Etikett: Böcker

Vad ska du skriva i sommar? Novelltävlingar!

Publicerat den av Gabrielle4 kommentarer

IMG_20150625_233936God kväll, nu har jag precis tagit helg. Det blev dock inget torsdagsvin utan… Barampambam! Sill och gröt! Kanske blir lite vin också, vem vet. Hursomhelst. Du sitter framför ett tomt ark, kanske befinner dig ”mitt emellan två romaner” eller varför inte bara vill ta en paus från det långdragna ältandet det innebär att skriva en HEL BOK. Du har nu stora möjligheter att testa dina novellvingar. Själv har jag aldrig vunnit något, men du kanske har bättre handlag med det korta formatet? Jag är i alla fall bra på att leta och har snubblat över några pågående tävlingar som verkar mycket spännande!

Just nu:

Först hittar vi Hoi förlag som i samarbete med MyStoryTours arrangerar en tävling på temat ”Efter demonstrationen”. Man kan vinna en e-novellutgivning på Hoi förlag värde 4 000 kronor. Inte illa! Novellen skall vara hela 2500-5000 ord och uppdelad på olika ”platser”. MyStoryTours är en ny app som lanserar ett annorlunda sätt att läsa och därför ska alltså bidraget skapas genom att man använder deras redigeringsverktyg. Otroligt spännande. Deadline är 15 augusti. Läs mer praktisk information här.

Sedan har vi en litet mer traditionell novelltävling och det är tidningen Skriva som regelbundet utlyser sin utmaning på blyga 4000 tecken inklusive mellanslag. Temat för denna gång är ”Attack” och deadline är 5 augusti. Vinnaren får 700 kr på Adlibris och blir publicerad i tidningen. Inte illa det heller. Läs mer praktisk information här.

Man kan också skriva en kortroman(!) i tre stycken om max 20 000 tecken per del och skicka till Hemmets tävling.Temat är ganska fritt. Vinnaren blir publicerad i tidningen och erhåller 10 000 kr. Deadline är 15 Augusti. Läs mer här.

Är du som jag lite skeptisk till Hemmets feelgood-känsla? Mer lagd åt det ockulta hållet? Då är Booqla och Fantastikportalen rätt kombination för dig. Skriver du fantasy, science fiction och skräck eller liknande kan du lägga in din novell om max 40 000 tecken på Booqla.com senast den 31 juli och mejla dem att du deltar. Vinnaren blir publicerad i en antologi som Booqla ska ge ut i samarbete med Fantastikportalen. Läs mer här.

Så, har vi nog att göra nu? Det tror jag! Själv ska jag dock fortsätta gnaga på min roman, men om det dyker upp en idé, ja då vet man aldrig vad som händer!

Strindbergska ordet om föräldraförsäkringen – Läst: Giftas

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Screenshot_2015-06-24-21-43-01Varför använder vi sällan längre så praktiska ord som ”stupiditeter” om dumheter, ”agrementet” om avtalet o.s.v.? Det känns som väldigt naturliga ord för oss som är uppväxta med engelskan så nära, tycker jag i alla fall. Nåväl, vem säger att man inte får använda dessa ord? Hava vi icke frihet att uttrycka oss som vi behagar och leka med orden, åtminstone som författare? Eller voro vi slavar för konventionerna, som alla andra?!

Det är första gången jag läser något annat av Strindberg än Ett halvt ark papper – som vi läste både i Svenska på högstadiet och på gymnasiet, av brist på lärarfantasi eller idiotisk skolplan förtäljer icke historien. Sedan läste vi närmast inget av honom i Litteraturvetenskapens första kurser – de förväntade sig kanske att man redan kunde sin Strindberg. Men jag hade hört av någon att han skulle vara en kvinnohatare och därför vägrade jag länge att läsa hans böcker. Lyssna inte på rykten och fördomar, för hundrasjuttioelftetusonde gången!

Giftas kändes hur som helst aktuell med tanke på frågan om den beryktade föräldraförsäkringen som nu viner genom debattklimatet. Därför satte jag på Storytel och har nu tagit mig både till och från jobbet i sällskap med denne utomordentligt genomtänkta herre som jag dessvärre inte visste mer om än att han en gång hade skrivit ett helt liv på en papperslapp.

