte fram till något förlag då nu när hon är vuxen? Vad var det som var så jävla bra med de där texterna? Alla förlag har svarat henne med artig likgiltighet hon undrar om hon i själva verket inte är totalt värdelös. Det måste vara något som inte är så jävla bra med det hon skriver. Har hon verkligen ingenting att säga? Behöver hon kanske få uppleva lite fler trauman i livet för att skära upp kreativitetens ådra…?

Det handlar om att sätta mål och uppnå dem – och då måste man våga ta hjälp för att se sina svagheter för att någonsin kunna förbättra sig. Att ”skriva bra” är inte tillräckligt för att ens roman ska bli läst. Det är där lektörens kritiska granskning blir ett steg på vägen mot mitt nya utvecklingsorienterade författarjag. Hon är bokad i Augusti, så nu blir det redigering på kvällarna efter sommarjobbet för att kunna lämna in det så bra jag bara kan till henne. Kommer att skriva här på bloggen om hur det gick sedan.

Svårtillgänglig satir

20150612_155455

Titel: Place de l’Étoile
Författare: Patrick Modiano
Genre: Prosa
Originalutgåva: 1968
Förlag: 138 s. Bonnier, 2014.
Översättning: Lena och Caj Melin

För att citera en läsare i Adlibris nätbokhandels kommentarsfält till nyutgåvan av boken Place de l’Étoile: ”Sjukt punkig.” Det var ganska precist i prick. Punkig på det stilistiska planet, med ett snabbt driv som få författare, däribland Modiano, lyckas göra bra. Vi kastas i tid och rum med en väldigt fart, ibland från ett land till ett annat i en enda mening och nya personer presenteras om varandra; pikareskroman, så kan man också kalla det. Punkig på så sätt att den förmodligen var uppnosig 1968 när den kom ut, skriven av en debuterande 23-åring som vågade göra politisk satir – en mycket svår konst som alltid har skattats högt – av antisemitiska fördomar.

Anledningen till att jag tog boken i min hand var att jag anmälde mig till en sommarkurs på distans om Nobelpriset och kanonbildning i allmänhet och årets vinnare i synnerhet. Annars hade den nog fått stå kvar på hyllan.

Huvudpersonen Raphel Schlemilovitch är en ung fransk jude som genom boken på olika sätt får gestalta och möta antisemitiska fördomar. Åtminstone har jag fått förklarat för mig att det är så det ligger till med boken innan jag öppnar den. Under läsningen framträder en arvinge som lever i överflöd och utvikningar och att hans livsstil är en diffus fördom speglas i berättarstilen där huvudpersonen själv beskriver sitt leverne utan att knappt använda beskrivningar av egna upplevelser. Istället ber han läsaren att själv skaffa sina bilder från andra håll, kanske som han själv gjort?

”Scott Fitzgerald har skrivit bättre än jag skulle kunna om dessa partiers, där skymningen är för ljuv, skratten för livliga och ljusreflexerna inte bådar gott.” (s.21)

Rösten känns på detta sätt verklighetsfrånvänd och kanske är det det som författaren vill uppnå? Hur som helst så måste läsaren vara någorlunda litterärt skolad i den västerländska traditionen för att ha behållning av boken. Det refereras såpass flitigt på sidorna att det borde vara omöjligt för läsaren att inte störa sig på det, om hen inte kan relatera till personerna som nämns. Och jag ska erkänna att många symboler och metaforer går mig helt förbi, även om jag studerar litteratur och känner till många av referenserna. Varför översätter exempelvis sprätten Schlemilovitch Vergilius romerska epos? Är detta också en fördom eller en slumpmässig del av hans karaktär? Jag stannar ofta upp som ett frågetecken under läsningen. Jag känner inte till alla de karikatyriska och fördomsfulla beskrivningar av judar som fanns och kanske fortfarande finns; upptäcker brister i min historiska bildning. Kan jag skylla på att jag är nittiotalist?

På ett sätt är texten utestängande och kan säkert ses som elitistisk av de illvilliga. Men samtidigt underskattar den verkligen inte sin läsare, vilket är typiskt för den lyckade satiren; den ställer vissa krav på mig, den är inte bara där för att servera mig något. Den vill utmana mig, spänna ögonen i mig. De likgiltiga hamnar också i Dantes helvete.

