Var, hur och när skriver ni?

Hej igen, det var värst vilket stort motstånd det ska finnas i kroppen mot att sätta sig och skriva om inte allt annat är perfekt. Jag har inte bott hemma i min egen lägenhet de senaste veckorna av olika skäl och har helt kommit ur min rytm. Har bott hos min kille som saknar kaffebryggare (är så trött på snabbkaffe nu) och har bara haft med mig min iPad (som jag skriver på nu) och lånat hans dator. Och när jag sitter vid hans dator kan jag inte ha mitt kaffe där för att jag är rädd att spilla, plus att alla mina lösenord fallit ur minnet… Har såklart velat vara här då det är mysigt att kunna låtsas att man bor ihop, men längtar ändå tills på tisdag då jag kan flytta hem till mitt studentrum igen. Det är konstigt vad mycket en ny plats kan göra med koncentrationen! Och för min del har det inte varit så positivt. Jag är en person som vill veta exakt var jag har allting och kunna se var allt är från mitt skrivbord. Ofta städar och springer jag innan jag skriver för att inte få myror i brallorna. Men det är inte bara det, det är något med att vara hemma hos sig själv, i sitt eget krypin. Det ökar åtminstone min kreativitet. Hur är det för er? Kan ni skriva var som helst? Kan ni sitta på caféer? Jag tycker det är jättestörande med andra människors prat!

Dessutom känns det som om jag inte riktigt har fattat att det är sant att jag har tid att skriva. Det är som om min hjärna stängde av efter opponeringen. Har stressat över att det är massor att hinna med när det egentligen inte är det. Boken En saga om tidens väsen som jag fick i julklapp har jag tragglat med i över en månad nu för att jag är så rastlös! Men nu börjar jag landa, börjar förstå att det är okej att sätta mig med mitt. Att det inte är någon som klagar på mig, att det bara är mina egna krav på effektivitet och produktivitet som pockar. Och att dessa inre krav egentligen leder till ineffektivitet. Så, några tips för att komma på banan igen? Borde en sätta upp vissa fasta skrivtider?

Köpte by the way ett tangentbord till min iPad mini (det finns!). Fungerar superbra, blir nästan som att sitta vid en laptop.

Nya tider

Jag får ett adrenlinpåslag av att tänka på nästa steg. Att ta en kandidat är som att ta sig över en ribba som ger en tillgång till så många fler spännande kurser – och inom fler ämnen.

Jag är trots allt glad att jag stressade sönder i höst, för nu är det så lugnt och skönt. Nu kommer belöningen som jag kämpat för. Tiden. Med enbart halvtidsstudier fram till slutet av mars kommer jag att med så mycket högre intensitet kunna skriva på min bok.

Det är snökaos i Göteborg nu. Spårvagnar och bussar inställda. Blir alltid så i Januari. Bakar bröd och läser svensk universitetsgrammatik. Funderar.

Har två manus, varav det senaste är det jag tänker arbeta med. Det är en mordgåta och en relationsroman i ett, en berättelse från en mördares perspektiv. Jag har tröttnat på att det alltid ska handla om att lista ut vem som är mördaren, när en istället kan få leva sig in i mördaren och försöka gissa vem som ska bli offer. Det är mördarna och offren som är intressanta, inte detektivernas magproblem.

image

Opponering!

Dags för opponering. Vaknade såklart klockan sex eftersom jag aldrig kan sova ordentligt innan sådana prövningar. Började kolla på klipp med Alan Rickman, grät lite (”Lily?”,”Always”), sedan ringde väckarklockan.

Tror att det kommer gå bra, men det är svårt att kritisera en annan student och att själv ta kritik. Jag försöker förklara för mig själv att hela världen inte hänger och dinglar med en c-uppsats. Om den blir godkänd så kommer jag ha mycket tid att skriva på min roman nästa vecka. Och ja… fram till Mars. Under denna period pluggar jag nämligen bara Svenska på 50 %, vilket jag anser mig vara värd efter en höst på 150% och ett december på 250%, plus jobb. Har kommit igång bra med mitt nya manus och ska ägna massor med tid och kärlek åt det nu.

Men först, opponering, som sagt.

2016-01-15 08.29.08

 

Ångest

Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.

Gästbloggare #6: Marica Källner

Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.

Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande

Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.

För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.

Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.

Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.

Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.

Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.

Av: Marica Källner

Gästbloggare #5: Leffe Delo

leffe22Leffe Delo är författare, spökskrivare, skrivcoach och lektör. Han driver Skrivarsidan. I år släppte han dessutom boken Havrefarsan. Han bor i Skåne med sin fru och författaren Caroline L Jensen. I sitt gästinlägg skriver han om att våga släppa taget om sitt verk.

