Kära blogg, efter tre dagar är jag nu utskriven från sjukhuset i Surabaya och tillbaka på hotellet. Tror aldrig jag har varit så rädd i hela mitt liv. Mitt blodtryck var så lågt att inget blod gick att få ut ur ådern vid det första testet som skulle göras. Läkaren sade först att de med 75 procents säkerhet misstänkte denguefeber, en allvarlig typ av malaria som orsakas av myggbett. Sedan letade de efter ännu en typ av myggburen infektion. Som tur var visade det sig att det hela var magsjuka i kombination med urinvägsinfektion. Inte för att det var kul det heller, men du fattar.

Utsikten från mitt sjukrum var en pulserande stadsvy, men vid sextiden om morgnarna letade sig solstrålar in över min bädd och molnen skockade sig över himlen utanför fönstret tills de bildade slott och drakar. Jag låg och tittade på molnen och lugnet infann sig vid denna tid. Jag tänkte att jag ville arbeta på min bok, men droppet gjorde min hand stel och hindrade mig från att lyfta upp ipaden och börja redigera. Jag ville läsa, men så fort jag ens tänkte den tanken sjönk huvudet djupare ner i kudden och jag vaggades in i slummer av tutande bilar, sirener från brandbilar och ambulanser, patienternas ringande klockor och javanesiska samtal. Jag väcktes då och då av en hand på min fot och ett leende ansikte. ”Fever mam?” ”Diare mam?” Byta dropppåse, komma med provresultaten, ta nytt blodtryck, en bricka med mat. De kom från ”management board” och ville veta om jag var nöjd. Jodå. Jag hade ju inte malaria. Tack bara nöjd. Lite mycket chokladströssel på frukostbrödet bara.

Och Bali? Ja, inställt på grund av ett vulkanutbrott på östra Java. Lika bra. Nu längtar jag bara HEM.