Och ingen får nobelpriset i litteratur för att skriva underhållning. Oftast inte heller när de gör konst för konstens skull. Det skall finnas substans. Symboliskt har priset på ett sätt en politisk påverkan, eftersom frågorna en vinnande författare ställer kan komma att lyftas upp på hög politisk nivå. När antisemitiska och rasistiska åsikter nu sprids genom Europa ligger denna sortens litteratur rätt i tiden att återuppmärksamma, tycker jag, även om jag inte menar med det att man ska tro akademien om att verka politiskt. Det var bara ett sammanträffande, Modiano lär ha varit påtänkt lika länge som alla andra som tilldelas denna ära. Han har har under många år varit en av många röster om en speciell tid i vår historia, men har uppenbarligen av någon anledning varit det på ett alldeles speciellt framstående vis.

All respekt för författarens skicklighet. Jag måste dock tala från min egen utgångspunkt och vara ärlig; det var svårt att få en känsla för boken, jag förstod den inte riktigt. Att börja med att läsa Place de l’Étoile är inte den lättaste vägen till att finna anledningen till hans nobelpris, men det är en utmaning som för vissa säkerligen kan vara värd besväret. För den läsare som däremot tycker att detta låter som en hysteriskt krånglig bok föreslår jag att börja med något av hans andra verk som är helt annorlunda. Annars blir hen nog avskräckt och det är synd.

Det kluvna förhållandet till introversionen

Det är litet det som boken behandlar. På något sätt. Delvis, mitt i allt annat som händer i den. Hur någon kämpar med sig själv och alltid tror att hen borde vilja söka mer kontakt.

Introversionen är något som jag alltid har levt med, men länge kämpat emot och har haft svårt att acceptera, speciellt i tonåren och nu i de unga vuxna åren såklart. Något säger mig att det kan bli bättre sedan, när man ändå förväntas ”lugna ner sig”, men så vill jag inte heller tänka. Det kan vara en tillgång att ha en introvert personlighet, men det är också en förbannelse för den som inte ännu har förstått sig själv. För på de som kämpar emot det syns det inte utanpå. De bara ger mer och mer energi till sin omgivning och kan rentav verka supersociala för att de låtsas så bra, tills energin en dag tar slut. Och den dagen sätts omgivningen i chocktillstånd.

Ångesten över att känna sig otillräcklig knackar alltid på axeln i vår socialt krävande vardag – något måste väl vara fel när en störs av det som så många andra söker så intensivt; nätverkandet, minglet, de många vännerna eller det spontana hänget (då en hade föreställt sig litet skrivtid… eller att jobba med något annat projekt en har på gång hemma…). Litet kärlek och ett förtroligt samtal då och då stör inte en introvert, tvärtom! Men att fråga ”tja vad gör du vill du ses om en stund?” är som att mula mig med en kall snöboll, för när jag säger ”jag gör inget speciellt/tar det lugnt” så är jag mitt uppe i ett intressant radioprogram, sorterar mina böcker eller skriver någon lista, planerar eller skapar nästa bästsäljare – och det är en kamp att komma ur det på ”en liten stund”. Kravet man så lätt ställer på sig som ung och fri student är att man alltid åtminstone borde vilja säga Ja, varpå man sedan får ångest om man nu ändå hade s.k. balls att säga nej, och det är inte sunt.

Det jag däremot helt ärligt sörjer på grund av min introversion är mitt min usla reaktionstid och min blindhet. Verkligen. Ni kommer tro att jag överdriver, men jag är en sämr20150509_122216e medmänniska i vissa sammanhang på grund av detta personlighetsdrag. Ibland hörs någon i etern ilsket påpeka att:

”Folk är så uppe i sina mobiler så att de inte ser sina medmänniskor! Folk har inget civilkurage!”

Jag har aldrig varit den som märkt saker, med eller utan mobil i handen. Jag har noterat saker omedvetet, sedan har min hjärna bearbetat alla intryck och inte förrän jag kommit hem från promenaden har jag kommit att tänka på tanten som kanske skulle ha behövt hjälp med bärandet där borta vid affären eller på att det där beteendet på bussen kanske inte var helt okej och att jag kanske borde ha sagt något till snubben. Och då har det varit tyst i mina hörlurar hela vägen eftersom jag bara har använt dem som öronproppar mot billjud och andra distraktioner. Sedan har jag känt mig dum. Varför är jag inte mer öppen? När jag väl, någon enstaka gång, har lyckats med att se när någon behöver hjälp och förstå att jag borde agera, inte bara tänka teoretiskt kring det lite halvt omedvetet, har lyckokänslorna över att jag också kunde suttit i länge efteråt. Så man bör vara försiktig med att säga att folk ”idag” är si och så. Människor är olika. Jag har varit helt ”off” i 23 år och behöver inte mer skuldkänslor för det.

