Status: 25 000 ord
Idag har jag verkligen flow. Det känns som om jag befinner mig i en annan dimension av världen än den jag vanligtvis tillhör, som om jag har hamnat fel och upptäckt att jag kan gå ut och in i andra människors medvetanden. Mina karaktärer lever, som hela människor, med hela känslor. Det är fantastiskt att vara här. Låt mig stanna.
Snälla, låt mig stanna.
Status: 18 740 ord
Idag har jag redan skrivit flera sidor. Vet inte vad allt kommer ifrån men jag tror att det är det att jag tar mig tiden. Har lagt plugget åt sidan några dagar eftersom jag verkligen känner lusten att skriva. Plugga kan jag göra när jag är helt utpumpad och bara inte orkar skriva ett ord till. Är inte så noga med betyg, bara jag klarar godkänt. Och svensk grammatik är inte direkt min favoritdel på kursen. Tro det eller ej men en klarar sig rätt bra utan alla termer och begrepp som tagits fram för att kunna sortera in vårt ologiska mänskliga språk i logiska trädliknande konstellationer och märkta fack. Vårt eget språk måste uppenbarligen fråntas all sin mänsklighet för att vi ska kunna studera det, är inte detta underligt?
Ska kanske berätta vad min bok handlar om så småningom, men inte riktigt än.
Lyssnat mycket på gamla avsnitt av Författarpodden när jag jobbar. Det är mycket intressant att höra hur förlagsvärlden verkligen ser ut och ju mer jag lyssnar desto mer kritiskt inställd blir jag till den, även om detta inte är deras intention med podden. De verkar vara nöjda och mer vilja nyansera bilden av författarlivet. Själv känner dock jag att det kanske ska det vara slut nu på detta eviga skickande till förlag och långa väntande och denna fruktansvärda ångest över att så många gånger bli vänligt men bestämt nekad utan förklaring, när det jag drömmer om kanske i själva verket inte är den verklighet som skulle möta mig på ett förlag. De beskriver i podden hur en av dem inte ens träffat sin förläggare förrän långt in i processen och att de trots att ha blivit utgivna hela tiden måste kämpa för att bli marknadsförda och hänga kvar, samtidigt som de har press på sig att sälja för att nästa bok ska kunna ges ut. Och allt detta redigerande för att det ska passa marknaden. Det verkar finnas en sådan total maktobalans mellan författare och förläggare, där den förra är i underläge. Om någon bara vill ha sin bok utgiven är hen ofta beredd att gå hur långt som helst. En förläggare kan be en byta ålder på en karaktär eller skriva om hela partier och sedan är det inte ens säkert att den versionen blir utgiven. Och författaren tackar ödmjukast för ‘hjälpen’.
Skulle jag ge ut eget skulle jag också behöva kämpa med att marknadsföra mig för att nå ut, men jag skulle kunna bestämma allt själv, vilket är en tanke som lockar mig starkt och eggar mig i mitt skrivande. Den tar bort mycket av den ängslighet jag annars kan erfara när jag skriver med förlagsutgivning i åtanke. Ingen annan skulle heller kunna sätta press på mig att sälja eller skriva snabbare. En press ovanifrån som jag redan har upplevt när jag jobbade som säljare på provision under några ångestfyllda år. Om jag ändå ska ha skrivandet som en sidoverksamhet så finns det väl ingen anledning att göra sig beroende av någon?
Efter att ha studerat utbudet av egenutgivna böcker är jag också helt säker på att jag skulle lyckas göra det så mycket bättre än många andra. De flesta omslag är gräsligt fula och de allra flesta baksidestexter är dåligt författade och fulla av klyschiga uttryck, stolpiga meningar och tomma ord. Titlarna är dåliga. Detta är en anledning till att jag aldrig tagit mig tiden att läsa någon. Notera, detta gäller inte alla, men många. En och annan sticker förstås ut ur mängden, men jag tror att de allra flesta har haft för bråttom till tryckpressen och snålat in på både det ena och det andra. Ja, jag är ärlig nu: Det kan se rentav sorgligt ut. Och de är ofta hiskeligt dyra, trots att en e-bok borde kunna vara riktigt billig. Men det betyder inte att jag inte tycker att de borde få uppfylla sin dröm att ge ut en bok. Det är inte det jag säger, bara att sättet de gjort det på inte kommer ge dem många läsare.
Om jag bestämmer mig för att ge ut på egen hand är det efter några vändor till lektör, korrekturläsare och formgivare. Visst kostar det pengar, men för mig är faktiskt en bok, vilket jag mer och mer inser, ett konstverk. Och om det ska vara mitt konstverk som jag rakt igenom kan stå för – från omslag till innehåll -, så måste jag få bestämma allt. En frilansande lektör ställer inte upp villkor, utan belyser saker en själv kanske har missat och ger tips och råd utifrån sin kunskap om dramaturgi. Det är nog, när allt kommer omkring, viktigare för mig att boken blir som jag vill ha den, än att den säljer i stora upplagor. Jag vill bygga ett författarskap – likt en permanent konstinstallation -, inte ett varumärke. Jag vill få utlopp för min kreativitet och bli läst, inte nödvändigtvis tjäna pengar på det. Varför ska jag då böja mig och ändra mig för pengar?
