Opponering!

Dags för opponering. Vaknade såklart klockan sex eftersom jag aldrig kan sova ordentligt innan sådana prövningar. Började kolla på klipp med Alan Rickman, grät lite (”Lily?”,”Always”), sedan ringde väckarklockan.

Tror att det kommer gå bra, men det är svårt att kritisera en annan student och att själv ta kritik. Jag försöker förklara för mig själv att hela världen inte hänger och dinglar med en c-uppsats. Om den blir godkänd så kommer jag ha mycket tid att skriva på min roman nästa vecka. Och ja… fram till Mars. Under denna period pluggar jag nämligen bara Svenska på 50 %, vilket jag anser mig vara värd efter en höst på 150% och ett december på 250%, plus jobb. Har kommit igång bra med mitt nya manus och ska ägna massor med tid och kärlek åt det nu.

Men först, opponering, som sagt.

2016-01-15 08.29.08

 

Det komplicerade med kött

Jag ska prata om något som inte har så mycket med skrivande att göra, men väl med livsfilosofi, vilket jag däremot tror är något som gör viktiga avtryck i allt vi skapar.

Det var längesedan jag drastiskt drog ner på min köttkonsumtion av miljömässiga skäl (egentligen för att själv känna mig som en bättre människa) men jag tänkte inte så mycket på det, mer än i termer av ”det är väl bra”. Egentligen åt jag fortfarande ganska mycket fisk, men trodde i min enfald att det var ett bättre miljöval – och bättre för hälsan. Sedan sa någon till mig att fisk var lika illa för miljön och att haven är förorenade så att fiskarna får i sig gifter och då började jag äta stora mängder ägg och ost istället, i tron att jag då gjorde världen en tjänst. För nog var jag rädd att om jag bytte ut mina proteiner mot bönor, nötter och soja, då skulle bröstcancern snart komma och knacka på. Jag trodde att konsumtion av soja varje dag gav ökad risk för cancer p.g.a. ”östrogenet”, men när jag nyligen läste noga visade sig detta inte alls stämma. Östrogenet är ett växtöstrogen och det är inte samma sort som det som finns i kroppen. Tvärtom är icke-genmodifierad soja en perfekt källa till protein som har studerats ordentligt.

Jag blev konfunderad; varför försöker människor att sprida så mycket myter om vegansk kost? Varför upphöjs mjölk som något naturligt med bilder på glada kor, varför främjas det och subventioneras och hur hänger allt egentligen ihop?  Vad är det som får fler och fler människor omkring mig att bli veganer; att inte bara undvika kött, utan även ägg och mejeriprodukter?

Jag googlade och fann den här dokumentären som handlar om hur köttindustrin främjas på bekostnad av vår miljö och hälsa. Den visar hur till och med miljöorganisationer vägrar prata om djurhållning som den verkliga miljöboven (eftersom krafterna bakom köttindustrin är så starka) trots att den släpper ut mer än transportindustrin. Enligt forskare kan vi egentligen max äta 2 oz av kött eller mejeri per person och vecka för att vara ”hållbara”. 1 paket yoghurt är alltså redan att överskrida!

Efter vidare funderingar kom jag fram till att om jag ska fortsätta äta kött och mejeriprodukter måste jag också stå ut med att se vad som görs med djuren. Det förde mig in på denna berömda dokumentär om djurhållning. Visserligen filmar de i USA och Japan, men om det är ens ett uns likt detta, är det inte tillräckligt illa? Hur kan vi bidra till detta?

Något gick upp för mig. Jag kan så klart fortsätta att konsumera mejeriprodukter och trösta mig själv med att jag inte äter ett dött djur, men hur får kon igång sin mjölkproduktion? Jo, genom att föda en kalv – och vad händer med kalven? Det viktiga är att inse hur komplext system det är och hur vi som konsumenter i dagsläget inte kan ha någon kontroll på hur väl en ko, vars mjölk vi dricker, har behandlats, om vi inte känner bonden. Vi vet inte om kon får träffa sitt barn, eller om hon slaktas när hon blivit ”värdelös”. Inte heller innehåller mjölken och osten näringsämnen som vi inte kan få i oss på ett miljövänligare sätt via vegetabilier. När allt kommer till kritan är det mest logiska alternativet att vara vegan, men också (vilket är det som gör att jag tvekar att ta steget) det mest socialt komplicerade alternativet.