Många som släpper sin första bok tycker det är asläskigt, även etablerade författare darrar inför varje boksläpp. Tänk om dom hatar mig. Tänk om dom hatar boken. Tänk om …

Det är som de släppt iväg en liten bebis i blöjor på en motorväg. Som om allmänheten flyttar hem till en och ska se hur man bor, vad man gör, hur man lever och så vidare. Som om de kommer hitta de där skeletten du vet.

Vad är det som är så farligt egentligen? Skriver man en blogg är det inte samma sak tydligen. För det är just BOKEN. Paketerad med allt man lyckats uppbringa i fantasi och känslor. Som om man lagt sin själ för allmän beskådan. Men så är det ju inte.

Ett manus blir aldrig färdigt sägs det och en författare kan hålla på att pilla på det i all oändlighet. Jag kallar det Alfonssjukan. Man blir liksom aldrig nöjd med manuset, alltid hittar man nåt skit som ska ändras, en karaktär som behöver mer kött, en mening som inte har det där lilla extra, en …

Ska bara …

Jag har läst fantastiska manus som aldrig kommer skickas till förlag. Som ligger på en hårddisk och förädlas tills det bara är skrot kvar, som förädlats till kattguld.

Ska bara …

Manuset är en bebis när idén till manuset för första gången smyger sig på en och börjar växa, när historien tar sin form, när det växer kapitel efter kapitel tills den till slut är vuxen. När förlaget ger ut den är den inte längre en bebis. Den är vuxen och det är bara att släppa taget. Låta den leva sitt eget liv och man får börja på en ny bebis. Det är faktiskt inte svårare än så. Släpp taget bara.

Vissa författare är rädda för att lyckas. Att det är mer skrämmande än att misslyckas, för då kan ingen kritisera. Att man är rädd för att faktiskt bli utgiven och efter det ska massa människor läsa och bedöma, risa och rosa, skratta och gråta. Den där oformliga framtiden du vet. Att det faktiskt kan bli sant.

Jag jobbar som skrivcoach men även psykolog.

Bland mina kunder har jag allt från hemmafruar som vill bli författare till etablerade författare och rikskändisar. En del av dem har inga som helst problem att andra ska tycka och tänka på deras verk. Andra … not so much.

Och det är läskigt – om man låter det vara läskigt. Egentligen handlar det bara om hur man förhåller sig, hur man tänker. En del av mitt jobb handlar om just det. Att hantera känslor och tankar, det ingår i mitt jobb till viss del. Men det är bara en bok – låt den leva sitt eget liv.

Bokmässan 25/9

20150925_122231Trots att jag bor i Göteborg har jag aldrig tagit mig tiden att besöka bokmässan. Hypen innan var ju enorm och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det jag tar med mig från gårdagens evighetslånga promenader i labyrintiska gångar är nog mest trötta ben. Puh! Vad mycket folk, det var svårt att koncentrera sig på samtalen.

20150925_133318

Ett av dagens plus var dock när jag lyckades få en sittplats vid Litteraturscenen när Jonas Hassen Kemiri pratade om sin nya bok Allt jag inte minns och svarade på frågor om sin skrivprocess. Blev riktigt sugen på att läsa boken.

Fil 2015-09-26 10 22 37Det andra plusset för dagen får jag tacka Michaela för. Vi har läst varandras bloggar ett tag och passade på att ses på en öl i vimlet! Hennes schema på mässan är något hektiskt, eftersom hon är här på uppdrag av en webbportal som heter Addeto, där artiklarna handlar om forskning om Sverige och Finland, med fokus på humaniora och samhällsvetenskap.

– Jag är chockad över att det är så mycket folk, säger hon. I Helsingfors brukar det inte vara lika många. Men jag trodde att det skulle vara ännu större, man har ju hört att det skulle vara helt enormt.

20150925_161638Som en positiv överraskning var visst Radiopsykologen Allan Linnér på plats och pratade med Susanna Alakoski. Jag älskar Radiopsykologen. Så fort jag är stressad sätter jag på ett avsnitt i SR:s app och samtalen får mig alltid att må bättre, även om problemen som behandlas inte är mina problem. Vågade dock inte gå fram och hälsa på honom efteråt, heh.

20150926_101222Självklart fick jag med mig något nytt hem också, men även om det kliade i shoppingfingrarna så höll jag tillbaka och påminde mig om min överfulla bokhylla därhemma. En liten tunnis fick det bli, bara.