Budapest nästa!

Status: 36 400 ord

Åh, äntligen ska vi ut och resa! Har längtat så himla mycket till det här. Vi bokade upp påskveckan i Budapest redan i Januari och imorgon är det alltså dags. Vi tar tåget ner till Köpenhamn och tillbringar fredagen där, varpå vi flyger till Budapest och bor i fem dagar där. Vi ska bland annat besöka Metropolitan Ervin Szabó Library som ska vara ett fantastiskt vackert bibliotek. Det blir också såklart mycket bad eftersom det är badhusen som Budapest är känt för. Bilder kommer…

Skrev en hel del igår, orden lägger sig på hög, men jag känner att jag behöver ny luft, ny inspiration. Det blir perfekt med några dagars avkoppling i ett nytt land. Risken är väl att jag är så inspirerad när jag kommer hem att det inte blir mycket pluggat till grammatiktentan. Usch nej. Disciplin Gabrielle. Disciplin.

Och så det här med sprängdåden. Det gjorde mig både rädd för att flyga och ledsen för att världen är så fucked up. Vad skriver jag om egentligen? Vad är det för futtiga problem jag försöker att formulera när de stora problemen ligger långt ovanför vad jag kan greppa och hantera? Är det verklighetsflykt?

 

30 är lagom?

Nu har det alltså gått för lång tid igen sedan sist jag skrev ett inlägg. Skämskudde. Vet inte varför jag drar mig för att öppna WordPress, men min teori är att livet just nu är ganska händelselöst. Förutom att jag skriver en del. Men det går inte att säga så mycket om det, mer än att jag är i en fas av vilt knapprande på tangenterna och hundra röda trådar i huvudet. Läste i Tidningen Skriva att Virginia Woolf sagt att ingen bör publicera något innan 30-årsåldern; att tiden mellan 20 och 30 är en tid att ge sig hän åt impulser – att ungdomen är en känslig period och att en riskerade att ta till sig för mycket av kritik innan en hade hittat sin egen röst. Håller ni med henne? Jag tyckte att det lät vettigt. Jag är inte färdig än, inte riktigt mogen och är lättpåverkad som satan. Det är som om jag hela tiden suger i mig en massa information, smälter den i kroppen och sedan skiter ut en reflektion i Word-dokumentet 24 timmar efteråt. Utan att ha bearbetat informationen aktivt. Kan inte riktigt styra mina impulser. Men jag vet att det jag skriver blir bättre och bättre, mer och mer självständigt. Så, en dag.

Jag suktar efter att resa. Världen är så stor. Det känns som om jag inte hinner med allt. Satt och tittade på bilder från Kinaresan och längtade tillbaka till de fantastiska bergen i Zhangjiajie. Det var så vackert överallt att jag inte visste var jag skulle vända mig. Livet är långt och kort på samma gång, farligt och tryggt. En del tror att vi väljer, andra inte. Vi hade kunnat dö på den vingliga bussen på serpentinvägen över Tianmen Mountain, det var 35 personer som dog där någon månad senare. Vi hade kunnat krascha med det lilla turbulenta lågprisflyget mellan Shanghai och Zhangjiajie. Men det gjorde vi inte.

Jag funderar på vad jag vill. Tror att jag ska vidareutbilda mig till lärare och använda min fritid till att skriva. Då gör jag något vettigt på dagarna, som gör skillnad för andra, och skriver vad jag vill för att jag älskar det. Har kommit fram till att publicering inte kan vara ett självändamål med texten, att målet med att skriva inte kan vara att kunna leva på det (även om det hade varit toppen). Målet måste alltid vara texten och den måste vara oberoende av pengar och andras åsikter. När texten väl krupit fram i ljuset och visar sig vara fantastisk (vilket den kommer att bli!), värd att läsas av andra, då kan jag alltid dela med mig av den. Det finns inget som hindrar det.

20150509_112434

Nya tider

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image

Opponering!

Dags för opponering. Vaknade såklart klockan sex eftersom jag aldrig kan sova ordentligt innan sådana prövningar. Började kolla på klipp med Alan Rickman, grät lite (”Lily?”,”Always”), sedan ringde väckarklockan.