Jag är inte redo att bli vegan ännu, på grund av det sociala, men jag drar mig hela tiden lite mer åt det hållet, upptäcker nya recept på egen hand och testar nya produkter, vänjer mig. Fortfarande står det dock flera läderskor i garderoben, favvon är en skinnjacka och jag kan inte riktigt fatta att den är gjorda av djur. Och nu är de ju redan kläder i min ägo. Kanske ska jag kanske bara tänka att ”okej, det var då, men från och med nu – inget nytt!” Mat är lite lättare. Det enda jag har svårt för är att tacka nej när någon annan har lagat kött- eller mejeribaserad bjudmat. Att såra någon. Om det redan är gjort. Ska det då bara slängas? Vilket syfte tjänar det? Jag vill heller inte tvinga på andra min kosthållning och är inte riktigt beredd att gå in i debatter, vilket känns oundvikligt om jag skulle välja att ta steget. Jag vill inte engagera mig för djurens rättigheter eller stå och demonstrera för miljön, bara själv leva så som jag tror innerst inne är rätt. Kanske kan jag bara glida in i det, naturligt och gradvis? Göra mindre dagliga val, välja riktning, skjuta de egna gränserna medan jag hoppas att världen också förändras? Utan att någon märker… Som om det vore något skamligt!

Har ni hört uttrycket kognitiv dissonans? Det är precis vad jag upplever.

Eftersom allt fler verkar bli medvetna om problematiken är det förhoppningsvis också så att det blir lättare och lättare att hitta alternativ på restauranger och att det blir mer accepterat socialt att äta veganskt. Till slut kanske det blir normen vi alla lever efter.

 

Ångest

Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.

C-uppsats i slutfas – vägval

Nu är det bara finjusteringen kvar. Som jag har skrivit! Det får en faktiskt säga om sig själv. Är kanske inte helt färdig i mitt huvud med den än. Jag kommer att fortsätta förbättra formuleringar, rubriker och göra saker tydligare. Jag var dock tvungen att snabba på med uppsatsen eftersom jag har bokat upp mig på jobb under hela jullovet och inte kommer att ha tid med den då. Opponering i januari, det blir spännande. Tills dess har jag nu således ”bara”jobb, min svenska-kurs  på halvtid och ytterligare en 7,5-poängare i klassisk litteratur på heltid som jag tar igen från tidigare termin då jag flög iväg till Kina lite osmidigt. (Den resan var dock värd alla missade kurser och extraarbete i världen! Alla resor är, när jag tänker närmare på det, värda stor möda.)

Men vem är jag utan alla dessa kurser? Vad händer sedan? Vad ska jag göra när allt är över?

Hade ett möte med min studievägledare härom veckan, vilket var mycket givande. Jag frågade hen om en hel del kring avancerade studier, forskning och yrkesmöjligheter inom textproduktion. Eftersom ingen i min familj varken forskar eller överhuvudtaget arbetar intellektuellt på liknande sätt med kultur, litteratur osv. så har jag alltid känt ett viss främlingskap med, blandat med längtan till och nyfikenhet på de som lyckats att få jobba med det som de brinner för. Kultursfären känns avlägsen och onåbar, samtidigt är den, vid närmare betraktelse, vid synande av texterna i den, bräcklig och öm. Jag börjar förstå att det handlar om att lära sig de premisser på vilka alla verkar inom det fält en vill in på. Jag känner sedan liten till de handfasta vägarna, som ekonomi, teknik och medicin; de representerar redan utstakade stigar och alla kan läsa sig till premisserna för att följa dessa, även om kanske inte alla orkar, kan eller vill välja just dem. Premisserna är dock inte lika tydliga i den bransch som jag vill verka i. Det finns igen konkret, utstakad stig. Men det är ett friare liv. Ett liv där tanken kan få utrymme.

Frågan är alltså inte vad. Den är hur.

Och svaret på den frågan är inte bättre än att jag ska fortsätta utbilda mig så långt det bara går, välja att läsa det jag brinner för och fortsätta skriva. Eftersom världen är full av texter finns det dessutom alltid jobb för någon som kan formulera dem. Hur obetydliga dessa texter än kan verka. För det är alltid en konst att skriva! Jag erinrar mig upptäckten för någon månad sedan att Skatteverket exempelvis har grammatiska fel på sin hemsida (de – dem, hittar inte rätt länk nu) och att jag dagligen läser företagsinformation som kan förbättras avsevärt. Kort sagt: Det löser sig. En ska alltid välja att satsa på det som ligger närmast hjärtat. Vad är livet annars?

Gästbloggare #6: Marica Källner

Marica Källner är student vid författarskolan i Lund. På sin blogg publicerar hon texter inom både prosa och poesi. Hon är även bland annat verksam som scenpoet. På Läsa och Skriva diskuterar hon genusperspektivet i det kreativa skrivandet.

Det är inte i berättelsen det brister
En text om genus och skrivande

Jag läste om en författare som efter att ha skrivit färdigt en berättelse läser igenom den med genusglasögonen på. I läsningen ifrågasätter hen texten. Ställer frågor som: varför är det just ett heterosexuellt par det här textstället syftar till? Författaren ändrar sedan texten, skriver om den utifrån ett genustänk.

