Briljant.

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns författare som jag inte förstår mig på och så finns det författare som får mig att känna en ”connection” på första sidan. Sigrid Cumbüchen är en av dem. Hon öppnar nya dörrar i sina romaner, formen leker med läsarens känsla för fakta och fiktion, språket leker och ändå smeker blicken pappret lätt och friktionsfritt. Det märkte jag redan i Den oumbärliga, som jag av en slump hittade i en realåda på överskottsbolaget i höstas och slukade på mina pendlingar till praktiken (tyvärr blev det ingen recension på bloggen).

I Spill en damroman lotsas vi fram och tillbaka i tiden, mellan 30-talet och 90-talet, mellan vår och höst och olika möten med olika personer. Ibland är en situation oerhört detaljerad och sekunderna går långsamt, för att sedan rinna iväg mellan raderna. Den gamla Hedwig blir succesivt barnet Hedda, den unga flickan, den vuxna kvinnan. Och språket leker. Författaren finns alltid där bakom och lurar, vill lura mig. Hon verkar inte helt pålitlig. Sigrid brevväxlar med Hedwig under den falska premissen att hon bor i Hedwigs barndomshem.

Romanen handlar om hur vi skildrar dåtiden med nutidens ögon. Hur vi identifierar oss med kvinnor genom historien som själva aldrig skulle kännas vid denna identifikation. Och jag älskar den! Jag fullkomligt älskar den!

Fakta
Titel: Spill – en damroman
Utgiven: 2010
Sidor: 447
Författare: Sigrid Cuombüchen
Förlag: Norsteds

Har du läst något alldeles speciellt den senaste tiden?

 

 

De polyglotta älskarna

”Vilken godbit!” tänkte jag när jag såg omslaget till De polyglotta älskarna i bokhandeln. När boken sedan fick augustpriset ville jag verkligen läsa den. Den bok som får priset brukar ju vara riktigt bra. Jag tänkte på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Karin Johannissons fantastiska (biografiska) Den sårade divan. Jag väntade mig något i klass med det, något alldeles alldeles speciellt. 

Och ja speciell är den, men jag vet inte om det är på ett bra sätt. Det är en udda och välskriven bok, men ganska ointressant för mig. Jag gillar inte att den är uppdelad i tre mindre delar (som ändå på något sätt hänger ihop). Jag hinner inte fastna för karaktärerna eller ens lära känna dem innan de byts ut. Först handlar det om Ellinor som träffat en litteraturkritiker, Calisto, på en dejtingsajt och faller för honom trots att han är våldsam och osympatisk. Hon kommer från en bondhåla och tänker fortfarande på sitt konstiga ex som, om jag förstår det rätt, bor i en husvagn. Sedan får vi följa Max Lamas, författare till det manus som ligger hemma hos Calisto. Han är ganska gubbsjuk, eller bara ensam. Hans fru har förälskat sig i en filosof. Han hittar en deprimerad receptionist som han ligger med och sedan dumpar och anklagar för att vara dålig i sängen. En till osympatisk figur med andra ord. Och han tjatar hela tiden om den ”polyglotta” älskarinnan. Han vill hitta en älskarinna som talar alla hans språk. Del tre handlar om en ung före detta rik kvinna som minns när Max Lamas var på besök och ville åt hennes mamma.  

Det är något som ligger och bubblar under ytan, men jag vet inte riktigt vad det är och läsningen ger inga förklaringar, vilket gör att jag känner mig dum. Alla referenser till Michel Houellebecq förstår jag inte heller, eftersom jag aldrig läst honom. Nja. Jag vet inte om jag gillar romanen. Den är inte dålig och jag kan tänka mig att läsa mer av Lina Wolff, men just den här boken  är inte någon jag skulle rekommendera till andra. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Har du läst den? 

Att läsa en bok eller hundra 2017

2016 läste jag 23 böcker och lyssnade på 5. Listan och recensioner hittar du här. Alla är dock inte recenserade. Jag vet inte ens om jag  kan kalla mig en läsande människa  när jag jämför mig med många andra bokbloggare. På instagram delade vissa i mellandagarna hur de hade lyckats plöja närmare hundra böcker (och ibland ännu fler). Jag älskar att läsa, men sådär många kommer jag aldrig att varken hinna eller vilja läsa. Vad är meningen med att nå dessa höga siffror i antal böcker?