Det som Strindberg har och som debatten kan sakna idag, är många olika perspektiv, bl. a. från både rik och fattig och olika nivåer av utbildning. Förvisso är de en aning gammalmodiga, de här tankarna. Ingen går väl exempelvis och köper ammor idag i Sverige, men ändå. Ändå. Han känns som en frihetlig människa i grunden men han låter alla sorters tankar komma till tals. Och det nämner han i en av novellerna, vid något tillfälle, att en riktig författare ska så göra. Aderton noveller alltså. Inte dumt alls. Nu ska jag försöka att skriva som en tvåtusentalsmänniska när jag redigerar min roman, men det är så svårt, så oerhört svårt, att icke taga efter detta rytmiska språk!

Sill! Jag är sugen på sill och gröt!

Läst: ”Lyckas som författare”

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar
Screenshot_2015-06-21-18-41-16
Finns som e-bok

Jaha, ännu en bok om att skriva, tänkte jag när jag skummade Storytels förslag på e-böcker som skulle kunna passa mig. Men nej, nu på senare tid har fler och fler böcker om marknadsföring och annan affärsrelaterad verksamhet i samband med boksläpp utgivits. Lyckas som författare är alltså mer av en manual för hur man kan gå tillväga med det där färdiga manuset för att så många som möjligt ska vilja läsa det, men också – hur man ska tjäna pengar på det. I konstnärliga sammanhang anses det inte helt fint att prata om pengar. Flera har dock gjort det tidigare – som exempelvis Virginia Woolf i Ett eget rum, men då var det mer ett inlägg i kvinnofrågan. Idag kan kvinnor försörja sig och har ”råd” att skriva på fritiden, vilken dock inte alltid räcker till.

Idag kan det nog behövas en sådan här bok som säger ”stopp i backarna!” när fantasin skenar iväg för dem som funderar på egenutgivning eller för den delen har turen att bli antagna av stora förlag. Lyckas som författare påminner om och om igen om vikten av att inte förhasta sig i lyckorus, utan istället tänka strategiskt, förhandla och räkna för att nå så många som möjligt, samtidigt som man ska få en så stor del av den ekonomiska kakan som möjligt. Det är nämligen inte alltid det går hand i hand att bli läst och tjäna pengar. Först var jag mycket skeptisk till boken eftersom de pratade så mycket om F-pris hit och risker dit, marknadssatsningar o.s.v. Men sedan började jag att tänka om. Man kan upprepa gång efter annan att pengar minsann inte ska vara en del av målet när man ägnar sig åt konstnärlig verksamhet, för att slippa vara beroende. Men tänk, när man nu ändå lägger ner en sådan enorm ansträngning på att boken ska bli bra, är det inte bara dumt att sluta där? Växer inte friheten ju mindre beroende man är av arbetsgivare eller annat ekonomiskt stöd? Det är nog trots allt så. Att inte försöka sälja sina verk är bara dumt, hur genant det än kännas att ”sälja in” boken. Och att inte tro att man är den som har lagt ner mest jobb på texten och därför inte heller förtjänar mest betalt för det, är också bara dumt.

Nog bör det kommenteras att författarna till denna bok inte är helt opartiska, en del av sidorna i boken framstår som rena rama reklamkampanjen för hybridförlaget Hoi, som de arbetar med. De lyfter gärna fram fördelar med Hois utgivningsmodell och nackdelar med storförlagens kontrakt eller helt egen utgivning. Man behöver dock bara ta till sig den fakta som är relevant i ens egen planering och vara någorlunda kritisk i sin läsning, då kan boken bidra med information om bokmarknaden i stort. Sedan väljer man ju ändå vad som passar bäst för en själv.

Sammanfattning

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Höra väckarklockan
Lyssna på p1
Äta frukost
Promenera under ett paraply
Vara på jobbet
Promenera under ett paraply
Laga middag
Titta ut genom fönstret
Göra research
Redigera text
Titta ut genom fönstret
Titta på ”Orange is the new black” på datorn
Somna om

image

Madame Bovary

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

Titel: Madame Bovary
Författare: Flaubert, Gustave
Format: ljudbok

Många har rekommenderat mig denna bok och efter mycket tragglandeimage är jag nu nästan igenom den i ljudboksformat  (föredrar ljudböcker eftersom jag ofta läser fel och är långsam).
Så utomordentligt tråkig bok detta var! Ville bara att den skulle ta slut.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en läkare. Hon längtar efter ett liv i lyx, flärd och söker spänning i sin tråkiga vardag. Så hon läser massor av böcker och drömmer sig bort, är otrogen mm. Naturligtvis slutar det inte så bra.

