Titel: Place de l’Étoile
Författare: Patrick Modiano
Genre: Prosa
Originalutgåva: 1968
Förlag: 138 s. Bonnier, 2014.
Översättning: Lena och Caj Melin
För att citera en läsare i Adlibris nätbokhandels kommentarsfält till nyutgåvan av boken Place de l’Étoile: ”Sjukt punkig.” Det var ganska precist i prick. Punkig på det stilistiska planet, med ett snabbt driv som få författare, däribland Modiano, lyckas göra bra. Vi kastas i tid och rum med en väldigt fart, ibland från ett land till ett annat i en enda mening och nya personer presenteras om varandra; pikareskroman, så kan man också kalla det. Punkig på så sätt att den förmodligen var uppnosig 1968 när den kom ut, skriven av en debuterande 23-åring som vågade göra politisk satir – en mycket svår konst som alltid har skattats högt – av antisemitiska fördomar.
Anledningen till att jag tog boken i min hand var att jag anmälde mig till en sommarkurs på distans om Nobelpriset och kanonbildning i allmänhet och årets vinnare i synnerhet. Annars hade den nog fått stå kvar på hyllan.
Huvudpersonen Raphel Schlemilovitch är en ung fransk jude som genom boken på olika sätt får gestalta och möta antisemitiska fördomar. Åtminstone har jag fått förklarat för mig att det är så det ligger till med boken innan jag öppnar den. Under läsningen framträder en arvinge som lever i överflöd och utvikningar och att hans livsstil är en diffus fördom speglas i berättarstilen där huvudpersonen själv beskriver sitt leverne utan att knappt använda beskrivningar av egna upplevelser. Istället ber han läsaren att själv skaffa sina bilder från andra håll, kanske som han själv gjort?
”Scott Fitzgerald har skrivit bättre än jag skulle kunna om dessa partiers, där skymningen är för ljuv, skratten för livliga och ljusreflexerna inte bådar gott.” (s.21)
Rösten känns på detta sätt verklighetsfrånvänd och kanske är det det som författaren vill uppnå? Hur som helst så måste läsaren vara någorlunda litterärt skolad i den västerländska traditionen för att ha behållning av boken. Det refereras såpass flitigt på sidorna att det borde vara omöjligt för läsaren att inte störa sig på det, om hen inte kan relatera till personerna som nämns. Och jag ska erkänna att många symboler och metaforer går mig helt förbi, även om jag studerar litteratur och känner till många av referenserna. Varför översätter exempelvis sprätten Schlemilovitch Vergilius romerska epos? Är detta också en fördom eller en slumpmässig del av hans karaktär? Jag stannar ofta upp som ett frågetecken under läsningen. Jag känner inte till alla de karikatyriska och fördomsfulla beskrivningar av judar som fanns och kanske fortfarande finns; upptäcker brister i min historiska bildning. Kan jag skylla på att jag är nittiotalist?
På ett sätt är texten utestängande och kan säkert ses som elitistisk av de illvilliga. Men samtidigt underskattar den verkligen inte sin läsare, vilket är typiskt för den lyckade satiren; den ställer vissa krav på mig, den är inte bara där för att servera mig något. Den vill utmana mig, spänna ögonen i mig. De likgiltiga hamnar också i Dantes helvete.
Och ingen får nobelpriset i litteratur för att skriva underhållning. Oftast inte heller när de gör konst för konstens skull. Det skall finnas substans. Symboliskt har priset på ett sätt en politisk påverkan, eftersom frågorna en vinnande författare ställer kan komma att lyftas upp på hög politisk nivå. När antisemitiska och rasistiska åsikter nu sprids genom Europa ligger denna sortens litteratur rätt i tiden att återuppmärksamma, tycker jag, även om jag inte menar med det att man ska tro akademien om att verka politiskt. Det var bara ett sammanträffande, Modiano lär ha varit påtänkt lika länge som alla andra som tilldelas denna ära. Han har har under många år varit en av många röster om en speciell tid i vår historia, men har uppenbarligen av någon anledning varit det på ett alldeles speciellt framstående vis.
All respekt för författarens skicklighet. Jag måste dock tala från min egen utgångspunkt och vara ärlig; det var svårt att få en känsla för boken, jag förstod den inte riktigt. Att börja med att läsa Place de l’Étoile är inte den lättaste vägen till att finna anledningen till hans nobelpris, men det är en utmaning som för vissa säkerligen kan vara värd besväret. För den läsare som däremot tycker att detta låter som en hysteriskt krånglig bok föreslår jag att börja med något av hans andra verk som är helt annorlunda. Annars blir hen nog avskräckt och det är synd.
Lektören skrev… Ja, jag ska berätta mer i nästa inlägg. Men, hon skrev om det där med helhet och perspektivbyten och om nivåer av realism. Hon tyckte att graden av realism växlade igenom mitt manus och att vissa bitar hade högre igenkänningsfaktor än andra. Hon tyckte inte riktigt att det hängde ihop, att det var flera olika texter och inte en text. Jag håller med henne, är illa tvungen efter att ha läst om det i ett försök att härma hennes synvinkel i en för mig annorlunda och något obekväm position i läsfotöljen. Mitt manus kan likaväl läsas som flera texter och det som ska hålla ihop allt faller så lätt isär. Jag inser det nu. Det är inte fullkomligt.
Läsa och Skriva 