Mitt mål för 2017 är att läsa 24 böcker, alltså två i månaden. Inte för att det är många, utan för att det innebär en kontinuerlig läsning i en takt som gör att jag kan ta till mig innehållet, reflektera över det och lära mig någonting av det. Förutom att sköta min vardag och mitt ”riktiga” liv. För mig är det viktigt att läsningen ger mig nya insikter och lärdomar, men mindre väsentligt om den är underhållande – det ser jag mer som en bonus. Mitt egentliga mål är alltså inte just 24 böcker, utan tid till mycket läsreflektion.

Vilket är ditt läsmål?

 

 

 

Kontraster

För två veckor sedan påbörjade jag min verksamhetsförlagda utbildning på en gymnasieskola. Hittills har jag följt en klass och sedan hållit 8 lektioner av varierande kvalitet. Det svåraste är grammatiken. Trots att jag har skrivit ner de rätta svaren blir jag osäker på om det verkligen är rätt när jag går igenom på tavlan och eleverna ställer svåra frågor. Jag vet ju att jag kan det, ändå blir jag helt förvirrad. Det roligaste än så länge har varit att jobba med språksociologi och retorik. Det blir många fler diskussioner med eleverna i dessa moment än i grammatik. Än så länge har eleverna varit väldigt snälla mot mig! Vissa försöker vara lite kaxiga men det är bara roligt. Äntligen vet jag vad jag ska jobba med! Jag gillar eleverna och friheten i att planera själv och disponera min tid. 

Boken då? Jo, jag hade ju min skrivhelg för flera veckor sedan och fick gjort en hel del, men nu minns jag knappt längre vad jag skrev eller ändrade i manuset. Vet bara att jag var nöjd med ändringarna.

Allt hade kunnat kännas toppen, om det inte vore för att människor i min närhet har det riktigt tufft och har haft det länge. Manuset känns inte längre verkligt och angeläget när de verkliga människorna kräver min omsorg och mitt engagemang. Jag kan tyvärr inte skriva om det på bloggen, åtminstone inte just nu. Det är starka kontraster. Jag är eld och lågor på praktiken och glömmer allt det hemska, sedan minns jag på kvällen hur det är och då vissnar hela jag. Tur att jag är bra på att förtränga saker på dagarna för annars hade jag inte fått något gjort. 

Redigering, del 3 – När det tar emot

Jag tog en paus från mitt manus – och den har blivit ganska lång. Till skillnad från i våras pluggar jag heltid nu och har inte riktigt haft ork att sätta mig med texten. Istället har det blivit mycket romanläsning på kvällarna och några skrivna rader här och där på spårvagnen. Reflektioner och annat. Dagboksliknande.

Sambon ska åka iväg nästa helg och då ska jag äntligen ta tag i manuset igen. Tyst och lugnt hemma. Plugget får jag jobba undan under veckan så att jag verkligen kan koncentrera mig. Det låter litet dumt att jag vill att han åker bort, men jag ser fram emot att vara helt ensam några dagar och bara sjunka in i berättelsen. Jag behöver mycket sammanhängande tid när jag ska skriva manus, kan inte skriva en halvtimme-timme då och då eftersom det tar tid att komma in i texten.

Jag vet att många är som mig i det. Men det får inte bli en ursäkt för att inte skriva, eller för att skriva på nya idéer istället för på det där halvfärdiga manuset, vilket det blivit för mig.

Hade jag velat skriva på boken den senaste månaden så hade jag skapat den tiden. Men jag har inte orkat. Jag måste tvinga mig att ta tag i det nu. Det är nu det känns tungt, när det verkligen är ett jobb att få ordning på alla lösa trådar.

Det är nu, exakt i denna stund, som sorteringen sker. De som inte pallar och de som kämpar på. De som ger upp och de som en dag står där med en färdig roman.

Jag ska vara en av dem som kämpar på. Jag ska jobba mig upp i flow igen.

 

 

 

Spännande utan action 

Efter att ha läst Flickvännen gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte del två: Den vita staden. Det var så spännande att jag inte kunde vänta med att ta reda på hur det skulle gå.

Karin är en rätt så annorlunda människa, sett ur mitt perspektiv. Hon bryr sig inte om att skaffa varken jobb eller utbildning. Hon vill inte försörja sig själv, hon vill ha en kille som ordnar det. Helst en farlig kille. Kanske känner hon så för att hon tror att det bara är farliga killar hon kan få, vilket ju i så fall är sorgligt och visar på dålig självkänsla. Men ingen ska minsann tycka synd om henne. Hon har valt detta. Hon älskar John.