Erfarenheter av lektörstjänst?

Det är så att jag har kommit såpass långt i skrivandet av min roman att jag börjar kika på de olika lektörstjänster som finns att tillgå på marknaden. Det är klart att ‘nära och kära’ kanske kommer att få läsa litet, men det skulle vara intressant att få professionell kritik och lite konkreta råd kring hur man kan avhjälpa sina ev. misstag. Detta också för att om man skickar till ett förlag och det blir refuserat så är det inte alltid man får något utlåtande om texten.

Under de senaste åren tycks det ha fötts en mängd nya verksamheter som inriktar sig på detta, att läsa aspirerande och professionella författares manus – och bedöma dem. Och priserna skiljer sig mycket, beroende på hur kända antingen företaget/förlaget eller själva lektörerna är. Det är en enda röra alltihop och med min s.k. SSV-diagnos (Svårigheter att Sortera och Välja) blir det helt omöjligt. Vilken lektör passar för just mitt manus? Vad säger en utbildning (som jag själv läser) i litteraturvetenskap om någons förmåga att bedöma? Är deras personliga läsintresse och genretycke viktigare faktorer för att få en ärlig kritik, mer lik en ”normal” läsares sådan? – För det rent tekniska kan alla, eller? Och teknik? Kan de vara inriktade på olika skolor, anpassat för olika genrer? Går det att rakt av applicera ”man får vad man betalar för” även i detta sammanhang?

Som ni förstår är detta väljande något som tar enorm tid och energi. Jag är därför nyfiken på om någon därute har några erfarenheter av lektörstjänster – bra som dåliga. Finns det någon särskild som du kan rekommendera? Vilken genre skrev du i då? Någon som man borde undvika?

2015-04-19 08.21.52

Precis där jag vill vara – i skrivprocess

Hej igen på er.

Det föll sig så att jag blev litet ledig här innan sommarjobbet skulle ta vid och nästan all min tid har nu ägnats åt att skriva på mitt bokmanus. – Förutom den tid då jag har blivit avbruten av vänner, matinköp, städning och extrajobb förstås. Det är svårt att sova på kvällarna, för jag tänker på karaktärerna, på fraser, och jag får plötsliga fantasibilder som aldrig förr under dagarna. Det är tungt att gå upp på morgonen, för varje natt är fylld av mardrömmar; i boken jag skriver på finns ett stort mörker under det uppenbara, det vet jag, men jag har ännu inte lyckats definiera detta mörker – bara att de finns där.
Till er som är nyfikna på den genre jag skriver i så ska jag inte göra misstaget att beskriva det som ”Roman”. Det hör självklart till en genre – och jag ska kort sammanfatta det som ”Psykologisk thriller”, men jag tror att många av er inte skulle ha hållit med mig, eller ha sagt att det innehöll inslag av mycket annat. Men vad innehåller inte, i själva verkligheten, inslag av mycket som inte omfattas i dess beskrivande begrepp?
När boken är klar så ska den ges ut. Jag vet inte när, bara att. Att den ska bli klar och att den ska ges ut, men hur många gånger den måste skrivas om och redigeras, ja… det återstår att se. Och om det nu skulle bli jag själv som får bekosta en s.k. egenutgivning för att den ska kunna hitta sina läsare, ja… då kommer jag att förlika mig med tanken på en sådan investering. Just nu är jag precis där jag vill vara. Att befinna sig i skapandets process är det bästa som finns. Det betyder inte att det är enbart roligt. Eller helt sunt. Men det är det bästa som finns, för oss som var gjorda att skapa och som hellre skulle dö än tvingas att aldrig mer skapa.

Det blir inte mycket läst av andras tankar när jag kämpar med mina egna. Av någon anledning nosar jag på Madame Bovary men jag har inte lyckats läsa ut den än. Det är svårt att slita sig till livet ibland. Kommer bli en del Modiano i sommar eftersom jag ska läsa en distanskurs om hans författarskap, så en och annan recension lär dyka upp här.

Vi hörs!

2015-05-06 15.37.39