Nu låter det som om jag ser mig som någon sorts avancerad eller krånglig författare. Tvärtom är min ambition att de flesta ska kunna läsa och ta till sig mina texter. Det är bara det att om jag inte fått bestämma allt i slutändan så är det inte längre mina texter och då kvittar det ju hur många som faktiskt läser. Om folk kan lägga tio tusentals kronor på att spela golf för nöjes skull, så kan väl jag lägga pengar på att bygga upp ett författarskap?
Detta är tankarna som upptar min vakna tid just nu. Kanske har jag ändrat mig imorgon.
Är du intresserad av att veta mer om egenutgivning så har jag tidigare skrivit ett par omfattande inlägg om detta, där du kan få mycket information. Del 1: Om kvalitet och Del 2: Det praktiska.
Status: 48 sidor.
Tankar: Alltså, shit. Det här blir så bra. Intrig. Nu fattar jag vad som menas med ordet. Jag bygger på något stort. Måste låta det ta plats.
Euforin. Euforin!
Sov gott.
Nu har det alltså gått för lång tid igen sedan sist jag skrev ett inlägg. Skämskudde. Vet inte varför jag drar mig för att öppna WordPress, men min teori är att livet just nu är ganska händelselöst. Förutom att jag skriver en del. Men det går inte att säga så mycket om det, mer än att jag är i en fas av vilt knapprande på tangenterna och hundra röda trådar i huvudet. Läste i Tidningen Skriva att Virginia Woolf sagt att ingen bör publicera något innan 30-årsåldern; att tiden mellan 20 och 30 är en tid att ge sig hän åt impulser – att ungdomen är en känslig period och att en riskerade att ta till sig för mycket av kritik innan en hade hittat sin egen röst. Håller ni med henne? Jag tyckte att det lät vettigt. Jag är inte färdig än, inte riktigt mogen och är lättpåverkad som satan. Det är som om jag hela tiden suger i mig en massa information, smälter den i kroppen och sedan skiter ut en reflektion i Word-dokumentet 24 timmar efteråt. Utan att ha bearbetat informationen aktivt. Kan inte riktigt styra mina impulser. Men jag vet att det jag skriver blir bättre och bättre, mer och mer självständigt. Så, en dag.
Jag suktar efter att resa. Världen är så stor. Det känns som om jag inte hinner med allt. Satt och tittade på bilder från Kinaresan och längtade tillbaka till de fantastiska bergen i Zhangjiajie. Det var så vackert överallt att jag inte visste var jag skulle vända mig. Livet är långt och kort på samma gång, farligt och tryggt. En del tror att vi väljer, andra inte. Vi hade kunnat dö på den vingliga bussen på serpentinvägen över Tianmen Mountain, det var 35 personer som dog där någon månad senare. Vi hade kunnat krascha med det lilla turbulenta lågprisflyget mellan Shanghai och Zhangjiajie. Men det gjorde vi inte.
Jag funderar på vad jag vill. Tror att jag ska vidareutbilda mig till lärare och använda min fritid till att skriva. Då gör jag något vettigt på dagarna, som gör skillnad för andra, och skriver vad jag vill för att jag älskar det. Har kommit fram till att publicering inte kan vara ett självändamål med texten, att målet med att skriva inte kan vara att kunna leva på det (även om det hade varit toppen). Målet måste alltid vara texten och den måste vara oberoende av pengar och andras åsikter. När texten väl krupit fram i ljuset och visar sig vara fantastisk (vilket den kommer att bli!), värd att läsas av andra, då kan jag alltid dela med mig av den. Det finns inget som hindrar det.
Har efter många och långa funderingar med näsan i kalendern kommit på den ultimata strukturen för mig. Jag frågade mig vem jag var och vilken personlighetstyp jag representerade. Hur ville jag leva? Splittrad eller fokuserad? Lugn eller stressad? Svaret var självklart.
En dag för var sak.
Jag är ingen människa som kan dela upp min dag i pluggtid och skrivtid, för när jag väl försjunkit i något är det då alltid dags för nästa uppgift.
En dag i taget.
Jag har nu delat upp min kalender i tre till fyra pluggdagar och en till 2 skrivardagar. Kommer jag på idéer på andra dagar än skrivardagen noterar jag det snabbt i mobilen. Jag tror det kommer att funka bra. Hade min första skrivardag i torsdags. Satt hemma i tysthet och kände verkligen hur orden bara flöt upp till ytan, som om de bubblat i mig hela veckan.
Tror det kommer funka.
Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!
Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?
Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.
Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.
Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.
Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.
Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.
Läsa och Skriva