#läsahelahyllan 1/30: Provocerande essä

image

Essän Det som en gång var är skriven av författaren Helena Granström och bilderna är tagna  av naturfotografen Marcus Elmerstad.

Det är en fantastiskt vacker bok, där bild och text vävs samman på ett naturligt sätt och det är lite av en mysfaktor att kunna hålla i det tunga påkostade bandet, som inte rymmer så mycket text. Den vackra formen och det provocerande innehållet skapar en märklig kontrast. För när de nu valt att skapa denna bok, så har de uppenbart använt sig av avancerad teknik. Både för att skriva, trycka och sälja boken. Detta är dock något som Granström kritiserar, alltså teknik överhuvudtaget.

Det är en civilisationskritik. Och visst, det kan en ju skriva, men det är, som Granström själv menar, omöjligt att gå tillbaka, att stoppa den utveckling vi ser. Den utveckling där naturliga miljöer förstörs och ekosystemen utarmas, till förmån för vår jakt på resurser. Den utveckling där människor successivt tappar kontakten med det som en gång var; sig själva, varandra, naturen och djuren. Hon skriver själv att det enda vår civilisation ser som möjligt är att lösa miljöproblemen med hjälp av ny teknik, för att rädda det den gamla tekniken har förstört. Så vad vill hon att jag, som läsare, ska göra åt detta? Frustrationen bara växer. Ibland känner jag mig lite för plump och otillräcklig för att skriva recensioner av sådana här texter, för jag är i grunden en praktiker. En doer. Och all kritik utan lösningsförslag stör mig, även om jag förstår vad hon menar. Om vi ändå inte kan gå tillbaka. Om vi inte ens vet till vad eller om det ens skulle vara bättre, vad är det då hon har skrivit? Och för vem? Det är inte en kritik, det är snarare en sorgedikt. Till naturen och ‘det ursprungliga’. En gravsten. Om vi går under ska vi åtminstone veta om att vi gör det, eller? Nej, nu är jag för hård. Det är både välskrivet och tankeväckande hela vägen, men det är inte en bok jag skulle rekommendera till en person som har lätt för ångest. A.K.A. mig själv.

Har du också läst den? Vad tyckte du i så fall om den?

Strindbergska ordet om föräldraförsäkringen – Läst: Giftas

Screenshot_2015-06-24-21-43-01Varför använder vi sällan längre så praktiska ord som ”stupiditeter” om dumheter, ”agrementet” om avtalet o.s.v.? Det känns som väldigt naturliga ord för oss som är uppväxta med engelskan så nära, tycker jag i alla fall. Nåväl, vem säger att man inte får använda dessa ord? Hava vi icke frihet att uttrycka oss som vi behagar och leka med orden, åtminstone som författare? Eller voro vi slavar för konventionerna, som alla andra?!

Det är första gången jag läser något annat av Strindberg än Ett halvt ark papper – som vi läste både i Svenska på högstadiet och på gymnasiet, av brist på lärarfantasi eller idiotisk skolplan förtäljer icke historien. Sedan läste vi närmast inget av honom i Litteraturvetenskapens första kurser – de förväntade sig kanske att man redan kunde sin Strindberg. Men jag hade hört av någon att han skulle vara en kvinnohatare och därför vägrade jag länge att läsa hans böcker. Lyssna inte på rykten och fördomar, för hundrasjuttioelftetusonde gången!

Giftas kändes hur som helst aktuell med tanke på frågan om den beryktade föräldraförsäkringen som nu viner genom debattklimatet. Därför satte jag på Storytel och har nu tagit mig både till och från jobbet i sällskap med denne utomordentligt genomtänkta herre som jag dessvärre inte visste mer om än att han en gång hade skrivit ett helt liv på en papperslapp.

Det som Strindberg har och som debatten kan sakna idag, är många olika perspektiv, bl. a. från både rik och fattig och olika nivåer av utbildning. Förvisso är de en aning gammalmodiga, de här tankarna. Ingen går väl exempelvis och köper ammor idag i Sverige, men ändå. Ändå. Han känns som en frihetlig människa i grunden men han låter alla sorters tankar komma till tals. Och det nämner han i en av novellerna, vid något tillfälle, att en riktig författare ska så göra. Aderton noveller alltså. Inte dumt alls. Nu ska jag försöka att skriva som en tvåtusentalsmänniska när jag redigerar min roman, men det är så svårt, så oerhört svårt, att icke taga efter detta rytmiska språk!

Sill! Jag är sugen på sill och gröt!