Tror att det kommer gå bra, men det är svårt att kritisera en annan student och att själv ta kritik. Jag försöker förklara för mig själv att hela världen inte hänger och dinglar med en c-uppsats. Om den blir godkänd så kommer jag ha mycket tid att skriva på min roman nästa vecka. Och ja… fram till Mars. Under denna period pluggar jag nämligen bara Svenska på 50 %, vilket jag anser mig vara värd efter en höst på 150% och ett december på 250%, plus jobb. Har kommit igång bra med mitt nya manus och ska ägna massor med tid och kärlek åt det nu.

Men först, opponering, som sagt.

2016-01-15 08.29.08

 

Det komplicerade med kött

Jag ska prata om något som inte har så mycket med skrivande att göra, men väl med livsfilosofi, vilket jag däremot tror är något som gör viktiga avtryck i allt vi skapar.

Det var längesedan jag drastiskt drog ner på min köttkonsumtion av miljömässiga skäl (egentligen för att själv känna mig som en bättre människa) men jag tänkte inte så mycket på det, mer än i termer av ”det är väl bra”. Egentligen åt jag fortfarande ganska mycket fisk, men trodde i min enfald att det var ett bättre miljöval – och bättre för hälsan. Sedan sa någon till mig att fisk var lika illa för miljön och att haven är förorenade så att fiskarna får i sig gifter och då började jag äta stora mängder ägg och ost istället, i tron att jag då gjorde världen en tjänst. För nog var jag rädd att om jag bytte ut mina proteiner mot bönor, nötter och soja, då skulle bröstcancern snart komma och knacka på. Jag trodde att konsumtion av soja varje dag gav ökad risk för cancer p.g.a. ”östrogenet”, men när jag nyligen läste noga visade sig detta inte alls stämma. Östrogenet är ett växtöstrogen och det är inte samma sort som det som finns i kroppen. Tvärtom är icke-genmodifierad soja en perfekt källa till protein som har studerats ordentligt.

Jag blev konfunderad; varför försöker människor att sprida så mycket myter om vegansk kost? Varför upphöjs mjölk som något naturligt med bilder på glada kor, varför främjas det och subventioneras och hur hänger allt egentligen ihop?  Vad är det som får fler och fler människor omkring mig att bli veganer; att inte bara undvika kött, utan även ägg och mejeriprodukter?

Jag googlade och fann den här dokumentären som handlar om hur köttindustrin främjas på bekostnad av vår miljö och hälsa. Den visar hur till och med miljöorganisationer vägrar prata om djurhållning som den verkliga miljöboven (eftersom krafterna bakom köttindustrin är så starka) trots att den släpper ut mer än transportindustrin. Enligt forskare kan vi egentligen max äta 2 oz av kött eller mejeri per person och vecka för att vara ”hållbara”. 1 paket yoghurt är alltså redan att överskrida!

Efter vidare funderingar kom jag fram till att om jag ska fortsätta äta kött och mejeriprodukter måste jag också stå ut med att se vad som görs med djuren. Det förde mig in på denna berömda dokumentär om djurhållning. Visserligen filmar de i USA och Japan, men om det är ens ett uns likt detta, är det inte tillräckligt illa? Hur kan vi bidra till detta?

Något gick upp för mig. Jag kan så klart fortsätta att konsumera mejeriprodukter och trösta mig själv med att jag inte äter ett dött djur, men hur får kon igång sin mjölkproduktion? Jo, genom att föda en kalv – och vad händer med kalven? Det viktiga är att inse hur komplext system det är och hur vi som konsumenter i dagsläget inte kan ha någon kontroll på hur väl en ko, vars mjölk vi dricker, har behandlats, om vi inte känner bonden. Vi vet inte om kon får träffa sitt barn, eller om hon slaktas när hon blivit ”värdelös”. Inte heller innehåller mjölken och osten näringsämnen som vi inte kan få i oss på ett miljövänligare sätt via vegetabilier. När allt kommer till kritan är det mest logiska alternativet att vara vegan, men också (vilket är det som gör att jag tvekar att ta steget) det mest socialt komplicerade alternativet.

