En behöver lite äventyr för att kunna skriva

En behöver lite äventyr ibland. Det var det min mamma sa till mig när jag var liten. ”Jag tror du måste ha några år på nacken och upplevt någonting för att kunna skriva bra böcker”. Det tror jag inte riktigt på längre. År gör inte alltid skillnad på alla människor. En del förblir. Men, det där med upplevt, det håller jag med om. Upplevelser kan upplevas på så olika sätt av olika individer. Det finns de som inte märker om de upplever saker och de som upplever saker som inte ens finns. Upplevelser är individuella, ingen kan säga ”hen har upplevt så mycket”, för det vet bara hen. Upplevelser hör inte bara till den yttre världen. Men när det händer annorlunda eller farliga saker i denna värld kryper människornas jag fram ur dunklet och visar sig, oreglerade och oaktsamma inför betraktares ögon.

Jag tvingar mig ut ur mitt skal ibland för att ”uppleva” och varje gång blir jag lika förvirrad och skräckslagen. Behöver verkligen min egen tid. Två veckor dygnet runt med familj och vänner tar på krafterna. Kanske är jag otacksam nu, men tiden i sjukrummet var fridfull på något sätt. Jag fick tid att bara ligga still, tänka och vila. Reflektera över mitt resesällskap på ett sätt som jag inte kunde göra i deras sällskap. Jag missade mycket av Indonesien, men fick i gengäld andra intryck. Allt kan verkligen vara upplevelser.

På planet hem läste jag min bok på iPaden i iBooks (har konverterat den till e-bok). Såg en massa fel, markerade, skrev kommentarer, funderade och fantiserade medan min kamrat sov. I slutet av nästa vecka ska jag skicka manuset till en lektör för ett utlåtande. Nu jobbar jag några veckor igen. Sitter kvällar på kontoret för att ha råd med överlevnaden och de där ”upplevelserna”. Fixar med försäkringar också, sådant där som måste göras. Och läser om kanon till distanskursen. Men allt jag vill göra är att skriva. Här hemma.

wpid-2015-07-21-11.10.24.jpg.jpeg

På sjukhus i Surabaya

Kära blogg, efter tre dagar är jag nu utskriven från sjukhuset i Surabaya och tillbaka på hotellet. Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv. Mitt blodtryck var så lågt att inget blod gick att få ut ur ådern vid det första testet som skulle göras. Läkaren sade först att de med 75 procents säkerhet misstänkte denguefeber, en allvarlig typ av malaria som orsakas av myggbett. Sedan letade de efter ännu en typ av myggburen infektion. Som tur var visade det sig att det hela var magsjuka i kombination med urinvägsinfektion. Inte för att det var kul det heller, men du fattar.

Utsikten från mitt sjukrum var en pulserande stadsvy, men vid sextiden om morgnarna letade sig solstrålar in över min bädd och molnen skockade sig över himlen utanför fönstret tills de bildade slott och drakar. Jag låg och tittade på molnen och lugnet infann sig vid denna tid. Jag tänkte att jag ville arbeta på min bok, men droppet gjorde min hand stel och hindrade mig från att lyfta upp ipaden och börja redigera. Jag ville läsa, men så fort jag ens tänkte den tanken sjönk huvudet djupare ner i kudden och jag vaggades in i slummer av tutande bilar, sirener från brandbilar och ambulanser, patienternas ringande klockor och javanesiska samtal. Jag väcktes då och då av en hand på min fot och ett leende ansikte. ”Fever mam?” ”Diare mam?” Byta dropppåse, komma med provresultaten, ta nytt blodtryck, en bricka med mat. De kom från ”management board” och ville veta om jag var nöjd. Jodå. Jag hade ju inte malaria. Tack bara nöjd. Lite mycket chokladströssel på frukostbrödet bara.

Och Bali? Ja, inställt på grund av ett vulkanutbrott på östra Java. Lika bra. Nu längtar jag bara HEM.

wpid-20150714_091006.jpg

wpid-20150714_093735.jpg

Munjangan, Indonesien

Här i Munjungan är klimatet tropiskt, men bada är inte att tänka på. Av en fiskare på stranden fick vi nämligen veta att vattnet nu var fullt av giftiga maneter. 

  
Munjungan är en liten by på den tätbefolkade ön Java och här lever de flesta av att odla och sälja t. ex. kryddnejlikor eller fiska. Kryddnejlikor används till att laga den underbara grytan ”Randang”, en form av nationalrätt i Indonesien. 

  
Just nu pågår fastan för fullt här och byn lever upp först framåt nattetid då de som valt att fasta får tanka på ny energi. 

  
Till frukost äter vi ”Nasi Goreng” vilket är stekt ris med olika smaker beroende på vad som finns över från gårdagens mat. Ibland smakar den räkor och ibland kyckling. Givetvis kryddar vi med rikligt av chilin för att få till den rätta hettan! Till det serveras ett stekt ägg, grönsaker, tempe m.m. Underbart sätt att starta dagen. Från och med nu blir det aldrig mer mackor. 

På lördag åker vi vidare till Bali för att semestra lite. Just nu är vi hemma i min familjs hus som de byggt uppe i bergen i denna härliga by. Tid att umgås med nya vänner och lära känna omgivningen. Skriva blir det inte mycket med, men det kanske är bra med en paus för att reflektera och låta texten vila ett slag. 