Svårtillgänglig satir

20150612_155455

Titel: Place de l’Étoile
Författare: Patrick Modiano
Genre: Prosa
Originalutgåva: 1968
Förlag: 138 s. Bonnier, 2014.
Översättning: Lena och Caj Melin

För att citera en läsare i Adlibris nätbokhandels kommentarsfält till nyutgåvan av boken Place de l’Étoile: ”Sjukt punkig.” Det var ganska precist i prick. Punkig på det stilistiska planet, med ett snabbt driv som få författare, däribland Modiano, lyckas göra bra. Vi kastas i tid och rum med en väldigt fart, ibland från ett land till ett annat i en enda mening och nya personer presenteras om varandra; pikareskroman, så kan man också kalla det. Punkig på så sätt att den förmodligen var uppnosig 1968 när den kom ut, skriven av en debuterande 23-åring som vågade göra politisk satir – en mycket svår konst som alltid har skattats högt – av antisemitiska fördomar.

Anledningen till att jag tog boken i min hand var att jag anmälde mig till en sommarkurs på distans om Nobelpriset och kanonbildning i allmänhet och årets vinnare i synnerhet. Annars hade den nog fått stå kvar på hyllan.

Huvudpersonen Raphel Schlemilovitch är en ung fransk jude som genom boken på olika sätt får gestalta och möta antisemitiska fördomar. Åtminstone har jag fått förklarat för mig att det är så det ligger till med boken innan jag öppnar den. Under läsningen framträder en arvinge som lever i överflöd och utvikningar och att hans livsstil är en diffus fördom speglas i berättarstilen där huvudpersonen själv beskriver sitt leverne utan att knappt använda beskrivningar av egna upplevelser. Istället ber han läsaren att själv skaffa sina bilder från andra håll, kanske som han själv gjort?

”Scott Fitzgerald har skrivit bättre än jag skulle kunna om dessa partiers, där skymningen är för ljuv, skratten för livliga och ljusreflexerna inte bådar gott.” (s.21)

Rösten känns på detta sätt verklighetsfrånvänd och kanske är det det som författaren vill uppnå? Hur som helst så måste läsaren vara någorlunda litterärt skolad i den västerländska traditionen för att ha behållning av boken. Det refereras såpass flitigt på sidorna att det borde vara omöjligt för läsaren att inte störa sig på det, om hen inte kan relatera till personerna som nämns. Och jag ska erkänna att många symboler och metaforer går mig helt förbi, även om jag studerar litteratur och känner till många av referenserna. Varför översätter exempelvis sprätten Schlemilovitch Vergilius romerska epos? Är detta också en fördom eller en slumpmässig del av hans karaktär? Jag stannar ofta upp som ett frågetecken under läsningen. Jag känner inte till alla de karikatyriska och fördomsfulla beskrivningar av judar som fanns och kanske fortfarande finns; upptäcker brister i min historiska bildning. Kan jag skylla på att jag är nittiotalist?

På ett sätt är texten utestängande och kan säkert ses som elitistisk av de illvilliga. Men samtidigt underskattar den verkligen inte sin läsare, vilket är typiskt för den lyckade satiren; den ställer vissa krav på mig, den är inte bara där för att servera mig något. Den vill utmana mig, spänna ögonen i mig. De likgiltiga hamnar också i Dantes helvete.

Och ingen får nobelpriset i litteratur för att skriva underhållning. Oftast inte heller när de gör konst för konstens skull. Det skall finnas substans. Symboliskt har priset på ett sätt en politisk påverkan, eftersom frågorna en vinnande författare ställer kan komma att lyftas upp på hög politisk nivå. När antisemitiska och rasistiska åsikter nu sprids genom Europa ligger denna sortens litteratur rätt i tiden att återuppmärksamma, tycker jag, även om jag inte menar med det att man ska tro akademien om att verka politiskt. Det var bara ett sammanträffande, Modiano lär ha varit påtänkt lika länge som alla andra som tilldelas denna ära. Han har har under många år varit en av många röster om en speciell tid i vår historia, men har uppenbarligen av någon anledning varit det på ett alldeles speciellt framstående vis.

All respekt för författarens skicklighet. Jag måste dock tala från min egen utgångspunkt och vara ärlig; det var svårt att få en känsla för boken, jag förstod den inte riktigt. Att börja med att läsa Place de l’Étoile är inte den lättaste vägen till att finna anledningen till hans nobelpris, men det är en utmaning som för vissa säkerligen kan vara värd besväret. För den läsare som däremot tycker att detta låter som en hysteriskt krånglig bok föreslår jag att börja med något av hans andra verk som är helt annorlunda. Annars blir hen nog avskräckt och det är synd.