Jag är inte redo att bli vegan ännu, på grund av det sociala, men jag drar mig hela tiden lite mer åt det hållet, upptäcker nya recept på egen hand och testar nya produkter, vänjer mig. Fortfarande står det dock flera läderskor i garderoben, favvon är en skinnjacka och jag kan inte riktigt fatta att den är gjorda av djur. Och nu är de ju redan kläder i min ägo. Kanske ska jag kanske bara tänka att ”okej, det var då, men från och med nu – inget nytt!” Mat är lite lättare. Det enda jag har svårt för är att tacka nej när någon annan har lagat kött- eller mejeribaserad bjudmat. Att såra någon. Om det redan är gjort. Ska det då bara slängas? Vilket syfte tjänar det? Jag vill heller inte tvinga på andra min kosthållning och är inte riktigt beredd att gå in i debatter, vilket känns oundvikligt om jag skulle välja att ta steget. Jag vill inte engagera mig för djurens rättigheter eller stå och demonstrera för miljön, bara själv leva så som jag tror innerst inne är rätt. Kanske kan jag bara glida in i det, naturligt och gradvis? Göra mindre dagliga val, välja riktning, skjuta de egna gränserna medan jag hoppas att världen också förändras? Utan att någon märker… Som om det vore något skamligt!

Har ni hört uttrycket kognitiv dissonans? Det är precis vad jag upplever.

Eftersom allt fler verkar bli medvetna om problematiken är det förhoppningsvis också så att det blir lättare och lättare att hitta alternativ på restauranger och att det blir mer accepterat socialt att äta veganskt. Till slut kanske det blir normen vi alla lever efter.

 

Ångest

Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.

C-uppsats i slutfas – vägval

Nu är det bara finjusteringen kvar. Som jag har skrivit! Det får en faktiskt säga om sig själv. Är kanske inte helt färdig i mitt huvud med den än. Jag kommer att fortsätta förbättra formuleringar, rubriker och göra saker tydligare. Jag var dock tvungen att snabba på med uppsatsen eftersom jag har bokat upp mig på jobb under hela jullovet och inte kommer att ha tid med den då. Opponering i januari, det blir spännande. Tills dess har jag nu således ”bara”jobb, min svenska-kurs  på halvtid och ytterligare en 7,5-poängare i klassisk litteratur på heltid som jag tar igen från tidigare termin då jag flög iväg till Kina lite osmidigt. (Den resan var dock värd alla missade kurser och extraarbete i världen! Alla resor är, när jag tänker närmare på det, värda stor möda.)

Men vem är jag utan alla dessa kurser? Vad händer sedan? Vad ska jag göra när allt är över?

Hade ett möte med min studievägledare härom veckan, vilket var mycket givande. Jag frågade hen om en hel del kring avancerade studier, forskning och yrkesmöjligheter inom textproduktion. Eftersom ingen i min familj varken forskar eller överhuvudtaget arbetar intellektuellt på liknande sätt med kultur, litteratur osv. så har jag alltid känt ett viss främlingskap med, blandat med längtan till och nyfikenhet på de som lyckats att få jobba med det som de brinner för. Kultursfären känns avlägsen och onåbar, samtidigt är den, vid närmare betraktelse, vid synande av texterna i den, bräcklig och öm. Jag börjar förstå att det handlar om att lära sig de premisser på vilka alla verkar inom det fält en vill in på. Jag känner sedan liten till de handfasta vägarna, som ekonomi, teknik och medicin; de representerar redan utstakade stigar och alla kan läsa sig till premisserna för att följa dessa, även om kanske inte alla orkar, kan eller vill välja just dem. Premisserna är dock inte lika tydliga i den bransch som jag vill verka i. Det finns igen konkret, utstakad stig. Men det är ett friare liv. Ett liv där tanken kan få utrymme.

Frågan är alltså inte vad. Den är hur.

Och svaret på den frågan är inte bättre än att jag ska fortsätta utbilda mig så långt det bara går, välja att läsa det jag brinner för och fortsätta skriva. Eftersom världen är full av texter finns det dessutom alltid jobb för någon som kan formulera dem. Hur obetydliga dessa texter än kan verka. För det är alltid en konst att skriva! Jag erinrar mig upptäckten för någon månad sedan att Skatteverket exempelvis har grammatiska fel på sin hemsida (de – dem, hittar inte rätt länk nu) och att jag dagligen läser företagsinformation som kan förbättras avsevärt. Kort sagt: Det löser sig. En ska alltid välja att satsa på det som ligger närmast hjärtat. Vad är livet annars?