Opponering!

Dags för opponering. Vaknade såklart klockan sex eftersom jag aldrig kan sova ordentligt innan sådana prövningar. Började kolla på klipp med Alan Rickman, grät lite (”Lily?”,”Always”), sedan ringde väckarklockan.

Tror att det kommer gå bra, men det är svårt att kritisera en annan student och att själv ta kritik. Jag försöker förklara för mig själv att hela världen inte hänger och dinglar med en c-uppsats. Om den blir godkänd så kommer jag ha mycket tid att skriva på min roman nästa vecka. Och ja… fram till Mars. Under denna period pluggar jag nämligen bara Svenska på 50 %, vilket jag anser mig vara värd efter en höst på 150% och ett december på 250%, plus jobb. Har kommit igång bra med mitt nya manus och ska ägna massor med tid och kärlek åt det nu.

Men först, opponering, som sagt.

2016-01-15 08.29.08

 

Ångest

Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.

C-uppsats i slutfas – vägval

Nu är det bara finjusteringen kvar. Som jag har skrivit! Det får en faktiskt säga om sig själv. Är kanske inte helt färdig i mitt huvud med den än. Jag kommer att fortsätta förbättra formuleringar, rubriker och göra saker tydligare. Jag var dock tvungen att snabba på med uppsatsen eftersom jag har bokat upp mig på jobb under hela jullovet och inte kommer att ha tid med den då. Opponering i januari, det blir spännande. Tills dess har jag nu således ”bara”jobb, min svenska-kurs  på halvtid och ytterligare en 7,5-poängare i klassisk litteratur på heltid som jag tar igen från tidigare termin då jag flög iväg till Kina lite osmidigt. (Den resan var dock värd alla missade kurser och extraarbete i världen! Alla resor är, när jag tänker närmare på det, värda stor möda.)

Men vem är jag utan alla dessa kurser? Vad händer sedan? Vad ska jag göra när allt är över?

Hade ett möte med min studievägledare härom veckan, vilket var mycket givande. Jag frågade hen om en hel del kring avancerade studier, forskning och yrkesmöjligheter inom textproduktion. Eftersom ingen i min familj varken forskar eller överhuvudtaget arbetar intellektuellt på liknande sätt med kultur, litteratur osv. så har jag alltid känt ett viss främlingskap med, blandat med längtan till och nyfikenhet på de som lyckats att få jobba med det som de brinner för. Kultursfären känns avlägsen och onåbar, samtidigt är den, vid närmare betraktelse, vid synande av texterna i den, bräcklig och öm. Jag börjar förstå att det handlar om att lära sig de premisser på vilka alla verkar inom det fält en vill in på. Jag känner sedan liten till de handfasta vägarna, som ekonomi, teknik och medicin; de representerar redan utstakade stigar och alla kan läsa sig till premisserna för att följa dessa, även om kanske inte alla orkar, kan eller vill välja just dem. Premisserna är dock inte lika tydliga i den bransch som jag vill verka i. Det finns igen konkret, utstakad stig. Men det är ett friare liv. Ett liv där tanken kan få utrymme.

Frågan är alltså inte vad. Den är hur.

Och svaret på den frågan är inte bättre än att jag ska fortsätta utbilda mig så långt det bara går, välja att läsa det jag brinner för och fortsätta skriva. Eftersom världen är full av texter finns det dessutom alltid jobb för någon som kan formulera dem. Hur obetydliga dessa texter än kan verka. För det är alltid en konst att skriva! Jag erinrar mig upptäckten för någon månad sedan att Skatteverket exempelvis har grammatiska fel på sin hemsida (de – dem, hittar inte rätt länk nu) och att jag dagligen läser företagsinformation som kan förbättras avsevärt. Kort sagt: Det löser sig. En ska alltid välja att satsa på det som ligger närmast hjärtat. Vad är livet annars?

Kandidatuppsats in the making

wpid-img_20151108_102927.jpgI love it! Att bara få grotta ner sig. Äntligen är det dags för det jag väntat på sedan jag började läsa litteraturvetenskap förra hösten; att skriva en riktig uppsats. Just nu läser jag in mig på tidigare forskning om maskulinitetskonstruktioner i litteraturen. Det jag ska titta på är specifikt manlighet i text skriven av kvinnor, eftersom det inte har forskats mycket på detta alls. Har bara hittat en enda antologi som är helt inriktat på ämnet. Om du är intresserad av att läsa mer heter den Kvinnorna gör mannen. Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500-2000 (Makadam förlag 2013). Jag kommer att titta på helt nyskriven skönlitteratur av kvinnor, eftersom jag tycker det är intressant att se hur moderna kvinnor skildrar män i ”realistiska” genrer. Jag menar… Det där vi tar för sant och trovärdigt.

Om en stund ska jag dock gå till jobbet och därefter, när jag kommer hem, kommer tiden gå till att skriva en nyhetspresentation till retoriklektionen imorgon. Efter det ska jag ”kötta uppsats” resten av veckan. Livet blir nog inte mycket bättre. Jag vet att jag kommer att sakna dessa stunder när jag väl blivit ”vuxen” och går till samma gamla jobb varenda dag. Så jag försöker att njuta och bli pirrig av post-it-lappar.