Medan vi som skriver nuförtiden kämpar med gestaltningen, kunde 1800-talsförfattaren fritt beskriva människors känslor genom att helt enkelt tala om vad de kände. Nog om det.

Tyvärr Emma. Du var inte riktigt min typ, trots att jag älskade Zolas naturalistiskt groteska och mörka Therese Raquin, så var det något med den långdragna skildringen av den lilla landsorten Yonville som bara blev… ointressant. Gav upp innan boken var helt slut för att istället sätta tänderna i en faktabok om autism. Mycket mer spännande.

Tumme upp till uppläsaren dock. Hon gav den åtminstone litet energi.

Lektörsläsning inbokad!

Publicerat den av Gabrielle2 kommentarer

Då har jag äntligen tagit tag i något som jag borde ha gjort för länge sedan. Att Investera pengar i det jag brinner för, inte bara tid. För att ‘tid är pengar’ är hysteriskt sant. Ett exempel: Alla de timmar som du har lagt ner på ditt skrivande genom åren, skulle du verkligen låta dem gå till spillo och låta ännu mer tid gå åt när du befinner dig helt ur kurs? Det känns inte speciellt tidseffektivt. Tänk om du gång på gång upprepar samma fatala misstag, aldrig lär dig och så är tiden till slut en dag ute? Kaputt! För vi ska alla dö… Förlåt, haha. Men det är så. Man måste fråga sig om man kommer att kunna leva med sig själv om fallet är att man kunde ha handlat annorlunda; svalt sin stolthet, mött kritiken och börjat utvecklas i tid. Prioriterat annorlunda; avhållit sig från restauranger för att istället köpa en läsning av någon professionell?

”Vilket liv vill jag leva? Ett där jag är författare eller ett där jag drömmer om att vara det?”

2015-06-14 22.03.37
Man måste vara tålmodig om det ska bli något med de där romanerna, anser Snigel. Han gav motvilligt sitt samtycke till att bli fotograferad.

I skolan sa läraren alltid till den duktiga tjejen att ”åh vad du skriver bra, jättebra!”, ”Får vi läsa dina deckare sen?” och ”MVG!”. Den duktiga tjejen älskade att få se det där MVG:t, skrivet med en röd tuschpenna i kanten av uppsatsen och en liten fin kommentar på slutet av den. Då pirrade det i magen och hon kände sig bäst i världen. Så, varför når den här MVG-tjejen inte fram till något förlag då nu när hon är vuxen? Vad var det som var så jävla bra med de där texterna? Alla förlag har svarat henne med artig likgiltighet hon undrar om hon i själva verket inte är totalt värdelös. Det måste vara något som inte är så jävla bra med det hon skriver. Har hon verkligen ingenting att säga? Behöver hon kanske få uppleva lite fler trauman i livet för att skära upp kreativitetens ådra…?

Det handlar om att sätta mål och uppnå dem – och då måste man våga ta hjälp för att se sina svagheter för att någonsin kunna förbättra sig. Att ”skriva bra” är inte tillräckligt för att ens roman ska bli läst. Det är där lektörens kritiska granskning blir ett steg på vägen mot mitt nya utvecklingsorienterade författarjag. Hon är bokad i Augusti, så nu blir det redigering på kvällarna efter sommarjobbet för att kunna lämna in det så bra jag bara kan till henne. Kommer att skriva här på bloggen om hur det gick sedan.

