Jag ska prata om något som inte har så mycket med skrivande att göra, men väl med livsfilosofi, vilket jag däremot tror är något som gör viktiga avtryck i allt vi skapar.
Det var längesedan jag drastiskt drog ner på min köttkonsumtion av miljömässiga skäl (egentligen för att själv känna mig som en bättre människa) men jag tänkte inte så mycket på det, mer än i termer av ”det är väl bra”. Egentligen åt jag fortfarande ganska mycket fisk, men trodde i min enfald att det var ett bättre miljöval – och bättre för hälsan. Sedan sa någon till mig att fisk var lika illa för miljön och att haven är förorenade så att fiskarna får i sig gifter och då började jag äta stora mängder ägg och ost istället, i tron att jag då gjorde världen en tjänst. För nog var jag rädd att om jag bytte ut mina proteiner mot bönor, nötter och soja, då skulle bröstcancern snart komma och knacka på. Jag trodde att konsumtion av soja varje dag gav ökad risk för cancer p.g.a. ”östrogenet”, men när jag nyligen läste noga visade sig detta inte alls stämma. Östrogenet är ett växtöstrogen och det är inte samma sort som det som finns i kroppen. Tvärtom är icke-genmodifierad soja en perfekt källa till protein som har studerats ordentligt.
Jag blev konfunderad; varför försöker människor att sprida så mycket myter om vegansk kost? Varför upphöjs mjölk som något naturligt med bilder på glada kor, varför främjas det och subventioneras och hur hänger allt egentligen ihop? Vad är det som får fler och fler människor omkring mig att bli veganer; att inte bara undvika kött, utan även ägg och mejeriprodukter?
Jag googlade och fann den här dokumentären som handlar om hur köttindustrin främjas på bekostnad av vår miljö och hälsa. Den visar hur till och med miljöorganisationer vägrar prata om djurhållning som den verkliga miljöboven (eftersom krafterna bakom köttindustrin är så starka) trots att den släpper ut mer än transportindustrin. Enligt forskare kan vi egentligen max äta 2 oz av kött eller mejeri per person och vecka för att vara ”hållbara”. 1 paket yoghurt är alltså redan att överskrida!
Efter vidare funderingar kom jag fram till att om jag ska fortsätta äta kött och mejeriprodukter måste jag också stå ut med att se vad som görs med djuren. Det förde mig in på denna berömda dokumentär om djurhållning. Visserligen filmar de i USA och Japan, men om det är ens ett uns likt detta, är det inte tillräckligt illa? Hur kan vi bidra till detta?
Något gick upp för mig. Jag kan så klart fortsätta att konsumera mejeriprodukter och trösta mig själv med att jag inte äter ett dött djur, men hur får kon igång sin mjölkproduktion? Jo, genom att föda en kalv – och vad händer med kalven? Det viktiga är att inse hur komplext system det är och hur vi som konsumenter i dagsläget inte kan ha någon kontroll på hur väl en ko, vars mjölk vi dricker, har behandlats, om vi inte känner bonden. Vi vet inte om kon får träffa sitt barn, eller om hon slaktas när hon blivit ”värdelös”. Inte heller innehåller mjölken och osten näringsämnen som vi inte kan få i oss på ett miljövänligare sätt via vegetabilier. När allt kommer till kritan är det mest logiska alternativet att vara vegan, men också (vilket är det som gör att jag tvekar att ta steget) det mest socialt komplicerade alternativet.
Jag är inte redo att bli vegan ännu, på grund av det sociala, men jag drar mig hela tiden lite mer åt det hållet, upptäcker nya recept på egen hand och testar nya produkter, vänjer mig. Fortfarande står det dock flera läderskor i garderoben, favvon är en skinnjacka och jag kan inte riktigt fatta att den är gjorda av djur. Och nu är de ju redan kläder i min ägo. Kanske ska jag kanske bara tänka att ”okej, det var då, men från och med nu – inget nytt!” Mat är lite lättare. Det enda jag har svårt för är att tacka nej när någon annan har lagat kött- eller mejeribaserad bjudmat. Att såra någon. Om det redan är gjort. Ska det då bara slängas? Vilket syfte tjänar det? Jag vill heller inte tvinga på andra min kosthållning och är inte riktigt beredd att gå in i debatter, vilket känns oundvikligt om jag skulle välja att ta steget. Jag vill inte engagera mig för djurens rättigheter eller stå och demonstrera för miljön, bara själv leva så som jag tror innerst inne är rätt. Kanske kan jag bara glida in i det, naturligt och gradvis? Göra mindre dagliga val, välja riktning, skjuta de egna gränserna medan jag hoppas att världen också förändras? Utan att någon märker… Som om det vore något skamligt!
Har ni hört uttrycket kognitiv dissonans? Det är precis vad jag upplever.
Eftersom allt fler verkar bli medvetna om problematiken är det förhoppningsvis också så att det blir lättare och lättare att hitta alternativ på restauranger och att det blir mer accepterat socialt att äta veganskt. Till slut kanske det blir normen vi alla lever efter.
Läsa och Skriva 