Hon är snygg. Modellsnygg. Det är hennes valuta. Hon gör allt för att hålla värdet stabilt. Hon gör var hon kan åt de där två celluiterna på låret, hon tvättar och borstar och skrubbar. Åldrandet skrämmer henne. Hon hoppas att John ska fortsätta älska henne. Hon hoppas att hon ska fortsätta älska honom, om han slutar. Med att råna, döda och stjäla. För det där huset hon fått av honom är så fint, hon älskar det. Kanske älskar hon bara huset, livet han köpt åt henne. Hon träffar inte längre sin familj eller sina gamla vänner. De enda hon umgås med är andra flickvänner till killarna i gänget. Ingen vågar prata om något viktigt. I Maffiabröder vittnade ju en mot sina polare.

I Den vita staden är hon ensam i huset som blivit kallt och grått. Hon ammar sin nyfödda dotter. John är borta. Vi vet inte var han är eller om han lever. Kronofogden knackar på dörren och hon kommer att förlora allt.

Karolina Ramqvists två romaner väcker många känslor och är båda mycket effektivt uppbyggda för att skapa spänning, men på ett annorlunda sätt. I stället för att undra om killarna kommer att klara brottet utan att åka fast, undrar jag vem som är lojal, om Karin kommer att sticka från John, ta livet av sig eller om barnet, Dream, ska råka strypa sig med den där sladden. Eller om hon ska frysa ihjäl. Det är två helt klart spännande och njutbara romaner. Dock hade jag velat ha lite mer bakgrund och djup, men det kanske inte hade passat Karins ytliga karaktär.

Aftonland

Ända sedan jag läste Den andra kvinnan har jag längtat efter Therese Bohmans nästa bok. Inte för att Den andra kvinnan var särskilt speciell. Den var självklart välskriven men historien var klassisk (ganska tråkig ramhandling). Det var dock något i huvudkaraktärens hållning mot omvärlden. En alienation, en ensamhet som sällan skildras på annat sätt än som något dåligt. I Den andra kvinnan var ensamheten överlägsen, klarsynt.

Själv har jag varit mycket ensam. Och stundvis älskat det. Det finns tillfällen då ensamhet får en människa att se klarare, friare, tror jag. Den ensamma människan är inte bunden till en omgivning, tänker inga pliktskyldiga goda normativa tankar.

Den ensamhet som skildras i Aftonland är mörkare. Karolina är konstprofessor i Stockholm. Hon har nyligen gjort slut med sin sambo och lever singelliv i sin nyinköpta lägenhet nära Söder. Hon rör sig i Stockholms innersta kulturkrets, med kulturjournalister, forskare och konsthandlare. Hon älskar sin titel, sitt jobb, de intellektuella samtalen. Men hon märker hur människor beklagar hennes livsval, det att som fyrtioåring gå ur en fast relation. Så en dag vandrar en självsäker ung doktorand in i hennes kontor med ett stort fynd. Karolina tampas med attraktionen till doktoranden och med minnet av något hon trodde var kärlek. Det är inte längre historien om en ung människas protest mot konventioner, om självvald ensamhet, utan den om kvinnan som är fångad i sin biologiska kropp, oavsett hur väl hon argumenterar för sin frihet. Denna kropp har en livmoder med ett bäst-före datum, som tycks stå stämplat i pannan.

Lika mycket som Aftonland är en roman om ensamhet och åtrå, är det en hyllning till konsten och kärleken. Karolinas idéer om konst är aningen kontroversiella för vissa. Hon anser inte (och detta är en återkommande kritik även i Den andra kvinnan) att konst är bra bara för att den är feministisk. Hon älskar det vackra för det vackra, inte för det politiskt korrekta. Och där är jag böjd att hålla med henne, även om jag själv ofta faller för ”fina budskap”.

Den enda kritik jag har att framföra är att jag hade velat ha mer. Mer av allt detta goda, detta mumsande på idéer och samhällsreflektioner. Jag längtar redan efter Therese Bohmans nästa roman. Hon är en av de mest intressanta nutida svenska författarna och förhoppningsvis har hon många böcker framför sig.