Svårtillgänglig satir

Publicerat den av GabrielleLämna en kommentar

20150612_155455

Titel: Place de l’Étoile
Författare: Patrick Modiano
Genre: Prosa
Originalutgåva: 1968
Förlag: 138 s. Bonnier, 2014.
Översättning: Lena och Caj Melin

För att citera en läsare i Adlibris nätbokhandels kommentarsfält till nyutgåvan av boken Place de l’Étoile: ”Sjukt punkig.” Det var ganska precist i prick. Punkig på det stilistiska planet, med ett snabbt driv som få författare, däribland Modiano, lyckas göra bra. Vi kastas i tid och rum med en väldigt fart, ibland från ett land till ett annat i en enda mening och nya personer presenteras om varandra; pikareskroman, så kan man också kalla det. Punkig på så sätt att den förmodligen var uppnosig 1968 när den kom ut, skriven av en debuterande 23-åring som vågade göra politisk satir – en mycket svår konst som alltid har skattats högt – av antisemitiska fördomar.

Anledningen till att jag tog boken i min hand var att jag anmälde mig till en sommarkurs på distans om Nobelpriset och kanonbildning i allmänhet och årets vinnare i synnerhet. Annars hade den nog fått stå kvar på hyllan.

Huvudpersonen Raphel Schlemilovitch är en ung fransk jude som genom boken på olika sätt får gestalta och möta antisemitiska fördomar. Åtminstone har jag fått förklarat för mig att det är så det ligger till med boken innan jag öppnar den. Under läsningen framträder en arvinge som lever i överflöd och utvikningar och att hans livsstil är en diffus fördom speglas i berättarstilen där huvudpersonen själv beskriver sitt leverne utan att knappt använda beskrivningar av egna upplevelser. Istället ber han läsaren att själv skaffa sina bilder från andra håll, kanske som han själv gjort?

”Scott Fitzgerald har skrivit bättre än jag skulle kunna om dessa partiers, där skymningen är för ljuv, skratten för livliga och ljusreflexerna inte bådar gott.” (s.21)

Rösten känns på detta sätt verklighetsfrånvänd och kanske är det det som författaren vill uppnå? Hur som helst så måste läsaren vara någorlunda litterärt skolad i den västerländska traditionen för att ha behållning av boken. Det refereras såpass flitigt på sidorna att det borde vara omöjligt för läsaren att inte störa sig på det, om hen inte kan relatera till personerna som nämns. Och jag ska erkänna att många symboler och metaforer går mig helt förbi, även om jag studerar litteratur och känner till många av referenserna. Varför översätter exempelvis sprätten Schlemilovitch Vergilius romerska epos? Är detta också en fördom eller en slumpmässig del av hans karaktär? Jag stannar ofta upp som ett frågetecken under läsningen. Jag känner inte till alla de karikatyriska och fördomsfulla beskrivningar av judar som fanns och kanske fortfarande finns; upptäcker brister i min historiska bildning. Kan jag skylla på att jag är nittiotalist?

På ett sätt är texten utestängande och kan säkert ses som elitistisk av de illvilliga. Men samtidigt underskattar den verkligen inte sin läsare, vilket är typiskt för den lyckade satiren; den ställer vissa krav på mig, den är inte bara där för att servera mig något. Den vill utmana mig, spänna ögonen i mig. De likgiltiga hamnar också i Dantes helvete.

Och ingen får nobelpriset i litteratur för att skriva underhållning. Oftast inte heller när de gör konst för konstens skull. Det skall finnas substans. Symboliskt har priset på ett sätt en politisk påverkan, eftersom frågorna en vinnande författare ställer kan komma att lyftas upp på hög politisk nivå. När antisemitiska och rasistiska åsikter nu sprids genom Europa ligger denna sortens litteratur rätt i tiden att återuppmärksamma, tycker jag, även om jag inte menar med det att man ska tro akademien om att verka politiskt. Det var bara ett sammanträffande, Modiano lär ha varit påtänkt lika länge som alla andra som tilldelas denna ära. Han har har under många år varit en av många röster om en speciell tid i vår historia, men har uppenbarligen av någon anledning varit det på ett alldeles speciellt framstående vis.

All respekt för författarens skicklighet. Jag måste dock tala från min egen utgångspunkt och vara ärlig; det var svårt att få en känsla för boken, jag förstod den inte riktigt. Att börja med att läsa Place de l’Étoile är inte den lättaste vägen till att finna anledningen till hans nobelpris, men det är en utmaning som för vissa säkerligen kan vara värd besväret. För den läsare som däremot tycker att detta låter som en hysteriskt krånglig bok föreslår jag att börja med något av hans andra verk som är helt annorlunda. Annars blir hen nog avskräckt och det är synd.