För mig är genustänket viktigt. Jag vill inte exkludera någon: inte läsaren, inte personerna i berättelserna. Jag vill skapa ett fiktivt universum där så många människor som möjligt kan känna tillhörighet. Jag respekterar författare som i efterhand läser och ifrågasätter sina egna texter. Jag har ställt liknande frågor till mina texter, och ändrat i efter hand – det känns fel. Fel därför att det kändes tillgjort, tillrättalagt.

Mina berättelser springer ur fiktiva personer. Det är personerna som för med sig det fiktiva universumet: situationer, platser, andra personer. Jag hittar på dem. De kommer inte till mig, de gör inte saker som jag inte säger åt dem att göra. Det är inte personerna jag inte har kontroll över – det är min fantasi. Det är fantasin som skenar, som drar iväg. Fantasin som framkallar personer och berättelser som ibland följer en stereotypisk struktur.

Det är i min fantasi det brister – inte i berättelserna, inte i personerna. Det är jag som ska ändras, inte mina texter.

Om jag ska förändra min fantasi behöver jag vara mottaglig för omvärlden: samtala med människor, lyssna av verkligheten utanför mitt huvud och utanför mitt skrivande. Jag ifrågasätter mönster och normer och strukturer. Jag läser. Jag tänjer min fantasi. Släpper in nya tankar och nya människor. Skriver. Mina texter utvecklas tillsammans med mig.

Jag vill vara i ständig framåtrörelse. Aldrig stanna kvar på en och samma plats för länge. För tio eller fem eller tre år sedan kände jag någonting som jag inte känner nu, tänkte någonting jag inte tänker nu – och min fantasi framkallade berättelser som den inte framkallar nu.

Av: Marica Källner

Kandidatuppsats in the making

wpid-img_20151108_102927.jpgI love it! Att bara få grotta ner sig. Äntligen är det dags för det jag väntat på sedan jag började läsa litteraturvetenskap förra hösten; att skriva en riktig uppsats. Just nu läser jag in mig på tidigare forskning om maskulinitetskonstruktioner i litteraturen. Det jag ska titta på är specifikt manlighet i text skriven av kvinnor, eftersom det inte har forskats mycket på detta alls. Har bara hittat en enda antologi som är helt inriktat på ämnet. Om du är intresserad av att läsa mer heter den Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500-2000 (Makadam förlag 2013). Jag kommer att titta på helt nyskriven skönlitteratur av kvinnor, eftersom jag tycker det är intressant att se hur moderna kvinnor skildrar män i ”realistiska” genrer. Jag menar… Det där vi tar för sant och trovärdigt.

Om en stund ska jag dock gå till jobbet och därefter, när jag kommer hem, kommer tiden gå till att skriva en nyhetspresentation till retoriklektionen imorgon. Efter det ska jag ”kötta uppsats” resten av veckan. Livet blir nog inte mycket bättre. Jag vet att jag kommer att sakna dessa stunder när jag väl blivit ”vuxen” och går till samma gamla jobb varenda dag. Så jag försöker att njuta och bli pirrig av post-it-lappar.

Sammanfattning, oktober

En korrekt sammanfattning av mitt liv just nu är omöjlig, på grund av dess spretighet. Jag gör allt på en gång. Jobbar på dagar och kvällar, pluggar två olika ämnen på konstiga tider och hinner på något konstigt vänster med allt. Går på någon slags sjätte växel (en bil har väl fem?). Kommande vecka ska jag inleda kandidatarbetet, vilket jag ser fram emot. Planen är att jag ska undersöka någon sorts ”manlighet” i moderna relationsromaner skrivna av kvinnor. Mer om det senare.

För övrigt har jag hamnat i en hätsk diskussion om det kan kallas läsning och huruvida det kan appliceras på intagandet av en ljudbok. Jag anser att det beror på vad en lägger in i ordet ”läsning”. För mig sitter denna process, som kallas läsning, bakom ögongloberna och innanför öronsnäckorna och därför spelar det ingen roll vilken ingång som texten väljer in till hjärnan. Men om detta råder det alltså skilda meningar om detta. Vad tycker du?

Något jag kan punkta upp. En ryggrad att vila min tillvaro på. En lista på de böcker som jag har ögnat eller lyssnat mig igenom i oktober. Jag utelämnar alla ”halva” böcker det har blivit som kurslitteratur och håller mig till de jag har avslutat, både privat och i skolan.

Som sagt, en sammanfattning:

Woolf, Virginia – Ett eget rum (Ljudbok)
Von Krusenstjerna, Agnes – Tony växer upp
Sarraute, Nathalie – Innan bilden bleknat
Banks, Iain – Getingfabriken
Persson, Leif GW – Gustavs Grabb (Ljudbok)
Scmitt, Eric Emmanuel – Noah´s child
Persson, Leif GW – Den döende detektiven (Ljudbok)
Lessing, Doris – Det femte barnet