Oavsett vad de andra säger – ”State of mind” som författare

2015-06-21 20.41.22

Ditt sinnestillstånd, ”state of mind” som det så vackert heter på det rikare språket, behöver inte alls vara förankrat i hur andra människor betraktar dig. Du kan förankra din verklighetskänsla i vilket sinnestillstånd du vill. Jag har sinnestillståndet ”Författare”. Vilket ”state of mind” har du?

Du kan kämpa hela livet för att ”få” kalla dig något. Men det är faktiskt du själv som har satt upp reglerna för när du får börja kalla dig det. Varför inte ändra på reglerna? Det är inte lagar vi talar om. Jag menar inte att du skall sluta kämpa för att få något utgivet, om det är vad du vill. Tvärtom. Jag tror att om du ser dig själv som en författare och vågar kalla dig för det, så kommer din hjärna med större sannolikhet att verkligen arbeta som en. Jag tror också att det finns de som faktiskt bara älskar att skriva men tror att en måste ha gett ut en bok för att en ska få kalla sig författare. Dessa människor kanske går ett helt liv utan att ”kunna” kalla sig författare och se sig som det, trots att de ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva – och njuter av det. Det är att snåla på något outsinligt, till vilken nytta?

Det handlar inte om titlar. Det handlar om tid, som alltid. Ett ”författarskap” får högre prioritet än en ett ”intresse”.

Så vadå om du inte lever på det? Nämn mer än tio författare som inte behöver ha ett ”vanligt” jobb. Hela ditt inre skriker att du är det. Det är som om du vore fångad i fel kropp, fel kön eller vad som helst, du kan inte vara något annat än författare, inte leva som något annat även om du kan leva av något annat. Vad du lever av är en bisak i förhållande till vad du är.

Så vadå om du inte har fått något utgivet på ett förlag? Du är själv alla instanser; din egen redaktör, förläggare och läsare. Än så länge. Allt börjar med ett. Ett ord, en sida, ett utkast, en granskning, en bedömning, en läsning, en omskrivning. Ja allt! Det börjar alltid med ett! Även etablerade författares nästa bok börjar med ett ord och inte går de och plockar av och på sin författartitel mellan utgivningarna? Är de mindre författare innan förlaget har tryckt den nya boken? Nej. Du slutar inte kalla dig författare efter ett visst antal år? Nej. Det finns ingen gräns! Inga regler! Kör! Du är vad du är och vad du lever som är det viktiga. Så fort du öppnar ditt manusdokument är du författare.

Jag är inte individualanarkist, men livet är för långt för att en ska orka att se på sig själv som någonting en innerst inne inte är. Det är också för ändligt för att en ska ta risken att ännu en dag stiga upp och vara någonting inför sig själv, bara för att andra tycker att det stämmer. Jag är inte schizofren, men: Den dagen jag dör, dör jag som författare, oavsett vad de andra säger.

Att skriva för ”snabbt” och läsa med nya ögon – en teknikdiskussion

Kära blogg,

igår kväll konverterade jag mitt utkast till epub för att kunna läsa det i min e-boksläsare i mobilen och kunna anteckna på olika sidor var jag än befann mig i denna vardag som omger mig. Den som jag måste ha för att överleva. Smart tips om jag själv får säga – en ser verkligen hur det hade sett ut som ”tryckt”.

Och jag är besviken på min bok. Den går så himla fort fram. Jag har en tendens att skriva med sådan fart i handlingen att jag nu inser, när jag själv läser, att om jag inte visste var de befann sig och hur miljön omkring dem såg ut, så skulle jag inte förstå så mycket. Speciellt i slutet blir jag själv förvirrad. Det flyter som poesi – hur ska jag förklara? Det blir lätt ett rytmiskt berättande av mina texter; omedvetet anpassar jag stavelser och komma till att passa en viss sorts högläsning. Var kan detta komma ifrån? Kanske för att jag lyssnar på ljudböcker mer än jag läser böcker? Alltid gillat hörselintryck mer än synintryck? Det har sina fördelar för det blir ganska vackert på sina håll, men då står handlingen åt sidan. Hm.. det är väl en roman? Slutet måste bli mer långdraget. – Jag trodde inte jag skulle säga det om en bok!

Min bok är som ett motorcykelrace som slutar med att alla tävlande kör ut över ett stup och dör, ungefär. Fast alla dör inte, men du förstår vad jag menar. Det kan vara bra att ana stupet i förväg och kanske få se lite av turen på vägen och inte bara vara inne i en förares huvud?

Att försöka läsa med nya ögon är svårt, men det går! Att göra som jag gjorde här är ett sätt att komma ur ”word”-febern och läsa det som om det var en färdig tryckt bok. Fördelen med det är att då är sannolikheten högre att du läser med högre krav eftersom ögat luras att tro att det är ”en riktig bok” du läser, samtidigt som texten har ändrats utan din involvering; meningen som du vet ligger högst upp på sidan 82 ligger nu kanske längst ner på sidan 90.

Jag använder gratisprogrammet Calibre för att göra konverteringen från ODT. Sedan läser jag i min android på Google Play Books och där kan man markera och lägga kommentarer i texten.

Bjuder här på en litet utdrag som till skillnad från resten av boken går ganska lugnt fram:

Screenshot_2015-07-01-09-20-49Screenshot_2015-07-01-09-20-52